Denna blogg har varit oåtkomlig för mig som administratör under ett och ett halvt år, men nu är den tillgänglig igen.

Nästan alla kommentarer är olika typer av spam men tyvärr har några få äkta inte kunnat godkännas förut. Jag har gjort det svårare att kommentera.

Den här posten tar jag nog bort om några månader

Av tolv miljömål för Levande skogar har inget försämrats och åtta förbättrats!

Utvecklingen av miljöindikatorer för miljökvalitetsmålen har sammanställts på http://www.miljomal.se/sv/Miljomalen/Alla-indikatorer/ .På sidan  välj ”Levande skogar”. Klicka sök. Klicka på respektive indikator för att se utvecklingen

Utvecklingen av de 12 miljömål som tas upp för ”Levande skogar”:

Av tolv kriterier har inget försämrats och åtta förbättrats. En klar positiv trend för ”Levande skogar”

Bloggen http://larschristersson.blogg.se/ innehåller en hel del formuleringar som är värda eftertanke. Bloggen ger också en presentation av dess upphovsman. Till största delen håller jag med, det är ett av skälen att sammanställa den här sidan.

Citeringar från bloggen som har relevans för naturvård inriktad på artbevarande:

”Detta ständiga framhållande i alla möjliga och omöjliga sammanhang av den biologiska mångfaldens betydelse för ett uthålligt och hållbart samhälle kan verkligen ifrågasättas. Naturligtvis skall vi vara rädda om våra arter, inte tu tal om den saken, men hur långt skall vi gå? Hur många andra mycket mer för människosläktets överlevnad betydelsefulla väsentligheter blockeras inte och helt enkelt trängs undan av detta massiva fokus på just den enskilda arten. Det är just denna undanträngning, som är problemet. Varför överlämna tolkningsföreträden av FN-resolutioner och EU-direktiv åt diverse lobbygrupper? Hur är det egentligen vi prioriterar? Låt oss se vad dessa artfanatiker har i korten och hur de spelar dem.”

”Är det något, som vi har rikligt med i vår värld i dag, så är det just arter. Som exempel kan nämnas, att vi i vårt land har nästan 300 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, vi har 17 olika arter av björnbär, över 2 000 olika fjärilsarter, osv. osv. Vissa av dessa arter är dessutom så lika, att de kan morfologiskt (utseendemässigt) skiljas åt endast med hjälp av mikroskop.”

”Ett visst naggande i kanten borde vi kunna acceptera till förmån för sådana biologiska ansvarstaganden, som framtagning av växtmaterial och odlingsmetoder för mänsklighetens framtida livsmedelsförsörjning och för utvecklandet av ett skogsbruk för civilisationers fortbestånd.”

”Det är sällan, som det blir någon ”svart” jord liggande utan växter och djur, utan sådana områden koloniseras omedelbart. På samma sätt förhåller det sig med dött, organiskt material, det bryts ner förr eller senare. Försvinner en art från ett ekosystem står där ett antal andra beredda att ta över övergiven plats och kvarlämnad energi.”

”Det är … mänsklighetens framtida livsmedelsförsörjning och civilisationers fortbestånd det gäller, och det måste vi få även de värsta artnördarna att förstå.”

”Redan i dag har Artdatabanken på Ultuna sedan starten på 80-talet upptäckt 3 000 nya arter i Sverige, varav 900 är nya för vetenskapen.”

”Vi vet, att medeltemperaturen fram tills nu ökat med 0,8 grader, och att alla, obs! alla ekosystems artsammansättningar är så temperatutkänsliga, att någon eller några tiondels graders förändring i grunden påverkar artsammansättningen i alla ekosystem. Trots detta är det svenskt skogsbruk och svenskt jordbruk, som anses ensamt ansvarigt för den påstådda, pågående artutrotningen.”

”temperaturkänslighet beror på den enorma konkurrens, som utvecklas i alla ekosystem om vatten och näring på rotnivå och om ljus, föda och skydd ovan jord.”

”Begreppet biologisk mångfald kom i allmänt bruk i Sverige på 70-talet. Orsaken till detta var, att den biologiska systematiken och taxonomin höll på att försvinna från den akademiska kartan”

”Vaktslåendet om den biologiska mångfalden var rätt tänkt från början … Men all sans och måtta försvann från idéerna om den biologiska mångfaldens upprätthållande och förvanskades helt, när politiker, journalister, lobbyorganisationer och opportunistiska ekologer tog över. Opportunistiska därför att det är helt osannolikt, att det kommer att vara möjligt, att i längden bevara alla de arter i de olika ekosystemen, som vi har i dag, om temperaturen stiger med 2 grader eller …. Detta oavsett hur stora områden vi än fridlyser i dag, och vilka åtgärder vi än vidtager för att hålla liv i varenda art.”

”jag, och många med mej anser, att få begrepp är så övervärderade som biologisk mångfald av dagens politiker och journalister.”

”den genetiska variationen inom den biologiska mångfalden, och då speciellt inom de 30 arter, som hela mänsklighetens livsmedelsförsörjning vilar på, som det är så väsentlig att bevara”

”Modeordet för dagens miljövård är biologisk mångfald. Och visst, i vissa fall kan bevarandet av mångfalden vara betydelsefull. Men inte alls i den utsträckning som begreppet används idag, då omsorgen om den biologiska mångfalden går före praktiskt taget allt annat.”

”Är det något som vi verkligen har gott om, så är det just arter.”

”Samtidigt kan klimatförändringarna komma att påverka en rad andra, för mänskligheten mycket mera värdefulla växt och djurarter än vitryggen. Vad händer t.ex. med våra sädesslag och våra skogsträd? Hur länge skall vi hålla på med att försöka rädda enskilda arter, när hela odlingssystem, ja hela kulturer och civilisationer håller på att gå under?” … ”Vi kommer att ha helt andra arter av blommor och bin i vår natur, antingen vi vill det eller ej och observera!!! detta oavsett vad vi gör idag.”

”Det vi på den gröna sidan idag kan göra är att inse, att det bästa sättet vi kan förbereda oss på, är att bevara så stor genetisk mångfald som möjligt inom våra jordbruksgrödor, trädgårdsväxter och inom våra mest betydelsefulla trädslag i skogen. Vi måste vara beredda på att kunna odla spannmål och bedriva skogsbruk i vårt land oberoende av, om det blir det ena klimatet eller det andra. Det kan vi göra, genom att vi tar till vara och bevarar alla de sorter av t.ex. vete, som finns idag och alla de provenienser av t.ex. rödgran som idag är kända. Men satsar vi verkligen allvarligt på detta idag???”

”Många forskare liksom naturvårdande myndigheter reagerar genom att upprättar röda listor över alla möjliga, välkända så väl som nästan okända växt- och djurarter, som man anser håller på att försvinna. Men för att kunna skapa ett uthålligt samhälle med friska människor anser verkligt insatta personer att det fordras helt andra prioriteringar än vad dagens miljövård baseras på… Ekologer av facket hävdar att låt oss utgå från målet att skapa ett uthålligt samhälle och analysera ekosystemens och alla olika ekosystemtjänsters behov för att nå fram till de verkligt avgörande faktorerna för att nå detta mål. Det är ett helt annat grepp på problematiken än att i alla lägen och snart sagt till varje pris hävda varenda växt- eller djurarts absoluta existensberättigande. Är det något som vi har riktigt mycket av på denna planet så är det arter.”

”Ur deskriptiva (beskrivande) biologers synpunkt har det ansetts vara av speciellt intresse att framhålla artrikedomens betydelse, medan kausalforskande (orsakssökande) biologers bedömningar ger vid handen, att det framför allt är den genetiska mångfalden inom aktuella skogsbildande trädarter, jordbruksgrödor och betydelsefulla trädgårdsväxter i Sverige, som är av avgörande betydelse för ett framtida uthålligt skogs- trädgårds- och lantbruk. Bevarandet av den genetiska variationsbredden innebär att vi upprätthåller en beredskap för kommande generationer att åstadkomma en levande landsbygd och bedriva skogs- och jordbruk i vårt land även vid relativt stora variationer i klimatförhållanden oberoende av riktning och frekvens.”

”En skogsbiotop är aldrig permanent utan utvecklas hela tiden. Ett skogsområde växer, utvecklas och genomgår olika faser från etablering, antingen genom självföryngring eller plantering, gallringsfas, antingen självgallring eller manuell (maskinell) gallring, för att så småningom hamna i avdöendefasen. Den senare kan påskyndas av mänskliga ingrepp, kalhuggning eller fröträdsställning, eller genom biotisk eller abiotisk påverkan såsom stormfällning, brand, torka, insektsangrepp, svampangrepp mm. Att bevara ett visst tillstånd någon längre tid är således inte möjligt.”

”Det är nästan omöjligt att i Sverige finna en enda m² markyta som ej är påverkad av människohand. Många gånger har det konstaterats att hur illa vi människor än sköter oss, kommer det alltid att växa något på varje m² markyta. Det är upp till oss att bestämma vad. Ingenting är orört i Sverige, och allt är skapat av människohand. Att tro att något speciellt tillstånd kan bevaras till eftervärlden är en felsyn som blir allt vanligare.”

”Områden har fridlysts, efter någon tid har det ej gått att få fram pengar till en adekvat skötsel av området med en kraftig igenväxning som följd. Resultatet har blivit att allmänhetens intresse för området kraftigt har avtagit.”

”Som tidigare konstaterats genomgår varje skogsbestånd, självetablerat eller planterat av människan, en ständig utveckling. Inverkan av den kommande, mycket snabba temperaturstegringen, det ständigt pågående sura nedfallet och kvävedepositionen, samt läckaget av i första hand kväve och fosfor från samhället och jordbruk, kommer att kräva tillgång till ett plantmaterial med mycket olika egenskaper dvs. bred genetisk bas. Dessutom måste skötselplanerna vara mycket flexibla för att människan över huvud taget skall kunna styra utvecklingen av skogsbiotoper i önskvärd riktning. Ibland får man nästan en känsla av att i vissa kretsar, är det viktigaste för svenskt skogsbruk att producera död och rutten ved.”

”Om därvid någon ekologiskt mindre betydelsefull insektsart, svampsort eller mossart försvinner borde de ekologiska följderna bedömas som accepterbara. En sådan förlust har ingenting att göra med att skapa ett hållbart samhälle för kommande generationer. Frågan är om inte detta ensidiga trummande på betydelsen av just den biologiska mångfalden är direkt kontraproduktivt och en av orsakerna till att miljöfrågorna i dagsläget har hamnat så långt ner på den politiska dagordningen. Folk i allmänhet begriper att skall vi hålla kvar våra ekosystem och bevara så många av våra ekosystemtjänster som möjlig, är en minimering av klimatförändringarna den absolut viktigaste åtgärden vi som representanter för människosläktet i dagsläget kan företa oss. Då är det naturligtvis mycket tråkigt om en eller annan hackspett eller grodart dör ut, men för den sakens skull går inte mänskligheten under.”

”I snart sagt varje sammanhang, som den framtida, uthålliga samhällsutvecklingen diskuteras, åberopar politiker, journalister och en del biologer den biologiska mångfaldens upprätthållande, som det allt övergripande målet.”

”Vi bekänner oss väl alla till en antropocentrisk livsåskådning, vilket innebär, att naturskyddet först och främst handlar om att skydda människan, även mot sig själv. Således måste detta synsätt även genomsyra skötsel och, inte minst viktigt, vidareutvecklingen av den svenska industrin och det svenska jord- och skogsbruket. Någon annan tanke är tack och lov ännu otänkbart att få politisk majoritet för i något samhällssystem. En följd av en antropocentrisk livsåskådning är, att människan borde vare sin egen, bästa vän, men är i stället i många fall sin värsta fiende. Naturligt vis är det viktigt att vi värnar om en artrik biologisk mångfald, men det finns så mycket mera som är minst lika viktigt för att skapa ett uthålligt samhälle. Det borde rimligtvis vara mycket mera väsentligt att satsa forskningsmedel på att utveckla och bevara sorter inom t.ex. vete och korn, äpplen och päron, tall och gran, som kan odlas om hundra år, då allt tyder på att medeltemperaturen kommer att överstiga två grader än att till varje pris slåss för att bevara varenda art. Speciellt inom skogsbruket frågar man sig, om vi har provenienser (sorter) inom tall och gran, som kan växa tillfredsställande under ändrade klimatförhållande, eller om vi skall gå över till mer lövskogsbetonat skogsbruk? Och i så fall vilka lövträdsslag skall vi satsa på? Nog borde det vara väsentligare att ta fram biologiska detaljkunskaper om dessa odlade arter än att till varje pris hålla liv i varenda skalbagge eller hackspett eller spilla tid och kraft på att diskutera, om vi skall ha 100 eller 200 vargar i vårt land. Är det något som vi har rikligt med, så är det just arter.”

”på tal om ekosystemtjänster, så är artbevarande bara en del av det, och med många av dessa arter är det så, att faller en ifrån står oftast en rad andra beredda att ta över!!!!”

”Det är inget fel på de beslut som FN och Sveriges Riksdag har tagit i frågan, det är den snäva tolkningen, som inte bygger på en biologisk helhetssyn.”

”Vi biologer måste nu alla försöka vrida utvecklingen så, att vi kan undvika ett artfanatikernas tyranni. Ibland tycks det mej, som vi är på väg mot det med stora steg.  Med den snäva tolkningen av begreppet biologisk mångfald, som idag råder, är det kanske inte så konstigt, att miljöfrågorna på senare tid har fallit långt ner på allmänhetens prioriteringslista, när det gäller de viktigaste frågorna angående den framtida samhällsutvecklingen.”

”Mina belackare kallar mej för produktionsnisse för att förnedra mej, själv tar jag det som en komplimang. Det är nämligen åt produktionshållet vi måste. Vi kan inte fridlysa eller återgå till gamla brukningsmetoder eller ”rödlista” oss till ett uthålligt samhälle. Men vi kan odla oss, om inte ur, så åtminstone något reducera energi- och klimatkrisernas negativa inverkan.”

Ny bok: Lars Christersson 2013: Papperspopplar och energipilar. ISBN 978-91-980827-1-5 Boken kan beställas i bokhandeln

Ett antal ämnen tar jag inte upp. Det framhävs att många organismer inte beaktas i rödlistan, t ex encelliga, oupptäckta och icke analyserade. Jag tycker därför att man hellre skall fokusera på andelar än absoluta antal som rödlistan gör. Jag försöker i möjligaste mån göra detta.

Klimatändringar ändrar ekosystemens förutsättningar. Dock finns buffertsystem på många nivåer. Individer klarar sig under olika förhållanden; klimat och klimatändringarna varierar geografiskt inom arternas utbredningsområden; populationer har individer med olika förmågor; arterna har en evolutionär potential, arter kan flytta i geografin etc. Jag tror därför att hittillsvarande klimatförändringar haft ganska marginell betydelse för artutdöendet i Sverige, men jag tror också att vi nu passerar den gräns när förändringarna blir mer betydelsefullare. Det är inte bara förändringar utan hur snabbt de sker som har betydelse och nu sker de snabbare än för femtio år sedan, för snabbt för att många arter skall klara av dem med naturligt urval eller migration.

Det står mycket om näring, energi, gifter, kväve, ekologisk odling, intensivodling av kortrotationsträdslag och sånt som är perifert för mångfalden.

Avvägningen mellan biologisk mångfald/artbevarande och andra satsningar för en bra framtid är inte klar, och jag ger nog större stöd åt hittillsvarande åtgärder för biologisk mångfald som riktar sig t ex mot att hjälpa enstaka arter (arter tilldelas ett egenvärde som är större än noll men har sina gränser) eller styr aktiviteter i skogsbruket. Men tycker ändå att det är på väg att gå för långt med mångfalden och att auktoritativa markeringar av detta liksom tillräckligt ordentliga övervägningar saknas.

Det finns mer i Lars Christerssons blogg, som jag här inte citerar utförligt, som argumenterar för en skogsträdsförädling som håller och bygger på en stor genetisk variation och som avkastar odlingsmaterial som är användbart i olika framtida miljöer inklusive en värld präglad av global warming. Jag instämmer i detta. Svensk skogsträdsförädling har arbetat mot det målet med stöd av skogsbruket och mig och vad jag förstår kan det beskrivas som framgångsrikt.

Dag Lindgren februari 2016

 Mindre än hälften av de arter som rödlistan tillfört ”utdöda” mellan 2000 och 2015 var hotade 2000. Hälften av de ”nydöda” arterna 2015 med uppgifter observerades sista gången mellan 1830 och 1930. Akut och starkt hotade 2000 var sällan utdöda 2015.

Kategoriseringen i rödlistan 2015 av arter i rödlistan 2000 kategoriserade som utdöda, akut hotade eller starkt hotade redogörs för i en något tidigare artikel. Det gick långt bättre efter femton år för de akut och starkt hotade än vad rödlistan gav skäl att förmoda. Och av 249 utdöda höll sig bara 145 utdöda femton år framåt.

Rekryteringen av utdöda 2015

Rödlistor har upprättats 2000, 2005, 2010 och 2015. I rödlistan 2015 (Sandström m fl 2015) kategoriserades 202 arter som utdöda (RE, Regionally Extinct, försvunna från Sverige). I denna artikel analyseras hur dessa kategoriserats 2000 och när de sist observerades.

Fördelningen av kategorier 2000 för de som kategoriserats som utdöda 2015 framgår av tabellen nedan:

Tabell Rödlistningskategorier 2000 för de 202 arter som kategoriserats som utdöda (RE) 2015.

De utdöda ”2015” rekryteras i begränsad utsträckning (21=9+6+6) från de som kategoriserats som ”hotade” 15 år tidigare. Fler nya utdöda rekryteras från kategorier, där man inte gjort eller kunnat göra bedömningar (29=9+6+14) än från de arter som kategoriserats som hotade. Det största bidraget till utdöendet kommer inte från arter som kategoriserats som hotade. Det är förvånande att finna att tre livskraftiga arter dött ut, måste vara fel någonstans. Inte ens en sårbar förväntas vara så nära utdöende.

”Risken” att fortfarande vara utdöd 2015 för de som var utdöda 2000 är 60 %. Risken att räknas som utdöd femton år senare för de som var akut hotade 2000 är 3,4 procent fast risken ”definitionsmässigt” förväntas vara minst 50 procent efter tio år. Risken att kategoriseras som utdöd 2015 för de som 2000 var starkt hotade var 11 promille, fast risken ”definitionsmässigt” förväntas vara minst 20 procent efter tjugo år. Vad som blev av de hotade istället har utsatts för en grundligare analys i en tidigare artikel. Den observerade risken för de hotade kategorierna på något drygt decenniums sikt (akut hotad; starkt hotad; sårbar) förhåller sig ungefär som 6:2:1. Förhållandet verkar rimligt även om utdöendet är lågt.

Förmodligen belastar akut hotade och starkt hotade några decennier och leder till de låga dödssannolikheterna, men det innebär ju att man går ifrån grundprincipen att det skall vara dödsrisken som utvärderas att man inkluderar redan utdöda arter när man beräknar utdöenderisk.

Sista ”observation”

Tabellerna nedan analyserar sista observation. ”Sista observation” har sammanställts av Carl-Henrik Palmér, som jag fått uppgifterna från. Han har redogjort för resultaten på ett eget referat från ett seminarium på KSLA 151125 (Palmer 2015). Samma data presenteras utförligare av Nordberg (2015). De härrör från artfakta på Artdatabanken. Det fanns uppgift om senaste observation på 191 av 202 arter. Ibland saknas uppgift eller uppgiften är för svårtolkad. Också där det finns observation kan den ha olika innebörd. Utdöende anses ofta skett när reproduktion har upphört, t ex inga häckande par av fåglar och en tillfällig observation av en migrant kan vara förenlig med utdöd. Taxonomin kan ändras eller ifrågasättas. Det kan nog finnas några fel eller feltolkningar i själva siffermaterialet. Självklart kan det faktiska utdöendet ägt rum långt efter observationen.

Den senaste observationen av en art utdöd i rödlistan 2015 inträffade 1996, det är lite förvånande att ingen enda art kunnat förklaras utdöd med kortare karenstid även om man förstår att det är svårt för de flesta arter. Ingen av de arter som dött ut i rödlistan 2015 har alltså någon faktisk observation kort före rödlistan 2000 färdigställdes. Detta trots att dessa arter utan färsk observation omfattar 15 arter, där jag trodde en färsk observation skulle behövas för att den inte skulle bli DD eller CR utan EN, VU eller LC.

Tabell Sista observation för utdöda 2015. Kolumner dels för utdöda och icke utdöda 2000 och dels om skog är viktig eller ej.

De är förvånande att de som icke betraktades som utdöda år 2000 hade sista observation så långt tillbaks i tiden och skiljer sig så lite jämfört med de som var utdöda redan 2000. En tendens till tidigare utdöende kan dock spåras för arter som var utdöda både 2000 och 2015. En noggrannare analys görs i samband med nästa tabell.

För skogsarterna minskar utdöendet över tiden jämfört med arter för vilka skogen inte är viktig. Utdöendet är relativt störst före 1950 och relativt lägst efter 1969. Även om skillnaden inte är stor så tolkar jag den som verklig. Samtliga fem arter som icke kategoriserades som utdöda 2000 med sista observation efter 1969 är skogsarter. Sista observation för dessa var respektive 1996, 1995, 1984, 1980, 1970. Det mest spektakulära utdöendet var mellanspetten (1980) och där var det bara två år mellan sista häckning och konstaterat utdöd.

Ingen av de fyra indelningsgrunderna ger uppenbara slående skillnader. Medianen för de som var utdöda både 2000 och 2015 var 1916, medan den för de som bara kategoriserats utdöda 2015 var 1930. Det är förvånansvärt att hälften av arterna som befunnits utdöda hade senaste observation mer än 70 år före dödförklaringen, och ett antal mer än 100 år tidigare. Ungefär en tiondel har dött ut efter 1969 och ungefär två tredjedelar före 1950. Drygt en femtedel av sista observationerna faller mellan 1950 och 1969 vilket är mer än det ”borde” göra. Finns en kausal förklaring? Kan det vara att ökande tillgång till bil och fler biologistudenter gav en ökning av observationer? Nedgången efter 1969 är stor och måste ha orsaker. Ett viktigt skäl är att det tar tid mellan sista observation och att en art kategoriseras som utdöd (karenstid). En del beror på effektivare naturvård.

Tabell sista observation av utdöda 2015 efter kategori 2000

Jag blir förvånad att sista obs ofta ligger så långt bak i tiden för starkt hotade och sårbara, jag trodde att det fordrades en faktisk observation efter 1980 för att en art skall klassas som starkt hotad eller sårbar år 2000 och jag trodde att det räckte med avsaknad av observationer efter 1950 för att dödförklara en art.

Sista observation efter 1969 finns för fem arter av de som 2000 inte kategoriserades som utdöda. Tre av dessa var akut hotade och 2 starkt hotade. Jag tycker det ger ett visst stöd åt att akut hotad och starkt hotad innebär att arterna kan försvinna.

Det är troligen så att en väsentlig del av de arter som nyligen förklarats utdöda inte utsatts för någon tillräckligt omfattande analys för att dödförklaras 2000.

Tabell Stickprov av sista observation för skogsarter kategori kunskapsbrist och akut hotad rödlistan 2015.

Medianen för sista observation där uppgift fanns var 2003-2004 (ett decennium före rödlistans upprättande). Uppgifterna och analysen är grov. Att en väsentlig del av de arter som har kunskapsbrist och är akut hotade observerats nyligen visar att inte en stor proportion av dessa arter kan vara utdöda. Men för att denna väg avgöra att inte en femte-del är utdöda måste stickprovet göras större och det måste diskuteras ytterligare vad ingen uppgift innebär. Det är ofta väldigt mycket längre till sista observation för de arter som faktiskt räknas som utdöda än de som räknas som kunskapsbrist eller akut hotade, de rödlistekategorier som jag trodde att utdöda något decennium senare rekryteras från.

Slutkläm

Nedan kommer jag nog att skriva om när jag tänkt mer. Det är så osäkert hur många av arterna med kunskapsbrist eller akut hotade eller i övrigt som nu faktiskt dött ut för hundra eller femtio eller trettio år sedan och om i vilken mån dessa kategoriserats som utdöda. Jag har inte tillräckligt bra tillgång till materialet och begränsad erfarenhet och vill inte lägga ned för mycket tid på så tekniskt mycket svåra frågor. Rödlistan skall vara en artvis skattning av utdöenderisk. Osäkerheten i hur snabbt arterna dör ut och i vilken total omfattning är en bidragande orsak till att det är olämpligt att definiera rödlistekategorier som utdöenderisk. Att denna koppling inte behärskas av specialisterna var ett skäl för mig att analysera. Artutdöendetakten kan vara underskattad även långt tillbaks. Man kanske aldrig får reda på det, eftersom informationen om när arten dött ut är så osäker. Man kanske inte ens vet om den funnits i taxonomisk mening. Troligen är mycket så svårt så det är olösbart.

Jag har tidigare gjort en analys av sista observation för akut hotade, och kom då fram till att utdöende mer än trettio år tillbaks inte skulle ändras mycket pga lång karenstid. Men analysen i denna artikel pekar på att jag var för optimistisk. Det går inte att med säkerhet säga att utdöendehastigheten har minskat sedan 1970 även om det förefaller klart att den inte ökat. Osäkerheten om hur man skall korrigera för den långa och varierande latenstiden mellan observation och faktiskt utdöende är för stor, och det finns också en osäkerhet om återmigration och effekterna av åtgärder för att minska artutdöendet. Trots osäkerheten kan man säga att utdöendehastigheten är en storleksordning under vad som befaras globalt och att den inte ökar.

Jag är ganska säker på att artutdöendehastigheten nu kommer att börja öka pga global warming och de nya förhållanden nya arter och ändrad artsammansätting ger och att nya arter nog inte är lika robusta som de gamla väletablerade, men det tar ju lång tid (ett halvsekel?) innan detta kan konstateras.

När rödlistan 2020 konstaterar nya artutdöenden, så kan det mycket väl bli artutdöendet före 1950 som ökar och detta ger lite ledning för dagens åtgärder och agerande. Det är sas bara av historiskt intresse vad som hände för länge sedan i en annan miljö.

Varför inte fler utdöda? Efter att ha granskat de utdöda och några icke utdöda undrar jag varför listan inte är längre? Om nu alarmisterna och de naturvårdsbiologer som på olika sätt får utkomstmöjligheterna förbättrade av höga utdöenderisker ville, så hade det inte varit svårt att hålla utdöendet uppe på nivån år 2000 genom de subjektiva val som ändå i slutändan måste göras. Att utdöendet sjunker med 20% mellan 2000 och 2015 gör ju att otillförlitligheten av rödlistan blir mer uppenbar. Men å andra sidan ökar det trovärdigheten för att objektivitet, vetenskapligt synsätt och öppenhet för omprövning är viktiga drivfjädrar för de som gör bedömningarna. Detta menat som en positiv vinkling av Artdatabankens jobb med rödlistan. Det gör det också troligare att utdöendet verkligen inte ökar med tiden, eftersom Artdatabanken säkert övervägt metoder att påvisa detta men inte funnit dem vetenskapligt underbyggda

Några frågor jag formulerade i samband med KSLA seminariet 151125 och seminariets respons och några relevanta utdrag ur diskussionen.

Ger inte rödlistans kategorier ganska osäker information som ofta ändras väsentligt i senare rödlistor? Bakgrund: Av 249 arter som var utdöda i Sverige i rödlistan år 2000 är bara 149 fortfararande utöda 2015. 10 arter som var utdöda 2000 är 2015 livskraftiga och har avförts från rödlistan. I rödlistan 2010 var antalet arter utdöda efter 1970 6 st, lika många som i rödlistan 2015. Men tre av dem var inte samma som ansågs utdöda 2015!  Det tar lång tid och mycket osäkerhet innan Artdatabanken förklarar en art utdöd.

Varför är så stor del av de utdöda skogarterna senast observerade på 1800 talet? Bakgrund: Ser man tillbaka på samtliga 68 känt utdöda skogsarter från 1700 eller 1800-talet och framåt, är påfallande många sedda i Sverige bara enstaka gånger och ofta på 1800-talet. Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.

Varför hittar man inte sannolikheter för utdöende som svarar mot de verbala formuleringarna i rödlistan eller i Naturvårdsverkets tolkning av denna? Bakgrund: Rödlistan är en prognos över risken för enskilda arter att dö ut från Sverige. Det förväntas att en prognos över en risk skall uttryckas med sannolikhet. Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.  Från diskussionen efter seminariet: Rödlistan överdriver eftersom den följer de kriterier som fastlagts av IUCN, men objektiva kriterier som möjliggör jämförelse i tid och rum är viktiga. OK Rödlistan skulle förmodligen vara betydligt mindre omfattande om en förnuftsmässig skattning av utdöenderisken gjordes. OK Rödlistan uttrycker sig i termer av utdöenderisk, men skall snarare betraktas som en liten varningsflagga. OK Vi vet inte hur många arter som egentligen dött ut, så djävulsadvokatens matematik bygger på felaktiga siffror. Inte ”felaktiga” men osäkra, men osäkerheten är inte så stor så de kvantitativa orimligheterna inte kvarstår oförklarade. Antalet observerat utdöda arter är ett minimum av antalet utdöda arter. Nej arter invandrar och skattning av utdöda kan minska, endast 60% höll sig utdöda i 15 år!  Att kvantifiera, förklara och kommunicera de med rödlistan förknippade verkliga utdöenderiskerna är det enda som det är viktigt att ändra på. Det är vad jag försöker! Jag tror inte andra gör det tillräckligt! Mindre röd flagga! Det finns biologer som försökt utgående från rimliga förutsättningar och de få exempel som faktiskt finns beräkna utdöenderisker och hamnat på ungefär de sannolikheter som IUCN fastnat för. Men deras resultat stämmer inte alls med den svenska verkligheten! Det är bra och vetenskapligt att argument emot specificeringarna av de framförda sannolikheterna framförs på ett sådant sätt så de framtvingar diskussion som förmodligen leder till bättre förståelse. Jo jag gör det men det kommer knappast någon diskussion, Artdatabanken söker undvika det! I många sammanhang är det lätt att säga att problemet ligger någonannastans, men man måste ju se om sin eget hus och de trender som finns i vårt land bör beaktas. Rödlistan har använts som ett slagträ i debatten på ett olyckligt sätt. I de avseenden skogen förbättras kan det ta lång tid innan det reflekteras i rödlistan och det är inte heller så bra analyserat. Man kan tänka på ”utdöendeskuld”. Närmar vi oss det politiska målet som väl sattes för ett kvartssekel sedan. Målen är luddiga. Vi är inte nära att nå de mål som satts upp. Idealmålet är knappast väl definierat utöver artbevarandekravet, och även det utgår inte från dynamiken. Vi får fler nya arter än det dött ut!

Erkännande: Jag tackar Artdatabanken och dess personal som hjälpt mig att få tillgång till de fyra rödlistorna i elektroniskt kompatibelt format. Jag tackar Carl-Henrik Palmer som utgående från Artdatabankens information skattat sista oberservation.

Referenser

Nordberg M 2015 i Christiansen CG 2015 Växer blåbär i skogen? ISBN 978-91-982931-4 sid 129 & 145

Palmér C-H 2015. Diskussionsinledning till seminarium på KSLA 151125 och personligt meddelande

Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala

160125

Modernt skogsbruk spelar en förhållandevis liten och indirekt roll i artutdöendet. Rödlisteläget är något bättre för skogen och skogsbrukets arter än annorstädes. Hotet mot arterna är störst i en förhållandesvis liten del av skogen.

Från översikten av rödlistan 2015 av Sandström m fl (2015) gör jag några reflektioner:

• Fig 5 åskådliggör att 5300 arter varit rödlistade någon gång mellan 2000 och 2015. Av dessa har drygt 1000 avförts, förmodligen är det för en stor del för att de nu betraktas som livskraftiga. Drygt 1000 har tillkommit på rödlistan vanligen för att de inte tidigare analyserats, förmodligen finns många nyinvandrade bland dessa. Redan det faktum att mindre än 60% av alla arter som någon gång de sista femton åren har varit rödlistade har varit det både i början och slutet av perioden manar till försiktighet vid användning av rödlistan och till fördjupade analyser av sambanden.
• För 43% av alla rödlistade arter är skogslandskapet viktigt, och skogen är den landskapstyp där det finns flest rödlistade arter. Flest finns i ädellövskog, och mer än hälften i ädellövskog + triviallövskog och mindre än hälften i den areellt mer omfattande barrskogen + bland löv/barr. Drygt 70% av Sveriges landareal är skog, så barrskog och blandskog barr + löv, där skogsbruket mest opererar, är förhållandevis glesa på rödlistade arter.
• Det finns fler rödlistade arter i söder än i norr.
• För de rödlistade arter där trädart är viktig är ”ädellövträd”, t ex ek, bok och alm i förhållande till sin förekomst viktiga. Drar också mot söder.
• Tillståndet har bedömts för drygt 10000 arter för vilka skogen är mer eller mindre viktig och 21600 arter totalt.

Enligt den norska rödlistan förbättrades mellan 2010 och 2015 rödlistekategorin för 349 skogsarter och försämrades för 117 arter. Någon liknande sammanställning för den svenska rödlistan har jag inte sett! De finska skogsarterna har också förbättrats.

En del av de ”värdefulla” ”nyckel”-biotoper i skogen med rödlistade skogsarter som observerats verkar inte varit ”orörd” skog eller ens ”skog” för drygt hundra år sedan. En trolig mekanism är att arter som var anpassade till mer öppna landskapstyper och som fick svårt att klara sig på grund av jordbruksmetoder som successivt avvecklades under tidigare delen av 1900-talet, och därför bara klarat sig i den marginella miljön som delar av den marginella eller nya skogen erbjöd. Det moderna skogsbruket är inte orsak till att sådana arter blivit hotade eller rent av utrotade, men det kan ändå vara ett motiv för att bevara en del skog med sådana ”gamla” karaktärer. Skall skogsmark konverteras till andra marktyper kan det ge större positiv effekt att konvertera till trädbevuxen betesmark än taiga, som nu diskuteras.

I inte så få fall finns rödlistade arter, som enligt Artdatabanken fordrar skoglig kontinuitet, i situationer där sådan inte föreligger.

I skogen behövs olika typer av ”störning” för att många arter och ekosystem ska bevaras (exempelvis brand, översvämning eller djurbete). Dessa störningar har minskat kraftigt och många arter, som är beroende av specifika störningar, är idag hotade. Det känns fel att ”lasta” skogsbruket för de konsekvenser detta kan ha för hotade arter, men naturvårdsinstitutioner måste ändå tillsammans med skogsbrukande markägare arbeta för att dessa funktioner stärks. Detta kan vara relativt viktigare än utökat ”skydd”, men fordrar stora resurser.

Artdatabanken anser att en femtedel av skogen skall vara ”ursprunglig”, dvs sk naturtyp. Det är väsentligt mindre än en tiondel av skogen av dessa naturtyper. Men rödlistan och artutdöendet verkar inte tyda på att tillståndet försämras. Inte heller verkar artutdöendet ökat med ökad användning av kalhyggesskogsbruk och plantering.

Nordberg (2015) och Palmer (2015) har utgående från rödlistan 2015 tabellerat nationellt utdöda skogsarter efter sista angiven observation. Takten för utdöende synes sjunka till under hälften efter 1969. 18 arter har dött ut därefter, varav 5 (28 %) är skogsarter. Detta är avsevärt lägre än skogsarternas del 43% i rödlistan, men antalet arter kommentaren bygger på är mycket låg. Införandet av det moderna skogsbruket i dominerande skala (stora kalhyggen följt av aktiva föryngringsåtgärder huvudsakligen plantering) kan tyckas ha åtföljts av minskat snarare än ökat artutdöende. Det är felkällor i beräkningen och minskningen i artutdöendet med tiden är säkert mindre än observerat, så kanske artutdöendet inte minskat. Men det tycks stå bortom rimligt tvivel att det inte är någon ökning av artutdöendet i allmänhet i synnerhet inte för skogsarter.

Jag utnyttjade möjligheten att göra egna analyser av rödlistan 2015 till att göra en tabell för att belysa hotbilden mot skogsarter.

Tabell. Jämförelse mellan rödlistade skogsarter 2015 och andra arter.

Förklaringar: Jag har räknat ut alla värdena själv utgående från rödlistan 2015. Kategoriantalen för ”Alla” stämmer med Sandström et al. (2015). ”Skog oviktig” avser alla arter som skogslandskapet inte anses viktigt för. ”Skog/alla” är andelen arter som skog är viktigt för i respektive kategori. ”barrbiotyp/alla” är andelen arter som lever i barrbiotyp av alla rödlistade arter i kategorin. Kategorierna är utdöd RE, akut hotad CR, starkt hotad EN, sårbar VU, nära hotad NT, livskraftig LC. Antalet LC för ”skogsarter” eller värden som en precis beräkning kan göras från finns inte i Sandström et al (2015). Ett värde har skattas (8000) med ledning av givna uppgifter, som har en viss (låg) osäkerhet, kanske +-100. ”Alla ovanstående” är summan av sex kategorier. ”SumWc(t.s)” är en delberäkning för RLI. RLI är rödlisteindex, beräknat enligt formel i Gärdenfors m fl (2010).

En begränsad andel av de hotade arterna som finns i biotopen ”barrskog” fast barrskog och barrträd är den vanligaste skogstypen. Barr och barrblandskogar dominerar i alla län med 84-92% av skogsarealen. Skog dominerar Sverige. 67-70% av landytan är skogsmark. 80% av den stående volymen är barrträd. Mer än 80% av skogsarealen domineras av barrträd. Om hotade arter var fördelade i förhållande till arealen skulle man förvänta sig att drygt hälften av de hotade arterna var viktiga i skog, det är något mindre. Hotade arter är underrepresenterade i barrskog. Knappt en tiondel av de utdöda och akut hotade arterna finns i barrskog och knappt en femtedel av de starkt hotade eller sårbara, fast det ”borde” vara 30-40% om arthotet var jämnt fördelat. Det är intressant att de mest ”hotade” kategorierna har lägre representation i barrskog än de något mindre hotade. Det ter sig logiskt att avsätta mindre andel skyddad areal för att skydda arter i barrskogshabitat och möjligen också i landskapstypen skog, och att vara mindre orolig för hur barrskogens skötsel inverkar på hotbilden mot arterna än ”genomsnittet” för riket. Det är möjligt att detta är vad som sker, dvs. barrträden är nog underrepresenterade i de arealer som skyddas. Andelen löv förefaller också vara på uppgång.

Tabellen ovan visar att en fallande andel av skogsarter som kategoriseras som rödlistade gentemot andra arter i kategorin ju mer ”hotfull” kategorin var i rangordning: utdöd, akut hotad, starkt hotad, medan för mindre allvarligare hot eller ohotad (sårbar, nära hotad och livskraftig) andelen förefaller oberoende av hotet. Skogsarter är alltså mindre hotade per rödlistad art än andra arter, dvs. antalet rödlistade överdriver något hotet för skogsarter i förhållande till alla arter.

Jag gjorde en tabell (se nedan) för att se utveckling över tiden. Tabellen visar kvoten mellan arter för vilka skog är viktig och arter för vilka skog inte är viktig för de olika kategorierna och åren. Man kan se att av de rödlistade finns det för arter som skog är viktigt för färre av utdöda, akut hotade, starkt hotade och otillräcklig kunskap, men det finns fler av sårbara och nära hotade. Detta gäller alla fyra rödlistorna, man kan inte identifiera någon utveckling över tiden. Slutsatsen är att Skogsarter är bättre ur rödlistesynpunkt än andra arter.

Rödlisteindex (RLI)

Begreppet RödListeIndex (RLI) beskrivs av artdatabanken på http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning/foerklaringar-och-definitioner/roedlisteindex/
Rödlisteindex är en vägning av förekomsten av olika kategorier och den därmed förknippade utdöenderisken och speglar den hastighet med vilken arter beräknas dö ut. Väsentligen är det en vägd relation mellan rödlistade och livskraftiga arter. Rödlisteindex kan tolkas som ett mått på hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom 50 år. Det finns varianter av hur RLI-beräkningen kan göras, men de ger liknande resultat.

En jämförelse mellan olika landskapstyper görs av Sandström m fl (2015) i figur 8. Skogslandskapet ligger närmare den ”bästa” landskapstypen än den ”sämsta” (jordbrukslandskapet), men dock har en bit kvar till det bästa värdet. Min RLI är något högre för skogsarter (RLI=0.933) än andra arter (0.923) vilket ter sig rimligt från Sandström även om jag intuitivt gissade att skillnaden skulle vara större. Sandström använder bara några artgrupper för jämförelsen representerande mindre än hälften av alla arter, medan jag använder alla arter. Detta är säkert förklaringen till att jag får något högre RLI än Sandström (omkring 0.9), dvs lägre utdöenderisk.

Rödlisteindex för 2000-2015 (Fig 6) är konstant i fyra på varandra följande rödlistor vilket tyder på att ”hotbilden” är konstant (varken ökar eller minskar). Artgrupper har jämförts över tiden (Fig 7). Påtagliga trender är en förbättring (minskat hot) för grod- , kräl- och däggdjur.

Tolkningen att rödlisteindex faktiskt prognosticerar utdöendet tycks vara vedertagen och finns inte bara i Artdatabankens beskrivning. Ur ett dokument från Naturvårdsverket saxas ”Rödlisteindex kan anta värden mellan 0 och 1 och visar hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom den närmaste framtiden.” I Artdatabankens redogörelse för rödlistan 2010 (Gärdenfors 2010) står på sid 82: ”RLI tyder på att uppemot 30 % av arterna för vilka naturskog är viktig kan komma att dö ut från Sverige inom det närmaste halvseklet.”, vilket jag misstänker är en mycket grov övertolkning både av utdöendetakt och av utdöendet av naturskogsarter (väsentligen en mycket grov överskattning av effekten av kalhyggesskogbruk på artutdöendet). En korrektare uttolkning vore nog att risken för en naturskogsart att dö ut är ungefär 3 ggr större än för arter som inte är naturskogsarter. Detta blir en mycket liten sannolikhet och långt ifrån så alarmistisk som artdatabankens utsago.

Rödlisteindex för svenska arter ligger på knappt 0.9. Detta innebär att drygt 10% av arterna förutses vara utdöda från Sverige om 50 år, sehttp://www.artdatabanken.se/media/1985/roedlisteanalysrapport-web.pdf
Av knappt 20000 undersökta arter skulle 2000 försvinna på 50 år, dvs 40 per år! Men det försvinner bara ungefär en art per år av de undersökta arterna (202 av 21067 undersökta på ett par hundra år)! Dvs Artdatabankens uppfattning om tolkningen av rödlisteindex överskattar utdöendet med en faktor av storleksordningen 40!
Dvs Artdatabanken framför kvantifieringar av utdöenderisken som är mycket grova överskattningar!

Visserligen är RLI ett av IUCN rekommenderat mått och det är nog användbart och lämpligt för jämförelser. Men RLI fungerar klandervärt dåligt för kvantitativa utdöendeprognoser. Att utelämna denna information eller värre strunta i den är att missleda! Eftersom artdatabanken tolkar rödlisteinformationen så den grovt överdriver utdöenderiskerna finns anledning för beslutsfattare att kraftigt reducera de utdöendehot som rödlistan förmedlar.

Några för artikelns fråga relevanta frågor som ställdes inför KSLA seminariet 151125, jag kommenterar svaren

Frågor om barrskog fordrar mindre naturvårdsinsatser än annan skog

Frågor om barrskog fordrar mindre naturvårdsinsatser än annan skog

* Varför är Artdatabanken så tvärsäker på att kalhyggesskogsbruket är ett av de allra allvarligaste hoten mot arternas överlevnad? Bakgrund: Barrskog dominerar Sverige och barrskogsbruket domineras sedan 1950 av kalhyggesskogsbruk. Men ingen barrskogsart har dött ut sedan 1970. Skogsbruket har vidtagit omfattande åtgärder. Visserligen försvinner många arter just där och när man kalhugger, men Sverige är fullt med barrskog som inte är kalhyggen – inklusive ”hänsynsytor” insprängda i eller direkt intill kalhygget – så arterna borde klara sig utanför själva kalhygget. Typiskt för de utdöda skogsarterna efter år 1970 är att de var beroende av andra biotoper än barrskog, inte sällan med grov ädellövskog och/eller relativt öppna marker skapade av äldre tiders jordbruk. Dessa biotoper är ovanliga och blir allt ovanligare. Barrskogen är däremot mycket vanlig och mycket stora arealer är skyddade. Andelen skog äldre än 100 år ökar. Arealen skyddad skog ökar. Enligt SKA15 är drygt 16% av den produktiva skogsmarken inte utsatt för skogsbruk. Insatserna för att öka andelen död ved i olika stadier ökar. Vad talar för att utdöende av barrskogsarter skulle bli nämnvärt i framtiden? Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.

Vore det inte kostnadseffektivare att i barrskogen rikta insatser mot de allra mest akuta barrskogsarterna, säg exempelvis de 10-20 mest hotade? Bakgrund: Generella åtgärder i barrskogen blir mycket omfattande eftersom huvuddelen av skogen är barrskog. Samtidigt finns få allvarligt hotade arter som är beroende av barrskog. Det kanske därför är kostnadseffektivare att vidta åtgärder mot de faktiska hoten än att lägga pålagor på all barrskog. Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.

Hur många skogslevande arter uppskattar Artdatabanken faktiskt dött ut under perioden 1970-2014? Bakgrund: Enligt Mats Nordbergs utvärdering av artdatabankens uppgifter i Rödlistan 2015 har sex skogslevande arter dött ut 1970-2014. Detta estimat borde dock kunna göras noggrannare genom att ta hänsyn till olika faktorer. Ett exempel: det tar ett antal år utan observationer innan Artdatabanken vågar dödförklara en art. Om Artdatabanken anser utdöendet sedan 1970 underskattat bör Artdatabanken presentera en bättre skattning. Är det korrekt att säga att – med utgångspunkt i det observerade utdöendet sedan 1970 – så är risken för nationellt utdöende låg för de 909 hotade skogsarterna (som nu finns i kategorierna akut hotad/starkt hotad/ sårbar)? Min kommentar: Det finns skäl att tro att risken för nationellt utdöende något underdrivs om man begränsar sig till observerat utdöende sedan 1970, och synpunkter på skälen framkom vid seminariet 151125 och är kända i andra sammanhang. Men hur mycket det underdrivs har det inte gjorts något allvarligt försök att beräkna och jag tror fortfarande det rör sig om en riskminskning från 1970, men säker är jag inte.

Referenser

Dahlberg A 2015 föredrag vid seminarium KSLA 151125

Gärdenfors, U. (ed.) 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010 – The 2010 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Nordberg M 2015 i Christiansen CG 2015 Växer blåbär i skogen? ISBN 978-91-982931-4 sid 129 & 145

Palmér C-H 2015 vid diskussionsinledning till seminarium på KSLA 151125 och personligt meddelande

Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala

Analys och lista för de 19 skogsarter som dött ut senast. Artutdöende verkar ett mindre problem i norr.  Hotkategori verkar ge dålig skattning av utdöenderisk.

För att här och i senare artiklar diskutera och analysera hur skog och skogsbruk påverkar artutdöende i Sverige har jag i tabellen listat de skogsarter (arter som landskapstypen Skog är viktig för) som enligt rödlistan 2015 dött ut sedan 1950. Det ”moderna skogsbruket” anses ha fått stor omfattning sedan 1950 och det är en lång fördröjning innan aktiviteter som inte hade stor omfattning före 1950 får stort genomslag. Därför är materialet inte helt representativt för dagens situation. Eftersom bara fem skogsarter kategoriserats som utdöda sedan 1970 så vidgades materialet till utdöda sedan 1950.

Fem skogsarter har dött ut sedan 1970 och fem arter anges (Dahlberg 2015) ha skogsbruk som direkt utdöendeorsak sedan 1950. Detta är 5/20000 = 0.25 promille av de arter som beaktats som underlag för rödlistan, dvs en försvinnande liten del av de svenska arterna. Det låga antalet innebär att det är problem med representativiteten och det gäller särskilt de fem arter som kan sägas dött ut som en direkt följd av skogsbruk, eftersom tre av dem är så nära associerade att utdöendet nog kan ses som en enda händelse.

Nordberg (2015) och Palmer (2015) har utgående från rödlistan 2015 och Artfakta tabellerat nationellt utdöda skogsarter efter sista angiven observation. 18 arter har dött ut efter 1970 varav 5 (28 %) var skogsarter. Nitton skogsarter har dött ut efter 1950, dessa listas i tabellen. Det finns felkällor, ”verkligt” utdöende sammanfaller inte med observerat och korrektioner är teoretiskt möjliga för bättre skattningar. Givetvis finns det andra aspekter på mångfald än utdöende men detta diskuteras ej i denna artikel.

Tabell. Information från Artfakta 2015 om de skogsarter som försvunnit efter 1950. Bokstäverna i kolumnerna hänvisar till noggrannare förklaringar under tabellen.

Förklaringar till kolumnerna i tabellhuvudet. A) Svenskt namn om det finns, klicka på namnen för att komma till artfaktabladet för arten, Italics+Bold = arter vars utdöende direkt kan kopplas till Skogsbruk (se nedan); B) artgrupp (taxonomisk grupp); C) senaste ”förekomst” (observation eller häckning eller liknande, tidigaste utdöendeår); D-E) kategori i rödlistorna 2000, 2005 och 2010 NE=utdöd från Sverige, DD= ej kategoriserbar, CR=akut hotad, NE,?=ingen kategorisering; G) var arten funnits i Sverige; H) Noter: svar på frågan om dagens naturvård insatt tjugo år före sista obs/reproduktion med lokala måttliga åtgärder eller de allmänna åtgärder som idag görs borde fått arten att överleva, * betyder lokalt avverkningsförbud för känd lokal av värdefulla träd hade troligen hjälpt, J,j viktig resp mindre viktig för jordbrukslandskapet  v(åtmark) ; förekommer i andra landskapstyper.  Årtal=första obs i Sverige (?= osäker); B=minskad brandfrekvens har troligen bidragit till utdöendet.

Artudöende direkt orsakat av skogsbruk Dahlberg (2015) angav att ganska få arter dött ut som en direkt följd av skogsbruk. De fem av dessa arter som dött ut sedan 1950 markeras i Tabellen.
Tre lavarter växte intimt tillsammans. Skaftlav och Lillkuddslav anses ha växt på samma lokal som Värmlandslaven. De upptäcktes i början av 40-talet och bör kanske betraktas som en överart med subarter, försvinnandet kopplas till granavverkningar ungefär samtidigt i norra Värmland.
Skimlig fjällknäppare kopplas till jätteträd (mulm ek) och således förmodligen snarare hagmark än träd.
Förgyllt metallfly behöver värdväxterna aklejruta och ängsruta. Ingen miljöförändring hade skett på lokalerna på Söderåsen där de fanns. Aklejrutan anses missgynnas av att gran planteras på ädellövsmark.
Ingen av dessa fem arter fanns i norra Sverige. Förmodligen hade risken för att arterna dött ut minskat väsentligt om naturvårdsprinciperna år 2000 tillämpats redan 1950. Det ter sig troligt att några levt idag med dagens hänsynsregler. Det ter sig inte särskilt troligt att stora kalhyggen är en viktig komponent i utdöendet.

Förekomst norrut Endast 4 av 19 utdöda skogsarter fanns i den norra halvan av Sverige. Av fem arter vars utdöende utpekas speciellt bero på Skogsbruk fanns ingen i den norra halvan av Sverige. Alla som dött ut efter 1969 fanns i den södra tredjedelen av Sverige. Av detta skulle man kunna förmoda att åtgärder för att förhindra artutdöende är angelägnare i södra än i norra Sverige. Om skogsbrukets åtgärder i sig (kalhyggesskogsbruk) är viktig orsak till artutdöende av skogsarter, är det lite förvånande att artutdöendet är mindre i norr än i söder.

Nyligen upptäckte arter En del av de arter som dött ut sedan 1950 observerades första gången ganska sent. Av 19 arter upptäcktes sju före 1850 tre mellan 1850 och 1900; åtta mellan 1901 och 1950 och en mellan 1951 och 1970. Det kan vara så att sent upptäckta arter är sällsynta och därför löper stor risk att dö ut, eller kategoriserats som utdöda eftersom de bara upptäckt på en lokal där de försvinner. Det kan vara gränsarter vars närvaro fluktuerar men ändå en gång kategoriserats som befintlig och sedan kategoriseras som utdöd, fast det egentligen är fluktuerande.

Skogsbrandfrekvens. En orsak till utdöende av skogsarter efter 1950 borde vara den minskande skogsbrandfrekvensen, men denna möjliga orsak nämns endast för en av de 19 arterna som försvunnit sedan 1950.

Andra landskapstyper. Endast arter för vilka landskapstypen skog är viktig har tabellerats, men arterna förekommer ofta i andra landskapstyper och det kan vara förändringar i dem som är den viktigaste bidragande faktorn. Orsaken till utdöendet behöver alltså inte nödvändigtvis vara förändringar i landskapstypen skog, t ex kan annat än skog vara viktigt för en begränsad del av livscykeln. Tankarna går först till jordbrukslandskapet, som verkar mest drabbat av en ökande hotbild. 5 av de 19 arterna förekommer också i jordbrukslandskapet. Fyra finns i våtmarkslandskap. Vad som är skogslandskap är nog ofta för de utdöda arterna ett skogslandskap som ligger nära jordbruket (trädbevuxen gräsmark och sådant) och en viktig orsak skulle kunna vara att skogsbetet nästa försvunnit

Bara en art har fått kategorin ändrad från hotad till utdöd! I tabellen över utdöda i rödlistan 2015 finns bara en art som kategoriserades som ”hotad” i rödlistan 2000 och (förgyllt metallfly). Skulle hotkategorierna tolkas som utdöenderisker (som de normalt är) skulle mångdubbelt fler i genomsnitt ändrat kategori från hotad till utdöd under en femtonårsperiod. Ytterligare tre arter som inte kategoriserats som hotade 2000 kategoriseras som utdöda 2015. Detta indikerar att tillskottet i utdöda arter mellan 2000 och 2015 har mer med ökad kännedom om arter att göra än hur hotade de var 2000. Dvs kategorierna ”akut hotad” och ”starkt hotad” (som borde märkas på ett till två decenniers sikt) har liten betydelse för utdöendet.

Karenstid Tabellen kan bidra till frågan om karenstid, dvs hur lång tid som förflyter från att en art faktiskt dött ut tills den kategoriseras som utdöd. Av de 19 arter som dött ut 2015 har tre inte kategoriseras 2000 antingen för att de inte tillhörde de som analyserats (sista observation 1956 och 1956) eller analyserats men inte kunnat kategoriseras (1953). En har kategoriserats som akut hotad i tidigare rödlistor (1993 eller 2003 om något som är tveksamt inkluderas). Detta pekar på att det finns en ”reservoar” av utdöda arter bland de som inte kategoriserats i en hotkategori, men för de som tidigare kategoriserats som hotade är karenstiden några decennier. Jag har tidigare analyserat karenstid utgående från att utdöda arter rekryteras från akut hotade, men denna analys underdriver nog karenstiden. Även om den ”observerade” utdöendetakten har minskat väsentligt efter 1970 kan det inte sägas stå bortom rimligt tvivel att den är ungefär oförändrad, och utdöendetakten är nog i högre grad en fråga vilka arter som inte åsatts en hotkategori i tidigare rödlistor än jag tidigare trott. Ofullkomligheter i rödlistan och hur de ändras mellan rödlistor är viktiga faktorer för vilka arter som dött ut och därmed tidpunkten för sista observation. För mellanspett var tiden mellan sista observerad häckning och konstaterat utdöende bara två år, dvs en kort karenstid.

Mellanspett Det enda spektakulära utdöendet av skogsarter sedan 1950 är mellanspetten. De flesta utdöda skogsarter har haft en mycket oansenlig ekologisk roll, men mellanspettens försvinnande kan ses som ett tecken på att utdöende kan drabba också arter vars roll inte är helt obetydlig

Naturvårdseffekter Jag har kommenterat vad jag tror är effekten om dagens naturvård satts in lika mycket tidigare som tidsavståndet till sista observation. Naturvården med inriktning på artbevarande har hela tiden förbättrats med bättre kunskap, bättre överblick, vidare engagemang och den ökande del av arealen som undantas från skogsbruk. Jag gissar att hälften av de tabellerade arterna nu inte karaktäriserats som utdöda om 2015 års artbevarande naturvård hade varit i kraft några decennier före ”sista observation”! Jag gissar också att det inte skulle varit många fler vid liv om dubbla dagens artbevarande naturvård sats i kraft några decennier före sista observation. Gränsvärdesnyttan är säkert marginell och många av de utdöda arterna var bortom räddning. Mycket kraftiga ändringar kan leda till att andra arter dör ut och detta gäller också riktad naturvård.

Frågor från frågebatteriet:

Är Värmlandslaven den enda art som dött ut i Sverige sedan 1950, där utdöendet enligt Artfakta tycks kunna kopplas till avverkning av barrträd? Jag tycker frågan besvarats under seminariet  och sedan har jag utvecklat. Slutavverkningar av övervägande barrskog verkar dock sällan vara direkt kopplade till utdöende.

Referenser

Nordberg M 2015 i Christiansen CG 2015 Växer blåbär i skogen? ISBN 978-91-982931-4 sid 129 & 145

Palmér C-H 2015 vid diskussionsinledning till seminarium på KSLA 151125 och personligt meddelande

Dahlberg A 2015 föredrag vid seminarium KSLA 151125

Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala

Överdrivs risken för utdöende av svenska arter?

151228 Vad som kom fram inför och vid ett seminarium vid KSLA151125 och vidarebearbetningar av frågeställningarna.

Kort bakgrund

Inför KSLA seminariet 151125 gjorde jag en frågelista, och lyssnade sedan efter svar vid seminariet http://www.ksla.se/aktivitet/nedat-eller-uppat-for-skogens-mangfald/ . Sedan strukturerade jag ett antal frågor för utvidgad diskussion och analys (bl annat så småningom i egna kommentarer till artikeln). Mer detaljer nedan

Överdrivs risken för utdöende av Sveriges arter generellt och för skogsarter?

Den första frågan som tas upp efter seminariet är om risken för försvinnande av de arters som finns i Sverige överdrivs. ”Överdrivs” är naturligtvis delvis subjektivt, men det är en central fråga för hur hög prioritet åtgärder skall ges.

Utvidgad bakgrund till frågan om risken för artutdöende överdrivs

Bakgrund i huvudsakligen frågor och bakgrund från frågebatteriet och analys av vad som kom fram vid seminariet…

Synpunkter från seminariet:

Bekräftelse att rödlistan sorterar arter baserat på utdöenderisk i Sverige, huvudkriterier lågt antal och minskande antal. Djävulens advokat visade en kalkyl enligt vilken artutdöendet skulle vara > 10 ggr så stort som observerat om de med rödlistans hotkategorier förknippade sannolikheterna realiserades; och ifrågasatte antalsminskning enbart på grund av minskat habitat eller kvalitetsförsämring som kriterium. Det är svårt att vara säker på att en art dött ut, och det kan ta 50 år efter sista observation tills arten kategoriseras som utdöd, detta skiljer sig mellan arter. Arter anses dokumenterat försvinna från län. Rödlistan skall vanligen inte tolkas som att varje individ skall skyddas. Rödlistan överdriver eftersom den följer de kriterier som fastlagts av IUCN, men objektiva kriterier som möjliggör jämförelse i tid och rum är viktiga. Rödlistan skulle förmodligen vara betydligt mindre omfattande om en förnuftsmässig skattning av utdöenderisken gjordes, men att uppmärksamma utvecklingen av arter som inte riktigt platsar på rödlistan. Rödlistan uttrycker sig i termer av utdöenderisk, men skall snarare betraktas som en liten varningsflagga. Det är skillnad på prognos och scenario, rödlistan mäter risken om utvecklingen fortsätter som den gör och vi inte gör något åt det. Vi vet inte hur många arter som egentligen dött ut, så djävulsadvokatens matematik bygger på felaktiga siffror. Antalet observerat utdöda arter är ett minimum av antalet utdöda arter. Art- och habitatdirektivet bygger på att arterna har variation vilket höjer antalskraven. Processen för rödlistan är OK, men varningsflaggorna är för stora och ger ett för stort intryck av riskerna. Att kvantifiera, förklara och kommunicera de med rödlistan förknippade verkliga utdöenderiskerna är det enda som det är viktigt att ändra på. Mindre röd flagga! Det finns biologer som försökt utgående från rimliga förutsättningar och de få exempel som faktiskt finns beräkna utdöenderisker och hamnat på ungefär de sannolikheter som IUCN fastnat för. En finsk forskare som studerat arealberoendet av utdöendet och funnit sannolikheterna i finska rödlistan rimliga nämndes. Rödlistan är en beräkning av sannolikheten för att arter försvinner men skall i första hand ses som ett verktyg att identifiera hotade arter. Det är bra och vetenskapligt att argument emot specificeringarna av de framförda sannolikheterna framförs på ett sådant sätt så de framtvingar diskussion som förmodligen leder till bättre förståelse. Det är självklart att saker måste belysas från olika håll och det finns sällan enkla svar att ”så här är det”. Artdatabanken kunde kommunicera rödlistan mycket bättre. Egentligen skulle info om icke rödlistade arter behöva presenteras på ett symmetriskt sätt. Det finns vetenskapliga uppsatser som säger att det globala utdöendet ligger mångfalt över den naturliga nivån och att utdöendet (mångfalden) ligger över den planetära gränsen. Det globala utdöendet byggs upp av regionala utdöenden. Hur är det med de svenska arterna, är de ett paradisiskt undantag? Nedisning och borealt bälte, många ”svenska” arter har väldigt stora utbredningsområden, på den globala utdöendeskalan lever vi nog i ett ganska stort paradis. Den globala utdöenderisken är större i många andra och också fattigare länder. I många sammanhang är det lätt att säga att problemet ligger någonannastans, men man måste ju se om sin eget hus och de trender som finns i vårt land bör beaktas. Rödlistan är ett bra verktyg för mycket annat än utdöende. Att kungsfågeln minskat med mer än hälften på tio år är en varningsklocka att något hänt även om det fortfarande finns en miljon kungsfåglar så det knappast är realistiskt att tala om utdöendehot. I skogsbruket är det väldigt svårt att titta på enskilda arter i enstaka objekt, men strukturer kan ses och att spara dem är ofta möjligt. Jätteviktigt om arterna kan kopplas till i praktiken igenkännbara strukturer. Rödlistan har använts som ett slagträ i debatten på ett olyckligt sätt. I de avseenden skogen förbättras kan det ta lång tid innan det reflekteras i rödlistan och det är inte heller så bra analyserat. Det finns exempel (vandringsduvan) på mycket vanliga arter som dött ut. Man kan tänka på ”utdöendeskuld”. Det kanske går att analysera vilka arter som är bortom räddning (om några). Var finns miljögifter? Hur kommer nyckelbiotopbegreppet att utvecklas? Närmar vi oss det politiska målet som väl sattes för ett kvartssekel sedan. Målen är luddiga. Vi är inte nära att nå de mål som satts upp. Vilken mångfald vill man ha? 1800? 1950? Idealmålet är knappast väl definierat utöver artbevarandekravet, och även det utgår inte från dynamiken. Vi får fler nya arter än det dött ut! Kommer man att kunna förbättra alla rödlistade till livskraftiga? Politiker eller politikassocierade gör vissa beslut om åtgärdsprogram som kan leda till förbättringar för specifika arter eller artgrupper (lövgrodor i södra Sverige nämndes). Rödlistan är i sig ingen prioritering, prioriteringarna görs till stor del politiskt! Artfaktabladen är intressanta, men det framgår att bedömningar ofta gjorts efter habitaten, ofta stämmer den bilden dåligt med de data som finns och kunnigas uppfattning.

Från frågebatteriet:

Hur stor är risken för utdöende?

Varför hittar man inte sannolikheter för utdöende som svarar mot de verbala formuleringarna i rödlistan eller i Naturvårdsverkets tolkning av denna? Bakgrund: Rödlistan är en prognos över risken för enskilda arter att dö ut från Sverige. Det förväntas att en prognos över en risk skall uttryckas med sannolikhet.

Hur många procent av de 2015 akut hotade skogsarterna prognosticerar Artdatabanken kommer att kategoriseras som nationellt utdöda 2025? Bakgrund: Av de arter som var akut hotade 2000 var 4% nationellt utdöda 2015. Det finns ingen indikation på att artutdöendet ökar, snarare tycks det minska.

Ger rödlistan en överdriven risk för svenskt utdöende? Vad gör Artdatabanken för att ge en rättvisande bild av risken? Bakgrund: Fyra procent av de akut hotade arterna 2000 var utdöda femton år senare. Men i Artdatabankens Rapport 2011:9 ”Tillståndet i skogen” i ”faktaruta” åskådliggörs att akut hotad innebär 50% chans för utdöende inom tio år. Artdatabankens viktigaste publikation om skog överdriver alltså utdöenderisken en faktor tio!

Är det korrekt att säga att – med utgångspunkt i det observerade utdöendet sedan 1970 – så är risken för nationellt utdöende låg för de 909 hotade skogsarterna (som nu finns i kategorierna akut hotad/starkt hotad/ sårbar)?

Inga Skandinaviska arter globalt utdöda

Vilka arter som är regionalt utdöda i Sverige är också globalt utdöda om några? Bakgrund: Enligt rödlistan 2015 är 202 arter nu Nationellt Utdöda. Naturvårdsverket uppger att ingen enda av de arter som kategoriseras som utdöda i Sverige också är globalt utdöd. Men uppgifter före publiceringen av rödlistan 2015, borde verifieras och det är lätt för Artdatabanken se efter och kolla om uppgiften fortfarande gäller. Svar: Det framstod klart vid seminariet att ingen art i svenska rödlistan dött ut globalt och den norska rödlistan 2015 säger direkt att ingen av de arter som är utdöda i Norge är globalt utdöda. Alltså: vid ingången av 2015 hade ingen av de arter som enligt den svenska eller norska rödlistan kategoriserats som regionalt utdöd hade kategoriserats som globalt utdöd.

Sker det globala utdöendet av ”svenska” arter i mycket lägre takt än globalt genomsnitt? Bakgrund: Vissa forskare anser att den globala utdöendetakten ligger många gånger högre än ”den naturliga”! Siffran 0.01% av arterna per år eller högre har nämnts, dvs. arterna skulle i allmänhet bara överleva i tiotusen år eller kortare. Ingen av rödlistan studerad svensk eller norsk art (20000) har dött ut globalt på de två sekel som rödlistan täcker, dvs det globala utdöendet är noll på 4 miljoner artår (20000 arter*200 år). Man skulle kunna förmoda att skandinaviska arter överlever miljoner år, dvs den ”naturliga” artöverlevnadstiden, men jag tror att flera arter är globalt utdöda utan att det kategoriserats, så jag nöjer mig med att konstatera att artutdöenderisken är mycket låg, långt mindre än de regionala utdöenderisken som är knappt 0.01% per år.

Varför är skandinaviska arter så robusta mot utdöende? Bakgrund: ingen av de arter som fanns i Sverige och Norge för ett par hundra år sedan är registrerad som globalt utdöd i rödlistan 2015. Detta globalt låga utdöende borde ha en förklaring! Svar: De boreala arterna har stora utbredningsområden. De fanns i refugier under istiden och invandrade senare. Förhållandena varierade efter istiden. De karaktäriserades av snabb spridning och god anpassningsförmåga. Denna förmåga i kombination med att de förut fanns långt från Sverige gör att de har stora utbredningsområden och ofta bara en mindre del av populationen finns i Sverige.

Hur många gånger större är artutdöendet nu av svenska arter än vad som är naturligt? Bakgrund: När människan dök upp på scenen så ökade otvivelaktigt artutdöendet väsentligt. Men av ungefär 25000 arter i Sverige som Artdatabanken undersökt har ingen dokumenterat dött ut globalt på över hundra år. Säg att en art av 20000 svenska dör ut globalt per sekel, vilket är en överskattning jämfört med observerat. Detta svarar mot en artlivslängd på 2 miljoner år. Detta är samma storleksordning som skattas globalt före människan rörde till det. Det förefaller alltså inte finnas anledning till överdriven oro för de svenska arternas framtid – eller?

Utvidgad bakgrund om seminariet ”nedåt eller uppåt för skogens mångfald” 151125

Seminariet ”nedåt eller uppåt för skogens mångfald” 15 november har en hemsida hos KLSA. http://www.ksla.se/aktivitet/nedat-eller-uppat-for-skogens-mangfald/   Seminariet kan ses därifrån, dock saknas allra sista biten av seminarierna, vilket är synd eftersom moderatorn utlovade bra frågor till just det missade slutet! Från denna sida kan man se och om så önskar ladda ned bildvisningarna med det väsentliga i föredragen. Det var sällan någon diskussion efter enskilda föredrag, nästan all diskussion är i slutdebatten. En komplimang till KSLA som gjort Powerpointpresentationerna tillgängliga och ett seminarium som gör problematiken något klarare. Jag utgår i fortsättningen från Powerpointpresentationerna och den tillgängliga delen av slutdiskussionen från det sista föredraget av ”djävulens advokat”. Jag går utöver det bara om jag påminner mig något efter att sett allt en gång när det var färskt, kanske jag missar något. En lista med frågor, som gjordes före seminariet med hopp att de skulle komma upp i samband med finns på http://daglindgren.upsc.se/Naturv/QuestionKSLA151125.pdf . Efter seminariet analyserar jag vad som kommit fram med beröring till frågorna. Jag kan omformulera och strukturera frågor som seminariet triggade och ge en utförligare bakgrund. Det allra viktigaste i vetenskapen är inte att besvara frågor rätt, utan att formulera frågor rätt! Rätt svar på fel fråga är ofta förödande missledande! Det är ett skäl till att lägga ned mycket energi på att formulera frågor!

Jag avser alltså att återkomma med diskussion om fler frågor och kommer troligen då att omstrukturera så att den allmänna introduktionen blir ett inledande stycke. De tre följande frågorna blir nog Skogsbrukets roll i artutdöendet, om det invandrar fler arter än som dör ut, om det svenska artutdöendet avtar och rödlistan sas förbättras.

Jag kanske inte förväntar mig så många kommentarer från andra i början av den här processen, men jag skall försöka kommentera själv.

Inledning

Människan blev den viktigaste ekologiska faktorn och i särklass värsta artutrotaren på jorden innan jordbruket, skriften och redskap av metall uppfunnits! En tillbakablick ger anledning att överväga prioriteten av de åtgärder som anses viktiga för att motverka fortsatt artutdöende.

Biodiversitetsförlust framstår som det område där överskridandet av de gränser planeten sätter är mest allvarlig i Rockströms välkända figur http://www.stockholmresilience.org/21/research/research-news/7-2-2012-planetary-boundaries-are-valuable-for-policy.html. Massutdöendet verkar accelerera ju närmare man kommer nutid, särskilt det sista halvseklet. Några artiklar: http://www.expressen.se/nyheter/forskaren-ny-fas-av-massutdoende/ och http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/vi-ar-pa-vag-mot-ett-sjatte-massutdoende. Naturvård för att hindra artutdöende får stora resurser och hög prioritet i Sverige och drar stora kostnader, även om många kunniga hävdar att det är för lite. Men tittar man på den stora artförlust som inträffade mycket tidigt i människans historia, så kan det finnas skäl att prioritera åtgärder för att förhindra artutdöende i Sverige lägre.

Vår tidiga historia

Alla människoarter har uppkommit i Afrika och spridit sig därifrån. Ett antal människoarter spred sig från Afrika till Eurasien före vår art. Den enda kvarstående människoarten är Homo sapiens. Arten uppkom för några hundra tusen år sedan och blev globalt framgångsrik. Artens evolution skapade förutsättningarna för detta. Evolutionen går långsamt och dagens människor skiljer sig inte i sina nedärvda förmågor nämnvärt från de H sapiens som fanns för 70 000 år sedan. Vi tänker inte mycket på att människan blev den ekologiskt i särklass betydelsefullaste faktorn i planetens utveckling långt före jordbruket påbörjades. Tidigare människoarter spred sig över Eurasien. Men en del av jordens landmassa var isolerad av vatten och tidigare människoarter kunde inte överbrygga avståndet till Amerika och Australien, vår människoart blev den första som fick kontakt med nästan hela jordens biosfär. För 45000 år sedan nådde människan Australien. Detta fordrade farkoster som kunde överbrygga åtskilliga mil öppet vatten. Oceangående farkoster måste ha utvecklats för (minst) 45000 år sedan. Människan nådde Amerika för 15000 år sedan. Passagen från Sibirien till Alaska fordrade utveckling av teknologi för övervintring långt norrut, som fordrar en lång rad av tekniska framsteg. Visserligen hade Neanderthalarna anpassat sig till ett klimat som ibland var kallt i centrala och södra Europa under istiden. Men vintern är längre, mörkare och mer krävande på nordliga latituder och de fysiska förutsättningarna för Neanderthalarna var bättre. På några tusen år spred sig invandrarna från Alaska till Sydamerikas sydspets. En stor del av megafaunan över hela Amerika försvann inom drygt tusen år efter människans ankomst till regionen.

Att megafaunan delvis försvann påverkade vegetationen och ekologin påtagligt. Det beskrivs t ex i: http://www.eurekalert.org/pub_releases/2015-10/nioe-eop102615.php  Många av de stora djur som försvann kan beskrivas som nyckelarter.

Eld behärskades av föregångare till H sapiens, och hade betydelse bl a eftersom maten kunde tillagas och därigenom blev födobasen större, matsmältningsapparaten mindre, och en större hjärna kunde stödjas. Men tekniken för hantering av eld utvecklades och fick långt större ekologisk betydelse när världen utanför Afrika togs i besittning. I Australien och troligen på många platser omgestaltade människans kontroll av elden biosfären drastiskt redan före jordbruket (urinnevånarna i Australien utvecklade knappast jordbruk men däremot var kontinenten känslig för eld).

H sapiens utvecklade tekniker bl a i samband med jakt. Tidigare människoarter nådde inte tillnärmelsevis lika höga nivåer. För en halv miljon år sedan var nog människans utökade animala födointag i egenskap av asätare och inte jägare. Genom att springa långt uthålligt hann människan fram till det döda djuret innan det var konsumerat och genom utvecklat samarbete kunde människan konkurrera med kraftigare rovdjur. Även förmågan att kasta sten och dessutom flera på en gång kan ha räckt för att hålla rovdjuren på avstånd. Många rovdjur i Afrika dog ut men under en längre tid, vilket förmodligen berodde på konkurrens med människan även före sapiens utvecklats, se t ex http://fof.se/tidning/2015/9/artikel/rovdjuren-formade-oss  . Med stenverktyg kunde människan utnyttja kadavren bättre med styckning, skrapning och att komma åt benmärgen. Men H sapiens utvecklade möjligheter till direkt jakt genom bättre samarbete och bättre vapen.   Utvecklingen av effektiva distansvapen, som kastspjut och pilbåge, öppnade ytterligare möjligheter till direkt jakt utan att behöva komma i närkontakt med bytet.

Vilken var den avgörande egenskapen?

Den avgörande egenskapen som givit H sapiens kapacitet att ändra världen i grunden jämfört med de tidigare människoarterna förmodar jag är bättre och mer disciplinerat samarbete i större grupper. Tidigare homo-arter uppträdde oftast i band med kanske några tiotal medlemmar, som kan karaktäriseras som storfamiljer och hade få positiva kontakter med andra band. Skälet var huvudsakligen att födotillgången i kombination med att hålla ihop bandet fysiskt oftast premierade sådana mindre band, men också att de mentala och sociala egenskaperna försvårade större. Egenskapen gott samarbete i större grupperingar blev viktig i ett fåtal miljöer karaktäriserade av god och förutsägbar födotillgång, där försvar och också erövring av territorier blev lönsamma. Sådana miljöer fanns på Afrikas sydöstra kust. I huvuddelen av världen och för de tidigare homo-arterna var födotillgången inte tillräckligt god och förutsägbar för att göra aggressivt territorialhävdande evolutionärt lönsamt, och därför accentuerades egenskapen inte tidigare. Utvecklingen av andra färdigheter måste också nått tillräckligt långt för att territoriellt beteende skall bli effektivt. Samarbetsförmåga i större grupper i miljöer med rik och pålitlig födotillgång möjliggjorde strukturer med fastare boende, fler specialister, bättre utveckling och bevarande av kunskap, större förråd av potentiellt viktiga föremål och föda, och potential för mobilisering av fler individer vid behov. Mindre grupper kunde samarbeta med varandra även om alla inte kände alla, det räckte med att man litade på och var lojala mot samarbetet. Man kunde utväxla föremål och föda. Kunskap spred sig effektivt mellan grupperingar. Stammar med denna egenskap kunde breda ut sig på bekostnad av stammar där egenskapen var mindre framträdande. Grunden för ”folk”, byar, nationer, imperier och arméer var lagd! Men även om en egenskap är bra om den delas av många människor, så får generna som ligger till grund svårt att öka om generna inte är gynnsamma för de individer som har egenskapen gentemot andra individer i gruppen. Det är knepigt att beskriva vilka evolutionära urvalsmekanismer, som gynnade de individer som hade de önskvärda egenskaperna inom stammen och således höjde frekvensen av genen. Gener är ”egoistiska” och ökar bara i frekvens om de ger bäraren av generna en fördel. Det kan även hjälpa om bärarens nära släktingar har en fördel för även de bär ju samma gener, men den mekanismen är nog inte tillräckligt stark för att vara huvudmekanism. Socialt beteende som yttrar sig i samarbete även med individer man inte känner och obesläktade stammedlemmar måste gynnas. Alla människor som träffas är ”vi”, slumpmöten med ”dom” är ovanliga och vanligen drar båda sig undan. Det räcker med en allmänt positiv attityd till människor man möter även om de inte är förut kända. Tjänster belönas med gentjänster. Den som inte gör några tjänster får färre gentjänster. De som inte har denna attityd missgynnas vid sexuellt urval och delandet av viktiga resurser. De kan utsättas för ”mobbning” och ”straff”. ”Dom” uppfattas inte som medmänniskor utan konkurrenter och risk. Den positiva attityden mot ”vi” innebär att det blir mentalt lättare att hävda och erövra territorium. Att H sapiens spred sig till områden med andra arter ledde till deras utdöende, minst tre människoarter försvann från Eurasien under tiden mellan 50 000 och 10 000 år sedan, samtidigt som mycket av den andra Megafaunan dog ut. Överlägsenheten i samarbete och vapenteknologi ledde till att H sapiens blev den enda återstående människoarten.

Vi kanske skall se oss som en ras och inte en art, vi har inte varit genetiskt isolerade från de andra människoarterna för 50 000 år sedan. Deras lilla bidrag behöver inte ses som ett resultat av fysisk utrotning eller mobbning, den moderna människan kan ha tillväxt starkt i antal där andra människoraser inte fanns och sedan genom migration så småningom blivit i stark majoritet genetisk.

Kanske spelade också slump och genetisk drift roll för att ”vi” genen blev vanlig. Den förefaller som huvuddelen av människans genom kommer från ganska få individer som kan representera de områden och familjegrupper där förutsättningarna för urval för genen var goda samtidigt som genen råkade finnas i påtagliga proportioner just där och då.

Vilka som är ”vi” måste nödvändigtvis i betydande grad bygga på instinkter och insocialisering, inte på logik. Logiken för indelningen är ofta oklar och det funkar inte som en evolutionär mekanism om det ifrågasätts för mycket.

Den allra viktigaste egenskapen hos människan som skiljer oss från andra är talspråket. Även schimpanser och andra djur har språkliknande förmåga och kan respondera och uttrycka sig på språkliknande sätt, men har inte förmågorna som är nödvändiga för nyanserat tal, så det blir därför via dataskärmar med bilder och endast enkla tankar kan uttryckas. Det är inte lätt att förstå hur schimpanserna blivit så mentalt duktiga på att tillägna sig språk, när det inte verkar vara en evolutionärt viktig egenskap. Det fordras tiotals förändringar för att utveckla det mänskliga språket från schimpansnivå, både anatomiska och mentala. Var och en isolerad måste ha inneburit en evolutionär fördel. Det är lätt att förstå den evolutionära fördelen med ett färdigutvecklat språk, men detta uppstår först när urvalet satt alla komponenter på plats hos nästan alla individer. Det måste vara en stegvis process där en del egenskaper kom före andra och redan utan de andra komponenterna innebar en fördel för bärarna. Vi vet inte hur nyanserat Neandertalarnas språk var, deras anatomi var sämre för ett avancerat språk, men processen är så komplicerad och måste rimligen ske så gradvis att även andra människoarter tillkomna de sista årmiljonerna måste delat en del av de språkliga förmågorna även om ingen nådde vår nivå!

Språket var en central del i den accelererande vetenskapliga innovation och mentala anpassningen till större grupper som karaktäriserar H sapiens, och språkutvecklingen måste legat före.

De förbättrade möjligheterna till ömsesidig information mellan individer och den tilltagande specialiseringen mellan individer större grupper möjliggjorde skapade förutsättningar för inriktning mot mer ”demokrati”. Det blev relativt alla andra arter bättre för gruppen att dess kollektiva intellektuella förmåga utnyttjades och detta fungerar bättre om ”alla” har möjlighet att yttra sig och bidra med synpunkter och kunskap. Parat med en viss mental lojalitet och disciplin versus fattade beslut. Således underlättade H sapiens viktigaste särdrag, en utveckling mot demokrati. Dvs. att många har en reell möjlighet att påverka beslut, men efter beslutet har fattats rättar man sig efter det. Men förmågan till lojalitet med större grupper gäller inte bara lojalitet mot ”makthavaren” vilket ger utrymme för ”rebelliskt beteende” på alla nivåer, vilket jag tror kan gå så långt att det är ett hot mot civilisationen. Vi har svårt med en tillräcklig balans mellan lojaliteten till olika subgrupper av ”vi”.

Även efter jordbrukets upptäckt har artutdöendet varit stort. Med mer avancerade oceangående farkoster nådde människan mer isolerade öar senare i historien. Exempel är Madagaskar och Nya Zealand. Mönstret med artutdöende av de stora djuren upprepades. Eftersom det ligger senare i tiden och är mer begränsade områden kan utdöendet av mindre organismer studeras bättre när människan nådde mindre isolerade öar, även där blev artutdöendet vanligen dramatiskt. Även om civilisationen blivit mer utvecklad, kunde den mindre befolkningen i expansionsfronten inte utnyttja den tekniska utvecklingen fullt ut, dessa senare utdöendehistorier styrker också att förmågan att konkurrera ut andra arter uppträdde mycket tidigt.

”Urinnevånarna” av H sapiens undanträngdes snabbt i kontakt med en tekniskt mer avancerad civilisation av H sapiens, vilket styrker styrkan av ”vi” och ”dom” syndromet vid undanträngning av människoarter. ”Vi” och ”dom” syndromet är fortfarande idag en av de mycket viktiga karaktärerna för relationer inom vår art! Indelningen i och attityderna till ”vi” och ”dom” är en nedärvd förmåga som primärt inte beror på de fysiska skillnaderna mellan ”vi” och ”dom”. Vad som skiljer ”vi” och ”dom” är inlärt, den ärftliga förmågan är att tillämpa skillnaden. Människans stora problem för utveckla civilisationen så den blir hållbar är att det inte finns både ”vi” och ”dom”, bara ”vi”. Även de som man misstänker tror på skillnaderna är ”vi”. Vilka som är ”vi” och ”dom” beror på sammanhanget och är flexibelt och det verkar fullt möjligt att implementera tanken att det bara finns ”vi”.

Ett exempel på undanträngande av ”urinnevånarna” verkar vara att när jordbruket kom till vår del av världen för fem till sex tusen år sedan verkar det kopplat till människor som kom från sydost med jordbrukstekniken. Den nya tekniken verkar inte tagits upp av ”urinnevånarna” och deras gener blandades inte effektivt trots att de geografiskt samexisterade i uppåt tusen år. Det verkar snarare som urinnevånarnas ättlingar undanträngdes. Trots att det logiskt sett borde vara en stor fördel att ha båda gruppernas tekniker.

Avskogning är också karaktäristisk för tidiga civilisationer, för en del fall var det en del av övergången till jordbrukssamhälle och bidrog till artutdöende. Avskogningen fortsätter fram till idag även om takten verkar ha passerat sitt maximum och i Sverige avstannat helt.

Det nuvarande artutdöendet relaterat till det tidiga.

Vissa aspekter på de människoorsakade artutdöendet är säkert allvarligare nu än någonsin förut, men att människan orsakar drastiskt artutdöende av en stor del av ekologiskt viktiga arter blev globalt signifikant för jordbrukets upptäckt. Talet om accelererat artutdöende idag gäller inte generellt. För grupper som de stora rovdjuren skedde en stor del av det människoorsakade globala artutdöendet långt före upptäckten av hjulet och metallredskapen.

En annan aspekt på människan och den korta historien sedan våra anfäder är att den genetiska diversiteten på DNA nivå bland de nu levande människorna är låg. Schimpanser och andra människolika arter har större genetisk diversitet än människor. Ändå har den låga genetiska diversiteten hos H sapiens inte bromsat vår utveckling, tvärtom har vi blivit den i särklass mest framgångsrika arten på jorden. Inte heller uppfattas den obetydliga genetiska variationen mellan människor som ett problem utan vi uppfattar den genetiska mångfalden mellan människor som rik. Detta är ett argument som antyder att hög genetisk variationen har begränsad betydelse för utvecklingspotentialen.

Det är väldigt förvånande att det låga antal människor med den begränsade teknologi som fanns före domesticeringen ändå var tillräckligt många för att reducera viktiga delar av den biologiska mångfalden i samma storleksordning som idag.

De forntida människorna hade ingen global överblick och kände bara till regionala förhållanden. Artutdöendet de orsakade var en omedveten konsekvens av deras livsstil. Mänskligheten blev medveten om den globala artutdöendeproblematiken först för några hundra år sedan, och det är först de sista seklet mänskligheten i accelererad takt och med prioritet försöker satsa adekvata resurser på att åtgärda artutdöendeproblemet. För svenska åtgärder för att bevara utrotningshotade arter tycker jag man kan tala om en rekyleffekt, de resurser och åtgärder som görs verkar på mig tillräckliga och kraven på radikalt mer omfattande åtgärder överdrivna och är på väg att göra artbevarandet kontroversiellt.

Människan har lyckats fantastiskt bra på jorden samtidigt som vi sedan länge utrotat många ekologiskt viktiga djur. Det sista halvseklet har globalt antalet extremt fattiga minskat, medellivslängden ökat, barna- och mödradödligheten minskat, utbildningsnivån ökat. Detta kombinerat med en mer en fördubbling av folkmängden. Vår försörjning är avhängig av domesticerade arter. Vilda arter spelar en liten och minskande roll. Domesticeringsprocessen går nu mycket snabbt. Det är inte tillflödet av nya domesticerade arter eller gener från de vilda som sätter gränserna för hur långt anpassningen av andra arter till människans behov kan drivas. Argumentet att artutdöendet är ett hot mot civilisationens överlevnad i fysisk bemärkelse förefaller överdrivet, och argumenterat osakligt emotionellt. Civilisationens och människans framtid är mycket allvarligt hotade, men artutdöendet har liten betydelse för det hotet. Jag tror faktiskt det är omvänt, att den kraftiga fokuseringen på att minska risken för artutdöende för t ex skogslevande arter i Sverige ökar risken för civilisationens utdöende genom att för mycket uppmärksamhet satsas på denna aspekt, som förskjuter uppmärksamheten och drar resurser från andra, och minskar stödet för åtgärden. Ekologerna talar om en balans i naturen, arterna beror av varandra, och tar man bor en så rubbas balansen.  Men dessa rubbningar i den natur den tidiga människan levde i verkar inte fått allvarliga konsekvenser. Ekologerna talar om näringsvävar, men dessa fann nya vägar. Visst finns fortfarande exempel på att vilda arter kan vara viktiga. T ex beträffande livet i haven kan framtida skördemöjligheter säkert ökas med artbevarande åtgärder. Det är nog vara bäst att bevara mycket av den biologiska mångfalden, men en ideologiskt driven ambition att bevara allt ger nog inte mycket i gengäld.

Livet är oerhört flexibelt. Försvinner en art så anpassar sig andra och ”fyller” snabbt utrymme som blivit tomt. Det finns ingen naturlag som säger att många arter är bäst, och även om några försvinner finns det ändå många kvar. Redan två arter kan växelspela på ett mycket komplicerat sätt, en fjärdedel så många arter som vi har kan säkert bilda fullvärdiga ekosystem. Det finns knappast harmoni och jämvikt ens i en ekologi med några få arter.

Det finns andra skäl för artbevarande. Det viktigaste tycker jag kan betecknas som etiskt eller kanske mentalt. Vad som gått fel i evolutionen av människan är att vi delar in världen i ”vi” och ”dom” i en grad som hotar vår egen art. Det var en förutsättning för vår evolutionära framgång, men kan orsaka vår undergång. Vi måste motverka detta med civiliserad kultur, där det ingår respekt för andra och annat, inklusive livet och dess varianter och mångfald. I detta ingår att inte utrota arter. Vår civilisation blir inte alltmer civiliserad om vi inte vidtar åtgärder för att hindra att arter dör ut. De ökande resurser, teknikutveckling och prioritet detta fått under de gångna sextio åren tycker jag känns befogat. Det behövdes ett paradigmskifte, men detta paradigmskifte verkar ha nu skett i tillräcklig grad för den svenska skogen. Även om prioriteten måste vara hög måste den inte vara oändlig. Det dör människor hela tiden fast vi satsar stora resurser på att hålla liv i dem. Och de människor som lever nu och i den nära framtiden måste också få bra liv, alltför mycket skall de inte behöva försaka för att i mycket osäker och förmodligen låg grad förbättra överlevnadsmöjligheten av en civiliserad civilisation. Det ter sig för mig troligt att civilisationen går under i ett sekelperspektiv och då skall vi kanske inte förneka för mycket för de som lever nu för att rädda något som ändå är dömt. Nog med svenska arter kommer att överleva i hundra år med den prioritet artöverlevnad redan har för att andra problem skall få större prioritet. Även i en civiliserad civilisation måste avvägningar kunna göras, de flesta principer får inte vara oantastligt heliga.

Många har liksom jag den intuitiva känslan av att civilisationen och implementationen av tekniska framsteg går för fort och oöverlagt och för globalt enhetligt. Det känns som vi ökar vår dominans av jorden för snabbt i många avseenden på områden där den inte var så total tidigare. Ett exempel är att vikten av alla människor i världen nu är 300 Mton, vikten av alla husdjur 700 Mton, men vikten av alla vilda djur i storlek från pingvin uppåt till de största som val bara 100 Mton. Artbevarande motverkar nog denna oroande utveckling, men bara i liten grad. Minskning av människor och husdjur vore mer verkningsfyllt!

Det finns många skäl för artbevarande utöver att förhindra utdöende. Det finns museala skäl, människor vill gärna ta del av hur det var förr. Kännedom om historien kan nog bidra till att minska risken för civilisationens undergång. Vi vill gärna ha mål för aktiviteter, och naturreservat passar bra. Bevarandeaktiviteter ökar den kunskap, som ger civilisationen förbättrade överlevnadsmöjligheter. Studium av vad som minskar livsutrymmet för arter och artgrupper kan peka på förändringar i vår miljö, som kan få andra allvarliga konsekvenser än artutdöende. Vi vill gärna ha lokal biologisk mångfald, inte bara global. Jag fokuserar framförallt på den svenska skogen. Jag tror det är riktigt och rätt att vi mår bättre om vi känner att vi bidrar till att bevara biologisk mångfald.

Det framförs ofta i den svenska debatten hur många arter som är rödlistade eller hotade och att det finns teoretiska skäl att tro att hotbilden ökar. Vad som inte sägs är att förändringar i rödlistan sedan 2000 inte ger skäl att tro att hotet mot den svenska mångfalden generellt ökat. Det är inte känt hur rödlistan skulle sett ut tidigare, det kan ha funnits lika många hotade arter före industrialiseringen som nu. Det är känt att det nu kommer flera nya arter till Sverige än de som försvinner. Man kan därför inte generellt påstå att biodiversiteten i Sverige minskar. De åtgärder som vidtags i Sverige för att minska risken för artutdöende och slå vakt om den biologiska mångfalden har blivit alltmer omfattande och allt mer kunskapsbaserade. Jag tycker det är befogat att påstå att den biologiska mångfalden i Sverige inte generellt minskar och att åtgärderna har effekt. Detta innebär givetvis inte att frågan bör avvecklas.

Betraktelser av vår natur före domesticeringen kan nog sägas visa att vi har ett ont arv, som vi nu försöker kulturellt förbättra bla med att bevara arter. Men det är hybris att tro eller ens arbeta för att artutdöendet i Sverige på några decennier skall elimineras. Med siktet inställt på 2070 verkar det tillräckligt att fokusera på att utdöendetakten hos Sveriges nuvarande arter skall minskas jämfört med före 1970. För att nå detta mål är andra åtgärder (t ex för att begränsa klimatändringar) viktigare än direkt skydd av arterna. Fast vi skall förstås göra både och…

Kommer vi att överleva?

En astronomisk betraktelse gör det osannolikt att vår civilisation överlever det närmaste seklet. Om det fanns civilisationer på andra ställen som passerat vår nivå skulle de lämna för oss märkbara avtryck i rymden, men det är kusligt tyst. Spår av deras besök i närheten skulle ha upptäckts (månlandare t ex). Det vimlar av planeter där förutsättningar för liv är gynnsammare än på jorden och varit så i miljarder år längre. Den teknologi vi nu har gör det möjligt att upptäcka oss själva om vi fanns inom ett avstånd, där ett stort antal planeter är belägna. Räckvidden ökar nu dessutom mycket snabbt. Den troliga förklaringen att vi är ensamma är att civilisationer har mycket kort återstående livslängd när de nått vår nivå. Undergången är nära!!! Men om uppkomsten av en civilisation är mycket osannolik, då kanske vi är (nästan) ensamma utan att det är en allmängiltig regel att civilisationer har kort livslängde. De många delhändelser som via evolutionen lett till civilisationens uppkomst beror på så många och så osannolika händelser att det kanske (nästan) inte hänt på någon annan plats i Universum. Vår utbildning, erfarenhet och etiska uppfattning strider mot detta egocentriska synsätt, men det kan ändå vara sant. Det ter sig dessutom som ett trevligare alternativ än vår snara undergång. Fast det ena utesluter ju inte det andra…

Biologiska arter har inte evigt liv men dels är vi unika och dels verkar det fel att definiera evigt liv som något biologiskt och inte något mentalt. IT-utvecklingen och robotiseringen leder kanske till att våra tankar och vår existens och rent av våra intellekt lagras i dataminnen och kan hanteras av artificiella intelligenser som härrör från oss. Detta kan kallas en chans till evigt liv.

Litteratur:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/manniskan-utrotade-forntida-jattedjur/

http://vhemt.org/extinctions.htm#naextinct

http://www.expressen.se/nyheter/forskaren-ny-fas-av-massutdoende/

Berg L 2015 Rovdjuren formade oss. FoF

Harari, YN 2014. Sapiens, en kort historik över mänskligheten.

Rasmuson M 2015. Kan vi överleva?

http://anthro.palomar.edu/homo2/mod_homo_4.htm

https://www.youtube.com/watch?v=MJP-UPhELFY

http://www.scientificamerican.com/article/early-humans-not-climate-change-decimated-africas-large-carnivores/

http://www.scientificamerican.com/article/how-homo-sapiens-became-the-ultimate-invasive-species/

Sist editerad 160112

Första delen är taget från: “Skogssverige” http://www.skogssverige.se/hur-skoter-man-skogen-sa-att-det-ackumuleras-mycket-kol 

Därefter kommenterar jag (Dag Lindgren)

Frågeställare Dag Lindgren
Besvarades av Gustaf Egnell, professor, Fakulteten för skogsvetenskap, Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU
tisdag, 25 augusti, 2015

Fråga: Hur kan skogen skötas så att det på lång sikt ackumuleras mycket kol i skogsmarken?

Svar
Hej Dag!

Intressant fråga där det dessvärre saknas kunskap för att med säkerhet säga hur detta ska göras optimalt över lång tid och det beror också till del på vilken typ av skogsmarker vi talar om och vilken typ av ekonomiskt ramverk som omger frågan. Ska vi fortsätta att använda råvaror från skogen för olika skogsprodukter…?? Då jag gissar att frågan uppkommit på grund av dagens diskussion om ett klimat i förändring och vikten av att inte i onödan omsätta kolförråd såsom de kolförråd som finns i marken så vill jag bara påpeka att störst nytta för klimatet gör skogsråvaror som ersätter andra material som orsakar stora utsläpp av växthusgaser där koldioxid är det viktigaste. Med ett sådant ramverk – dvs att vi nyttjar skogsråvaran till produkter så gäller det att maximera skogsproduktionen där de mest effektiva skogsskötselåtgärderna är att gödsla, välja förädlat skogsodlingsmaterial eller snabbväxande trädslag, samt att beståndsanläggningen görs med markberedningsmetoder som inte är intensivare än nödvändigt. Med allt detta givet ska vi också maximera medelproduktionen över omloppstiden vilket innebär att avverkning görs då medelbiomassaproduktionen är som störst.

Om fokus helt ock hållet ligger på att maximera enbart markkolspolen (vilket ur klimatsynpunkt är ogenomtänkt) så gäller det fortfarande att maximera produktionen enligt ovan (möjligen med en minskad markberedningsintensitet) men att samtidigt göra biomassakolet så “oaptitligt” som möjligt för de marklevande organismer som bryter ner biomassa och omvandlar det till koldioxid. Bra metoder att åstadkomma detta är att omvandla veden till träkol eller att då medelbiomassaproduktionen kulminerat begrava veden i kall och fuktig skogsmark/myrmark – alternativt att lägga upp den så att den under stora delar av året är så torr att nedbrytningen hämmas. Nedbrytningshastigheten och därmed omvandlingen till koldioxid är nämligen hårt styrd av temperatur och fuktighet och man kan utnyttja detta för att förlänga den tid som kolet finns kvar bundet till biomassan.

I båda fallen ovan (speciellt det första) gäller också god skogshygien för att minimera inverkan av skogsskadegörare bland däggdjur, insekter och svampar samt ett bra brandskydd.

Vetenskapligt har det också talats om labila och stabila kolförråd där kol bundet i trädbiomassa till stor del hör till de labila förråden – dvs vi kan bara förlänga den tid kolet är bundet till biomassan en viss tid (men det kan röra sig om 100 till 1000-tals år i en torvmosse). Och det finns visst stöd för att de mer stabila kolförråden i de delar av marken där förutsättningarna för nedbrytning är hyfsade har sitt ursprung i mykkorhizasvampar. Värdet av det kolförrådet “över lång tid” får vi återkomma till…

Mvh Gustaf

Dag kommentar:
Jag anser forskningen grubblar för lite på ekosystemtjänsten att låta skogen dammsuga bort atmosfärens kol permanent eller åtminstone i millennium-perspektiv. Det skulle förstås inte ses som skogens enda funktion. Jag hittade ingen bra artikel, så jag tänkte att en fråga till SkogsSveriges frågelåda kanske skulle öka intresset att fokusera på problemet och ge något uppslag. Det resulterade också i några uppslag. Visst skall skogen utnyttjas till kommersiella produkter som minskar förbrukningen av fossila resurser. Men produkterna bryts ner och blir koldioxid i atmosfären igen. Även kolet som lagras i ett trähus kommer tillbaks till atmosfären om hundra år. Skogsskötsel, varuproduktion och varudistribution konsumerar energi och råvaror utöver skogsråvaran.  Produkter som plast och betong är det inte alltid så självklart bra ens ur klimatutsläppsynpunkt att ersätta med träbaserade produkter, exempelvis fann man i en kretsloppsanalys att en papperskasse resulterar i ett större växthusgasutsläpp än en plastkasse.

Väsentliga mängder kol i marken kommer ut i atmosfären efter slutavverkning. Markkolets betydelse i Sverige framgår av tabell 3e i rapporten till FAO om svensk skog http://www.fao.org/3/a-az346e.pdf  Där framgår att svensk skog 1990-2015 ökade kol i biomassa med 150 miljoner ton och i markkol med 100 miljoner ton!  Dvs ökningen av markkol undandrar nästan lika mycket kol från atmosfären som vedförrådsökningen. Dvs markkolet är inte försumbart och innebär att kol dras bort från atmosfären, troligen delvis permanent. Detta borde kunna ökas om man tänker på hur man realistiskt skall bära sig åt.

Det marknadsorienterade konsumtion-stimulerande samhället innefattar också skogsprodukter. Det produceras mycket som egentligen knappast behövs, tänk bara på all reklam på papper eller onödigt skrymmande och påkostande emballage. Det vore bättre om skogen hanterades så att en större del gick till sådant som enbart gynnar framtiden och inte dagens konsumtion, som att “permanent” avlägsna kol från kretsloppet. En ekosystemtjänst som dock bara blir attraktiv om det skapas positiva incitament.

Slutavverkar man skog så är det angeläget att snabbt etablera ny skog. Försöker man manipulera så att det blir kallt och mycket fuktigt – myrliknande förhållanden – eller mycket torrt, så blir det svårt att få ny skog.

Önskvärdheten att bevara mark-kolet kan beaktas vid markberedning, men beaktas detta tillräckligt?

Att stimulera bevarandet av mark-kolet med ympning av marken med lämpliga mykorrhiza-svampar eller något annat verkar  värt att vidareutveckla.

Den “optimala” omloppstiden borde bli längre om kolet i marken tas med i kalkylen. För att beakta detta fordras en utredning varur den kvantitativa effekten på ett bestånd kan skattas. Vad jag vet finns ingen sådan utredning.

Sverige överproducerar skog eftersom vedförrådet i skogen växer. Det kan ha fördelar för skogsägarna om en ny marknad för skogsprodukter (permanent koldeponi) öppnas. Speciellt eftersom denna marknad är konjunkturoberoende, dvs i lågkonjunktur och dåligt betalt för skogen kan man satsa relativt mer på koldeponi.

Ett speciellt problem är skog på dikad torvmark. Torvmarken frigör kol och andra klimatgaser, vilket gör att skogstillväxten har en mindre effekt på koldioxiden i atmosfären. Det bör övervägas om detta kan motivera en längre omloppstid, sparsamhet med omdikning och grundare diken. I en del fall kanske det  är bäst att låta det bli våtmark igen efter avverkning och lägga igen dikena. I andra fall kanske torvlagret är så tunt så det kan sägas försvunnit ur diskussionen vid slutavverkning. Torvmarker har föreslagits ha en viktig funktion i istidscykeln, vilket diskuteras i en tidigare artikel på denna webb.

Frågelådan kan bara hantera enkla frågor, utan komplicerade bakgrunder. Jag vidgade inte frågan till att ta hand om råvaran utanför den skördade skogen. Den del av skogen som minst lämpar sig till produkter kan istället användas så kol dras ur kretsloppet. Att göra träkol verkar en bra och realistisk ide, som kanske några är inne på. Att göra diamant verkar jättebra :-).

Stubb-brytning till värmeverk diskuteras, men är dyrt. Kolet i stubbarna kommer ut i atmosfären omgående om de bränns och så småningom om de lämnas. Kanske man kan gräva ned dem på platsen istället och därigenom bortföra kolet från atmosfären mer permanent. Det borde vara görligt att konstruera en maskin som efter stubbrytningen borrar ett hål, för ned stubben i det, och täcker hålet. Det blir då minimal transport och hantering av kolet i stubben.

Att sänka delar av skörden i en syrefri myr eller sjö verkar en lovande linje och ganska realistiskt. Ett uppslag till detta diskuteras i en tidigare artikel.

Att låta torven växa till på outnyttjade torvmarker verkar vara en god ide och eftersom skogsmarksägare ofta även äger sådan mark kopplar det till skogsforskning.

Att minska eller ta hand om klimatgaserna som läcker ut from deponier är viktigt, men utanför skogsforskningen! Men jag har inte heller hittat bra beskrivningar på hur bra deponier är som kolsänkor.

Risken för artutdöende i skogen överdrivs!

Risk för nationellt artutdöende verkar ha överdrivits som motiv och för styrning av inriktning för den skogliga naturvården. Förändringar i skogsbruket, såsom den ökande andelen av skog som uppkommit efter kalavverkning, verkar inte haft en uppenbar negativ effekt på artutdöendet, och det verkar inte troligt att skogsbrukets kalhyggen kommer att leda till accelererat artutdöende.

Denna artikel, som ingressen till återges ovan, finns nu i en version som uppdaterats till september 2015 på : http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm 

Det finns också en föråldrad version på  SLUs forskarblogg:  http://blogg.slu.se/forskarbloggen/risken-med-artutdoende-i-skogen-overdrivs/

Skälet till den här sidan är huvudsakligen att här är det kommenterbart. Kommenterar bör helst syfta till att förbättra webbartiklarna och påpeka faktafel. Men det har bara kommit “spamkommentarer” (därför modereras kommentarer).