TAL VID 100 ÅRSFEST 1992-11-07

Början av detta är starkt editerad men betraktelserna inte så.

Min fru och jag är båda skogsforskare . 7 november 1992 blev vi precis ett helsekel gamla sammanlagt och ordnade en fest på skogis Umeå.

Vi firade då halvsekels-jubileum som knutna till svensk skogsforskning. Ett kvartsekels-jubileum som Umeå-bor och som arbetare i det här huset.

Vi flyttade in i ett gult hus på Carlshöjd september 78, som blev klart samma vecka som vår arbetsplats. Vi har en porlande bäck och ett skidspår utanför dörren, det är nära till jobbet och vi hade en sommarstuga med en egen skog, bastu och badstrand vid havet 10 minuter bort. Luften kändes renare och bättre än i Stockholm. Barnen gick sex år i en skola som de kunde komma till på en skogsstig. Det var lite av Skogisgetto, vi upptäckte att vi kände flera av våra grannar bättre än vi någonsin gjort i Stockholm. Grannskapet har hållit ihop även om det ändrats något. Katarina och jag vill tacka våra grannar för all trevlig gemenskap under åren. Jag bor fortfarande mesta tiden i samma hus 2021.

Men det blir ju så att det är mest arbetskamrater här, så jag ger en skogsgenetisk tillbakablick. Att man jobbar med skog har ju den fördelen att de här tidsperioderna låter lite mindre skrämmande än för andra. Som skogsgenetiker, så har jag hittills tyckt det känts skönt att det tar så lång tid innan eventuella misstag visar sig….men nu inser jag att det kanske ändå är för kort tid för att man skall hinna dö innan man ställs till svars.

Den skogsgenetiska gruppen vi har här i Umeå tycker jag hävdar sig mycket bra vetenskapligt. Vi producerar tre doktorsavhandlingar i år, och min åsikt är att alla tre avhandlingarna ligger över medelvärdet för såväl Skogis, som den internationella skogsgenetiken. Vi producerar många uppsatser, utredningar, beslutsunderlag och sådant. Vår grupp har stått som organisatör för internationella konferenser både i år och förra året. Vad vi har gjort påverkar skogen i många länder inklusive Sverige. Sedan vi startade vår skogsgenetiska enhet här i Umeå har den svenska skogens tillväxt ökat med cirka en procent om året. Fast det är ju inte bara vår förtjänst. Vi är något så när erkända av det internationella forskarsamhället.

Framtidsbilden ser dock inte odelat ljus ut. Tyvärr ser det ut som vi som skogsskötare varit för duktiga och eliminerat behovet av oss själva. Svensk skog växer nu mycket snabbare än vad fabrikerna förmår omsätta i vinstgivande produkter för Sverige. Utbildnings-departementet tycker att skogsforskningen får alldeles för mycket resurser i förhållande till näringens betydelse och till vad man satsar i andra länder. Skogen är alldeles för frisk. Att det inte finns så mycket sjuka och döda träd i skogen ses nu plötsligt som ett stort problem. Man ser det som ett diffust hot om träden i skogen inte är avkomma till de träd som stått där tidigare, och kanske rent av kommer från främmande länder. Skogsträds-förädlingens redskap fröplantagerna visar sig inte heller så effektiva som vi trott, vi hade en internationell konferens i Umeå för ett år sedan, där vi definitivt fastslog att vi inte lyckas skärma av vildpollen tillräckligt. Detta kändes lite smärtsamt för mig, eftersom jag trodde att vi bidrog till att minska förtroendet för skogsträdsförädling. Jag inhämtade dock i den senaste skogspolitiska utredningen att det är just den här typen av material med blandningar av förädlat och oförädlat material som svenskt skogsbruk bör använda. Där ser man, när man lyckas, så är det dåligt, när man misslyckas, så blir det bra.

Vi hade en internationell konferens om contorta för några månader sedan och jag håller på att editera en konferensskrift med 38 uppsatser. Men skogspolitikerna avfärdar contortatallen med att den ökade skogsproduktionen inte är av intresse för samhället, och att den tillåtna odlingsarealen skall starkt begränsas.

Så man uppfattar att intresset för skogsgenetik är fallande. Man kan dock hålla näsan över vattenlinjen genom att mumla om bevarande av den genetiska mångfalden, de naturliga ekosystemens genetik, att se naturens krafter som en tillgång och inte en svårighet i föryngringsarbetet och sånt där. Utomordentligt allvarligt för oss här i Umeå är de markeringar som kommer med innebörd att skogsgenetik i Umeå har en lägre prioriterat än skogsgenetik i Södra Sverige. Under de sista åren har vår grupp minskat avsevärt i storlek, och vi har nu fler lediga arbetsplatser i vår korridor än vi någonsin haft.

Rekryteringen har alltid varit problematisk, och vi har i stor utsträckning varit hänvisade till immigration. I vår grupp finns för närvarande lika många forskare med kinesisk bakgrund som forskare med svensk. Jag uppfattar att vårt jobb är centralt skogligt, och det är ägnat att förvåna mig att de som går jägmästarutbildningen uppfattar ämnet så ointressant. Tyvärr har vi inga studenter och ingen chans att bevisa att ämnet är viktigt och intressant.

Jag har ställt mig frågan om det överhuvudtaget fanns en nisch för en professor i skogsgenetik i Umeå och om jag sas var önskvärd och hade en mission. Jag hade för drygt ett år sedan tankar att jag skulle hålla någon form av avskedstal vid det här tillfället. Emellertid har jag beslutat att istället deklarera min tro på att skogsgenetiken i Umeå har en framtid. Det stöd och den uppbackning vi fått under de senaste 18 månaderna från institution, fakultet, skogsbruk, myndigheter, kollegor och anslagsbeviljande organ betraktar jag som tillräckligt och uppmuntrande. Därför hoppas Katarina och jag på ytterligare lång tid av gott samarbete med våra arbetskamrater. Vi ser fram emot att få se er igen vid vårt bicentennial 7 november 2042. Fast kanske istället 160 år 7 november 2022? Nog sista chansen för mig att hålla ett vettigt nytt tal om utvecklingen……

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *