Det skulle underlätta enormt om alla människor talade samma språk. Det skulle göra alla människor mer likvärdiga och med samma möjligheter. Det skulle öka den internationella förståelsen. Vi skulle känna oss mer som en värld och mindre som hundratals nationaliteter.
Detta språk kunde vara lätt att lära, entydigt logiskt uppbyggt, lätt att förstå med liten risk för missförstånd och lätt att hantera med IT.
Det skulle friställa kanske 10 % av jordens humana resurser för andra ändamål.
Att man inte nu förbereder detta språk genom institutionella globala initiativ och institutioner är ett tecken på bristen på långsiktigt tänkande, som gör artens överlevnad osäker. Man respekterar i för hög grad ett nationalistiskt betonat motstånd med relativt kortsiktiga motiv (få nutida makthavare skulle tjäna på det).
Att utreda, forska och bygga upp ett internationellt språk innebär inte att det implementeras i den nära framtiden. Det har tagits en del privata initiativ såsom esperanto och interlingua, vilka ger en del lärdomar. Men ett nytt språk måste beslutas och organiseras uppifrån, om än av organ med demokratisk förankring, det kan inte växa fram nedifrån, det måste vara en hela världens angelägenhet. Det finns korsiktiga nackdelar och kan finnas långsiktiga, dessa måste diskuteras, och det måste diskuteras hur språket skall se ut och konstrueras. Att “man” (EU eller FN) börjar studier och utveckling är inget beslut att det verkligen kommer, utan bara öppnar optionen att så småningom göra en sådan övergång, och skapar en “lobbygrupp” för det. Även om ett internationellt språk inte skulle realiseras i den nära framtiden kan det underlätta kompatibilitet, nationella språk- och stavnings- reformer och datoröversättningar. Arbete mot ett internationellt språk skulle ge männskligheten ett mycket konkret hundraårsprojekt att arbeta tillsammans mot, vilket i sig ökar chansen för överlevnad.