All posts by DagL

retired university professor lives at Umeå northern Sweden

World wide planting, breeding, seed orchards and FAO

The global impact of forest tree breeding is low, but unknown

Dag Lindgren, last edit 170724

Introduction Forest tree breeding has the potential to improve forests and facilitate reforestation and create forests where it is desirable. There are many forest tree breeding programs around the world. Many of them can be described as rather successful. The impact of these efforts on reforestation is growing. On agricultural crops breeding has been an important part of the “Green revolution”, which drastically increased production, and was an incitement widening breeding application to forest trees. The current impact of forest tree breeding globally is not infinitesimal and expected to raise. The effort looks surprisingly low compared to the potential the “experts” (like me) claim, but apart from that the realised benefits seem unknown.  Greenies often express worries about aspects of the management of forests, e.g. exhausting the genetics. The quantitative use of forest tree breeding is of interest when describing the forests of the world, and it becomes more relevant with time as more forest becomes improved.

Current global descriptions of the impact of forest plantation  FAO has issued a report “Global Forest Resources Assessment 2015“, also analysing changes in the past 25 years, presented at    Scientists and experts have described the results from different aspects
Currently 93% of the forests are described as natural and 7% as planted. 1990 96% of the forest was natural and 4% planted. The plantation effort seems to have declined the last decade.

Global impact of forest tree breeding In the assessment no hit was found for “seed orchard”. “Genetic”, in meaning genetic improvement, occurred only once in the text, and just as an example, far from a global estimate. But the percentage affected by forest tree breeding cannot be higher than the non-natural forest and is expected to be considerable lower than the percentage “planted” forest, as much planting is done by non-improved seeds and all trees in a planted forest are not planted. The increase in planted forests the last 25 years from 4% to 7% is almost certainly accompanied by an increase of the impact of forest tree breeding. Not only the area but also the percentage of planted forest affected by forest tree breeding is most likely raising. It seems not possible for FAO to evaluate the impact of forest tree breeding from the national reports collected. FAO does not seem to plan for questions to countries making such evaluation possible in the next Forest Resource Assessment 2020.

Is seven percent “planted” forest little? It ought to be considered that large areas ought to be regarded as not available for planting for economic or other reasons. The forest may be too far away in undeveloped territory, the potential production may be low, the cost of extracting timber high, the risk of injuries high. There may be environmental considerations.  Certainly, a large part of the world forest area is not available for planting. I have little information about what is reasonable available, just intuitively see 7 % as low. Considering that forest is a sustainable resource which will be more needed when fossil resources get more limiting and that deforestation has been a problem and plantation may remedy part of that. Part of the “planted” forest is reforestation of other land than forest, so the percentage of natural forest replaced by planted forest is less than percentages given.

Impact of forest tree breeding in some countries and organisations
OECD has data of the material produced ( Only 25 countries participate in the OECD Scheme on forest reproductive material, thus a small share of the world. The OECD Scheme for the Certification of Forest Reproductive Material aims to encourage the production and use of forest tree seeds or plants that have been collected, processed, raised, labelled and distributed in a manner that ensures their trueness to name. Thus, the attention on the market, the customer should know what is marketed. It is much less attention on the quantities sold and almost no interest on the areas covered by the dissimilar materials. The do not offer statistics suitable for concluding the percentage of participating countries forests actual share of different reproductive materials.
European Union has the FOREMATIS database ( That is only a small share of the worlds countries and many of them overlap with OECD. It is possible to see reproductive material, which has been approved, but not the area of forests they have been used for.
China is by far the country in the world with most planted forest, around a quarter (79/291 fig 6) and there are indications that many plantations utilizes genetically improved reproductive material. China is certainly the country in the world, which uses most genetically improved reproductive material.

Seed orchard use? As far as I know, there are no acceptable good national estimates of cumulative seed orchard use or even estimates of annual increase of area with genetically improved reproductive materials. Estimates of national areas of forest cumulatively planted e. g. by seed orchard sources are not easy. It is still more difficult with the “genetic quality” of these areas. E.g. it depends on definitions. There are problems e.g. how trees for agroforestry and different “land-races” will be considered. I am arguing that the reproductive material the world should use is something, which is less advanced than tested clonal seed orchards, but more advanced than approved seed collection areas, see

Asking the experts? I wrote to around fifteen, who I believe are as close to expertise of global use of genetically improved material as you can come. The seven responses I got indicate that no expert nor organization know of a meaningful estimate covering more than a small share of the world. No summarizing estimate of the area in a country originating from e.g. seed orchards was given in the expert replies (although NZ and Sweden were close).
I could probably without assistance have presented a national estimate for Sweden for the current cumulative area as well as that 1990 for Swedish forest planted/seeded by seed orchard material. Thus, to me it does not seem an impossible task to make global rough estimates, given the will and interest.

If the Forest Resource Assessment had been more interested in genetics? No comparative world-wide statistics can be obtained unless FAO makes the inquiries. The definitions must be uniform over the estimates and only FAO has the power to formulate that. There are no national estimations, as those able to do them are insufficiently motivated. If FAO inquired, national efforts to get the figures would be stimulated and probably also strengthen the interest for getting genetically better forests. Evaluation of the results could preferable be done by experts in special reports, as done with this FRA, but these experts need uniform base data for their estimations.

Genetic improvement and seed orchards will be counted as carbon release by EU!- EU requires that the increased harvests Swedens long term use of seed orchards is counted as a pollution!  !

More about FAO and genetic improvement.
Once upon a time FAO (1993) was interested in seed orchards. A good description about seed orchards at the FAO web: Guidelines on Establishment and Management Practices In some parts of the world countries are eager to plant to save nature and push reforestation  FAO issues other reports, e.g. Forestry for a low-carbon future (2016) , where genetic improvement is hardly mentioned, it would have been worth some discussion in this long FAO book! Contrasting biodiversity seems to get 50 times more focus.

There is a FAO related body,which seems to intend an international question form also including some tree breeding related statistics In a 16 p  abstract of first report two rows relating to genetics “Develop and reinforce national seed programmes to ensure the availability of genetically appropriate tree seeds in the quantities and of the quality needed for national plantation programmes.” So some sort of need is recognized, although with yet very low impact on FAO documents.

First at the web 170608, link  170724 also at

Levande skogar utvecklas positivt!

Av tolv miljömål för Levande skogar har inget försämrats och åtta förbättrats!

Utvecklingen av miljöindikatorer för miljökvalitetsmålen har sammanställts på .På sidan  välj ”Levande skogar”. Klicka sök. Klicka på respektive indikator för att se utvecklingen

Utvecklingen av de 12 miljömål som tas upp för ”Levande skogar”:

Indikator Utveckling
Gammal skog Ökat med tiotals procent sedan 2000
Hård död ved Ökat med cirka femtio procent sedan 2000
Häckande fåglar i skogen Oförändrad
Skador på forn- och kulturlämningar Trend kan inte utläsas
Naturreservat Kraftig och pågående ökning
Biotopskyddsområden Kraftig och pågående ökning
Naturvårdsavtal Kraftig och pågående ökning
Äldre lövrik skog Ingen klar förändring
Försurad skogsmark Ingen klar förändring
Myrskyddsplanens genomförande Utvecklas positivt
Nedfall av kväve Minskat
Nedfall av svavel Minskat starkt

Av tolv kriterier har inget försämrats och åtta förbättrats. En klar positiv trend för ”Levande skogar”

Mångfalden i Lars Christerssons blogg

Bloggen innehåller en hel del formuleringar som är värda eftertanke. Bloggen ger också en presentation av dess upphovsman. Till största delen håller jag med, det är ett av skälen att sammanställa den här sidan.

Citeringar från bloggen som har relevans för naturvård inriktad på artbevarande:

”Detta ständiga framhållande i alla möjliga och omöjliga sammanhang av den biologiska mångfaldens betydelse för ett uthålligt och hållbart samhälle kan verkligen ifrågasättas. Naturligtvis skall vi vara rädda om våra arter, inte tu tal om den saken, men hur långt skall vi gå? Hur många andra mycket mer för människosläktets överlevnad betydelsefulla väsentligheter blockeras inte och helt enkelt trängs undan av detta massiva fokus på just den enskilda arten. Det är just denna undanträngning, som är problemet. Varför överlämna tolkningsföreträden av FN-resolutioner och EU-direktiv åt diverse lobbygrupper? Hur är det egentligen vi prioriterar? Låt oss se vad dessa artfanatiker har i korten och hur de spelar dem.”

Är det något, som vi har rikligt med i vår värld i dag, så är det just arter. Som exempel kan nämnas, att vi i vårt land har nästan 300 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, vi har 17 olika arter av björnbär, över 2 000 olika fjärilsarter, osv. osv. Vissa av dessa arter är dessutom så lika, att de kan morfologiskt (utseendemässigt) skiljas åt endast med hjälp av mikroskop.”

Ett visst naggande i kanten borde vi kunna acceptera till förmån för sådana biologiska ansvarstaganden, som framtagning av växtmaterial och odlingsmetoder för mänsklighetens framtida livsmedelsförsörjning och för utvecklandet av ett skogsbruk för civilisationers fortbestånd.”

”Det är sällan, som det blir någon ”svart” jord liggande utan växter och djur, utan sådana områden koloniseras omedelbart. På samma sätt förhåller det sig med dött, organiskt material, det bryts ner förr eller senare. Försvinner en art från ett ekosystem står där ett antal andra beredda att ta över övergiven plats och kvarlämnad energi.”

”Det är … mänsklighetens framtida livsmedelsförsörjning och civilisationers fortbestånd det gäller, och det måste vi få även de värsta artnördarna att förstå.”

”Redan i dag har Artdatabanken på Ultuna sedan starten på 80-talet upptäckt 3 000 nya arter i Sverige, varav 900 är nya för vetenskapen.”

”Vi vet, att medeltemperaturen fram tills nu ökat med 0,8 grader, och att alla, obs! alla ekosystems artsammansättningar är så temperatutkänsliga, att någon eller några tiondels graders förändring i grunden påverkar artsammansättningen i alla ekosystem. Trots detta är det svenskt skogsbruk och svenskt jordbruk, som anses ensamt ansvarigt för den påstådda, pågående artutrotningen.”

”temperaturkänslighet beror på den enorma konkurrens, som utvecklas i alla ekosystem om vatten och näring på rotnivå och om ljus, föda och skydd ovan jord.”

”Begreppet biologisk mångfald kom i allmänt bruk i Sverige på 70-talet. Orsaken till detta var, att den biologiska systematiken och taxonomin höll på att försvinna från den akademiska kartan”

”Vaktslåendet om den biologiska mångfalden var rätt tänkt från början … Men all sans och måtta försvann från idéerna om den biologiska mångfaldens upprätthållande och förvanskades helt, när politiker, journalister, lobbyorganisationer och opportunistiska ekologer tog över. Opportunistiska därför att det är helt osannolikt, att det kommer att vara möjligt, att i längden bevara alla de arter i de olika ekosystemen, som vi har i dag, om temperaturen stiger med 2 grader eller …. Detta oavsett hur stora områden vi än fridlyser i dag, och vilka åtgärder vi än vidtager för att hålla liv i varenda art.”

”jag, och många med mej anser, att få begrepp är så övervärderade som biologisk mångfald av dagens politiker och journalister.”

”den genetiska variationen inom den biologiska mångfalden, och då speciellt inom de 30 arter, som hela mänsklighetens livsmedelsförsörjning vilar på, som det är så väsentlig att bevara”

”Modeordet för dagens miljövård är biologisk mångfald. Och visst, i vissa fall kan bevarandet av mångfalden vara betydelsefull. Men inte alls i den utsträckning som begreppet används idag, då omsorgen om den biologiska mångfalden går före praktiskt taget allt annat.”

”Är det något som vi verkligen har gott om, så är det just arter.”

”Samtidigt kan klimatförändringarna komma att påverka en rad andra, för mänskligheten mycket mera värdefulla växt och djurarter än vitryggen. Vad händer t.ex. med våra sädesslag och våra skogsträd? Hur länge skall vi hålla på med att försöka rädda enskilda arter, när hela odlingssystem, ja hela kulturer och civilisationer håller på att gå under?” … ”Vi kommer att ha helt andra arter av blommor och bin i vår natur, antingen vi vill det eller ej och observera!!! detta oavsett vad vi gör idag.”

”Det vi på den gröna sidan idag kan göra är att inse, att det bästa sättet vi kan förbereda oss på, är att bevara så stor genetisk mångfald som möjligt inom våra jordbruksgrödor, trädgårdsväxter och inom våra mest betydelsefulla trädslag i skogen. Vi måste vara beredda på att kunna odla spannmål och bedriva skogsbruk i vårt land oberoende av, om det blir det ena klimatet eller det andra. Det kan vi göra, genom att vi tar till vara och bevarar alla de sorter av t.ex. vete, som finns idag och alla de provenienser av t.ex. rödgran som idag är kända. Men satsar vi verkligen allvarligt på detta idag???”

”Många forskare liksom naturvårdande myndigheter reagerar genom att upprättar röda listor över alla möjliga, välkända så väl som nästan okända växt- och djurarter, som man anser håller på att försvinna. Men för att kunna skapa ett uthålligt samhälle med friska människor anser verkligt insatta personer att det fordras helt andra prioriteringar än vad dagens miljövård baseras på… Ekologer av facket hävdar att låt oss utgå från målet att skapa ett uthålligt samhälle och analysera ekosystemens och alla olika ekosystemtjänsters behov för att nå fram till de verkligt avgörande faktorerna för att nå detta mål. Det är ett helt annat grepp på problematiken än att i alla lägen och snart sagt till varje pris hävda varenda växt- eller djurarts absoluta existensberättigande. Är det något som vi har riktigt mycket av på denna planet så är det arter.”

”Ur deskriptiva (beskrivande) biologers synpunkt har det ansetts vara av speciellt intresse att framhålla artrikedomens betydelse, medan kausalforskande (orsakssökande) biologers bedömningar ger vid handen, att det framför allt är den genetiska mångfalden inom aktuella skogsbildande trädarter, jordbruksgrödor och betydelsefulla trädgårdsväxter i Sverige, som är av avgörande betydelse för ett framtida uthålligt skogs- trädgårds- och lantbruk. Bevarandet av den genetiska variationsbredden innebär att vi upprätthåller en beredskap för kommande generationer att åstadkomma en levande landsbygd och bedriva skogs- och jordbruk i vårt land även vid relativt stora variationer i klimatförhållanden oberoende av riktning och frekvens.”

”En skogsbiotop är aldrig permanent utan utvecklas hela tiden. Ett skogsområde växer, utvecklas och genomgår olika faser från etablering, antingen genom självföryngring eller plantering, gallringsfas, antingen självgallring eller manuell (maskinell) gallring, för att så småningom hamna i avdöendefasen. Den senare kan påskyndas av mänskliga ingrepp, kalhuggning eller fröträdsställning, eller genom biotisk eller abiotisk påverkan såsom stormfällning, brand, torka, insektsangrepp, svampangrepp mm. Att bevara ett visst tillstånd någon längre tid är således inte möjligt.”

”Det är nästan omöjligt att i Sverige finna en enda m2 markyta som ej är påverkad av människohand. Många gånger har det konstaterats att hur illa vi människor än sköter oss, kommer det alltid att växa något på varje m2 markyta. Det är upp till oss att bestämma vad. Ingenting är orört i Sverige, och allt är skapat av människohand. Att tro att något speciellt tillstånd kan bevaras till eftervärlden är en felsyn som blir allt vanligare.”

”Områden har fridlysts, efter någon tid har det ej gått att få fram pengar till en adekvat skötsel av området med en kraftig igenväxning som följd. Resultatet har blivit att allmänhetens intresse för området kraftigt har avtagit.”

”Som tidigare konstaterats genomgår varje skogsbestånd, självetablerat eller planterat av människan, en ständig utveckling. Inverkan av den kommande, mycket snabba temperaturstegringen, det ständigt pågående sura nedfallet och kvävedepositionen, samt läckaget av i första hand kväve och fosfor från samhället och jordbruk, kommer att kräva tillgång till ett plantmaterial med mycket olika egenskaper dvs. bred genetisk bas. Dessutom måste skötselplanerna vara mycket flexibla för att människan över huvud taget skall kunna styra utvecklingen av skogsbiotoper i önskvärd riktning. Ibland får man nästan en känsla av att i vissa kretsar, är det viktigaste för svenskt skogsbruk att producera död och rutten ved.”

”Om därvid någon ekologiskt mindre betydelsefull insektsart, svampsort eller mossart försvinner borde de ekologiska följderna bedömas som accepterbara. En sådan förlust har ingenting att göra med att skapa ett hållbart samhälle för kommande generationer. Frågan är om inte detta ensidiga trummande på betydelsen av just den biologiska mångfalden är direkt kontraproduktivt och en av orsakerna till att miljöfrågorna i dagsläget har hamnat så långt ner på den politiska dagordningen. Folk i allmänhet begriper att skall vi hålla kvar våra ekosystem och bevara så många av våra ekosystemtjänster som möjlig, är en minimering av klimatförändringarna den absolut viktigaste åtgärden vi som representanter för människosläktet i dagsläget kan företa oss. Då är det naturligtvis mycket tråkigt om en eller annan hackspett eller grodart dör ut, men för den sakens skull går inte mänskligheten under.”

”I snart sagt varje sammanhang, som den framtida, uthålliga samhällsutvecklingen diskuteras, åberopar politiker, journalister och en del biologer den biologiska mångfaldens upprätthållande, som det allt övergripande målet.”

”Vi bekänner oss väl alla till en antropocentrisk livsåskådning, vilket innebär, att naturskyddet först och främst handlar om att skydda människan, även mot sig själv. Således måste detta synsätt även genomsyra skötsel och, inte minst viktigt, vidareutvecklingen av den svenska industrin och det svenska jord- och skogsbruket. Någon annan tanke är tack och lov ännu otänkbart att få politisk majoritet för i något samhällssystem. En följd av en antropocentrisk livsåskådning är, att människan borde vare sin egen, bästa vän, men är i stället i många fall sin värsta fiende. Naturligt vis är det viktigt att vi värnar om en artrik biologisk mångfald, men det finns så mycket mera som är minst lika viktigt för att skapa ett uthålligt samhälle. Det borde rimligtvis vara mycket mera väsentligt att satsa forskningsmedel på att utveckla och bevara sorter inom t.ex. vete och korn, äpplen och päron, tall och gran, som kan odlas om hundra år, då allt tyder på att medeltemperaturen kommer att överstiga två grader än att till varje pris slåss för att bevara varenda art. Speciellt inom skogsbruket frågar man sig, om vi har provenienser (sorter) inom tall och gran, som kan växa tillfredsställande under ändrade klimatförhållande, eller om vi skall gå över till mer lövskogsbetonat skogsbruk? Och i så fall vilka lövträdsslag skall vi satsa på? Nog borde det vara väsentligare att ta fram biologiska detaljkunskaper om dessa odlade arter än att till varje pris hålla liv i varenda skalbagge eller hackspett eller spilla tid och kraft på att diskutera, om vi skall ha 100 eller 200 vargar i vårt land. Är det något som vi har rikligt med, så är det just arter.”

”på tal om ekosystemtjänster, så är artbevarande bara en del av det, och med många av dessa arter är det så, att faller en ifrån står oftast en rad andra beredda att ta över!!!!”

”Det är inget fel på de beslut som FN och Sveriges Riksdag har tagit i frågan, det är den snäva tolkningen, som inte bygger på en biologisk helhetssyn.”

”Vi biologer måste nu alla försöka vrida utvecklingen så, att vi kan undvika ett artfanatikernas tyranni. Ibland tycks det mej, som vi är på väg mot det med stora steg.  Med den snäva tolkningen av begreppet biologisk mångfald, som idag råder, är det kanske inte så konstigt, att miljöfrågorna på senare tid har fallit långt ner på allmänhetens prioriteringslista, när det gäller de viktigaste frågorna angående den framtida samhällsutvecklingen.”

”Mina belackare kallar mej för produktionsnisse för att förnedra mej, själv tar jag det som en komplimang. Det är nämligen åt produktionshållet vi måste. Vi kan inte fridlysa eller återgå till gamla brukningsmetoder eller ”rödlista” oss till ett uthålligt samhälle. Men vi kan odla oss, om inte ur, så åtminstone något reducera energi- och klimatkrisernas negativa inverkan.”

Ny bok: Lars Christersson 2013: Papperspopplar och energipilar. ISBN 978-91-980827-1-5 Boken kan beställas i bokhandeln


Ett antal ämnen tar jag inte upp. Det framhävs att många organismer inte beaktas i rödlistan, t ex encelliga, oupptäckta och icke analyserade. Jag tycker därför att man hellre skall fokusera på andelar än absoluta antal som rödlistan gör. Jag försöker i möjligaste mån göra detta.

Klimatändringar ändrar ekosystemens förutsättningar. Dock finns buffertsystem på många nivåer. Individer klarar sig under olika förhållanden; klimat och klimatändringarna varierar geografiskt inom arternas utbredningsområden; populationer har individer med olika förmågor; arterna har en evolutionär potential, arter kan flytta i geografin etc. Jag tror därför att hittillsvarande klimatförändringar haft ganska marginell betydelse för artutdöendet i Sverige, men jag tror också att vi nu passerar den gräns när förändringarna blir mer betydelsefullare. Det är inte bara förändringar utan hur snabbt de sker som har betydelse och nu sker de snabbare än för femtio år sedan, för snabbt för att många arter skall klara av dem med naturligt urval eller migration.

Det står mycket om näring, energi, gifter, kväve, ekologisk odling, intensivodling av kortrotationsträdslag och sånt som är perifert för mångfalden.

Avvägningen mellan biologisk mångfald/artbevarande och andra satsningar för en bra framtid är inte klar, och jag ger nog större stöd åt hittillsvarande åtgärder för biologisk mångfald som riktar sig t ex mot att hjälpa enstaka arter (arter tilldelas ett egenvärde som är större än noll men har sina gränser) eller styr aktiviteter i skogsbruket. Men tycker ändå att det är på väg att gå för långt med mångfalden och att auktoritativa markeringar av detta liksom tillräckligt ordentliga övervägningar saknas.

Det finns mer i Lars Christerssons blogg, som jag här inte citerar utförligt, som argumenterar för en skogsträdsförädling som håller och bygger på en stor genetisk variation och som avkastar odlingsmaterial som är användbart i olika framtida miljöer inklusive en värld präglad av global warming. Jag instämmer i detta. Svensk skogsträdsförädling har arbetat mot det målet med stöd av skogsbruket och mig och vad jag förstår kan det beskrivas som framgångsrikt.

Dag Lindgren februari 2016

Tillbakablick på arter utdöda 2015

 Mindre än hälften av de arter som rödlistan tillfört ”utdöda” mellan 2000 och 2015 var hotade 2000. Hälften av de ”nydöda” arterna 2015 med uppgifter observerades sista gången mellan 1830 och 1930. Akut och starkt hotade 2000 var sällan utdöda 2015.

Kategoriseringen i rödlistan 2015 av arter i rödlistan 2000 kategoriserade som utdöda, akut hotade eller starkt hotade redogörs för i en något tidigare artikel. Det gick långt bättre efter femton år för de akut och starkt hotade än vad rödlistan gav skäl att förmoda. Och av 249 utdöda höll sig bara 145 utdöda femton år framåt.

Rekryteringen av utdöda 2015

Rödlistor har upprättats 2000, 2005, 2010 och 2015. I rödlistan 2015 (Sandström m fl 2015) kategoriserades 202 arter som utdöda (RE, Regionally Extinct, försvunna från Sverige). I denna artikel analyseras hur dessa kategoriserats 2000 och när de sist observerades.

Fördelningen av kategorier 2000 för de som kategoriserats som utdöda 2015 framgår av tabellen nedan:

Tabell Rödlistningskategorier 2000 för de 202 arter som kategoriserats som utdöda (RE) 2015.

Kategori Utdöd Akut hotad Starkt hotad Sårbar Nära hotad Livskraftig Kunskapsbrist Inte applicerbar Ej bedömd Ingen uppgift
Utdöda 2015 149 9 6 6 0 3 9 0 6 14
I rödlista 2000 249 262 538 1067 1318 16000? 521 0 111 694
Utdöd fraktion 0,598 0,034 0,011 0,006 0 0,000 0,017 0 0,054 0,020


De utdöda ”2015” rekryteras i begränsad utsträckning (21=9+6+6) från de som kategoriserats som ”hotade” 15 år tidigare. Fler nya utdöda rekryteras från kategorier, där man inte gjort eller kunnat göra bedömningar (29=9+6+14) än från de arter som kategoriserats som hotade. Det största bidraget till utdöendet kommer inte från arter som kategoriserats som hotade. Det är förvånande att finna att tre livskraftiga arter dött ut, måste vara fel någonstans. Inte ens en sårbar förväntas vara så nära utdöende.

”Risken” att fortfarande vara utdöd 2015 för de som var utdöda 2000 är 60 %. Risken att räknas som utdöd femton år senare för de som var akut hotade 2000 är 3,4 procent fast risken ”definitionsmässigt” förväntas vara minst 50 procent efter tio år. Risken att kategoriseras som utdöd 2015 för de som 2000 var starkt hotade var 11 promille, fast risken ”definitionsmässigt” förväntas vara minst 20 procent efter tjugo år. Vad som blev av de hotade istället har utsatts för en grundligare analys i en tidigare artikel. Den observerade risken för de hotade kategorierna på något drygt decenniums sikt (akut hotad; starkt hotad; sårbar) förhåller sig ungefär som 6:2:1. Förhållandet verkar rimligt även om utdöendet är lågt.

Förmodligen belastar akut hotade och starkt hotade några decennier och leder till de låga dödssannolikheterna, men det innebär ju att man går ifrån grundprincipen att det skall vara dödsrisken som utvärderas att man inkluderar redan utdöda arter när man beräknar utdöenderisk.

Sista ”observation”

Tabellerna nedan analyserar sista observation. ”Sista observation” har sammanställts av Carl-Henrik Palmér, som jag fått uppgifterna från. Han har redogjort för resultaten på ett eget referat från ett seminarium på KSLA 151125 (Palmer 2015). Samma data presenteras utförligare av Nordberg (2015). De härrör från artfakta på Artdatabanken. Det fanns uppgift om senaste observation på 191 av 202 arter. Ibland saknas uppgift eller uppgiften är för svårtolkad. Också där det finns observation kan den ha olika innebörd. Utdöende anses ofta skett när reproduktion har upphört, t ex inga häckande par av fåglar och en tillfällig observation av en migrant kan vara förenlig med utdöd. Taxonomin kan ändras eller ifrågasättas. Det kan nog finnas några fel eller feltolkningar i själva siffermaterialet. Självklart kan det faktiska utdöendet ägt rum långt efter observationen.

Den senaste observationen av en art utdöd i rödlistan 2015 inträffade 1996, det är lite förvånande att ingen enda art kunnat förklaras utdöd med kortare karenstid även om man förstår att det är svårt för de flesta arter. Ingen av de arter som dött ut i rödlistan 2015 har alltså någon faktisk observation kort före rödlistan 2000 färdigställdes. Detta trots att dessa arter utan färsk observation omfattar 15 arter, där jag trodde en färsk observation skulle behövas för att den inte skulle bli DD eller CR utan EN, VU eller LC.

Tabell Sista observation för utdöda 2015. Kolumner dels för utdöda och icke utdöda 2000 och dels om skog är viktig eller ej.

Icke utdöd Utdöd 2000 Skog Viktig Skog Ej Viktig
Max 1996 1995 1996 1993
Min 1830 1810 1814 1810
Median 1930 1916 1911 1924
övre kvartil 1957 1950 1950 1955
antal uppg 47 144 66 125
<1950 30 100 47 83
>1969 5 13 5 13
1950-1969 12 31 14 29
andel <1950 0,64 0,69 0,71 0,66
andel 50-69 0,26 0,22 0,21 0,23
andel >1969 0,11 0,09 0,08 0,10

De är förvånande att de som icke betraktades som utdöda år 2000 hade sista observation så långt tillbaks i tiden och skiljer sig så lite jämfört med de som var utdöda redan 2000. En tendens till tidigare utdöende kan dock spåras för arter som var utdöda både 2000 och 2015. En noggrannare analys görs i samband med nästa tabell.

För skogsarterna minskar utdöendet över tiden jämfört med arter för vilka skogen inte är viktig. Utdöendet är relativt störst före 1950 och relativt lägst efter 1969. Även om skillnaden inte är stor så tolkar jag den som verklig. Samtliga fem arter som icke kategoriserades som utdöda 2000 med sista observation efter 1969 är skogsarter. Sista observation för dessa var respektive 1996, 1995, 1984, 1980, 1970. Det mest spektakulära utdöendet var mellanspetten (1980) och där var det bara två år mellan sista häckning och konstaterat utdöd.

Ingen av de fyra indelningsgrunderna ger uppenbara slående skillnader. Medianen för de som var utdöda både 2000 och 2015 var 1916, medan den för de som bara kategoriserats utdöda 2015 var 1930. Det är förvånansvärt att hälften av arterna som befunnits utdöda hade senaste observation mer än 70 år före dödförklaringen, och ett antal mer än 100 år tidigare. Ungefär en tiondel har dött ut efter 1969 och ungefär två tredjedelar före 1950. Drygt en femtedel av sista observationerna faller mellan 1950 och 1969 vilket är mer än det ”borde” göra. Finns en kausal förklaring? Kan det vara att ökande tillgång till bil och fler biologistudenter gav en ökning av observationer? Nedgången efter 1969 är stor och måste ha orsaker. Ett viktigt skäl är att det tar tid mellan sista observation och att en art kategoriseras som utdöd (karenstid). En del beror på effektivare naturvård.

Tabell sista observation av utdöda 2015 efter kategori 2000

Akut hotad Starkt hotad Sårbar Nära hotad Livskraftig
max 1996 1988 1953 1966
min 1890 1899 1880 1899
median 1966 1962 1917 1945
övre kvartil 1989 1970 1943
antal uppg 6 5 5 0 3
<1950 3 1 4 2
>1969 3 2 0 0
1950-1969 0 2 1 1
andel <50 0,50 0,20 0,80 0,67
andel 50-69 0,00 0,40 0,20 0,33
andel >69 0,50 0,40 0,00 0,00

Jag blir förvånad att sista obs ofta ligger så långt bak i tiden för starkt hotade och sårbara, jag trodde att det fordrades en faktisk observation efter 1980 för att en art skall klassas som starkt hotad eller sårbar år 2000 och jag trodde att det räckte med avsaknad av observationer efter 1950 för att dödförklara en art.

Sista observation efter 1969 finns för fem arter av de som 2000 inte kategoriserades som utdöda. Tre av dessa var akut hotade och 2 starkt hotade. Jag tycker det ger ett visst stöd åt att akut hotad och starkt hotad innebär att arterna kan försvinna.

Det är troligen så att en väsentlig del av de arter som nyligen förklarats utdöda inte utsatts för någon tillräckligt omfattande analys för att dödförklaras 2000.

Tabell Stickprov av sista observation för skogsarter kategori kunskapsbrist och akut hotad rödlistan 2015.

Kunskapsbrist Akut hotad
ingen uppgift 4 2
uppgift 11 8
median 2004 2003

Medianen för sista observation där uppgift fanns var 2003-2004 (ett decennium före rödlistans upprättande). Uppgifterna och analysen är grov. Att en väsentlig del av de arter som har kunskapsbrist och är akut hotade observerats nyligen visar att inte en stor proportion av dessa arter kan vara utdöda. Men för att denna väg avgöra att inte en femte-del är utdöda måste stickprovet göras större och det måste diskuteras ytterligare vad ingen uppgift innebär. Det är ofta väldigt mycket längre till sista observation för de arter som faktiskt räknas som utdöda än de som räknas som kunskapsbrist eller akut hotade, de rödlistekategorier som jag trodde att utdöda något decennium senare rekryteras från.


Nedan kommer jag nog att skriva om när jag tänkt mer. Det är så osäkert hur många av arterna med kunskapsbrist eller akut hotade eller i övrigt som nu faktiskt dött ut för hundra eller femtio eller trettio år sedan och om i vilken mån dessa kategoriserats som utdöda. Jag har inte tillräckligt bra tillgång till materialet och begränsad erfarenhet och vill inte lägga ned för mycket tid på så tekniskt mycket svåra frågor. Rödlistan skall vara en artvis skattning av utdöenderisk. Osäkerheten i hur snabbt arterna dör ut och i vilken total omfattning är en bidragande orsak till att det är olämpligt att definiera rödlistekategorier som utdöenderisk. Att denna koppling inte behärskas av specialisterna var ett skäl för mig att analysera. Artutdöendetakten kan vara underskattad även långt tillbaks. Man kanske aldrig får reda på det, eftersom informationen om när arten dött ut är så osäker. Man kanske inte ens vet om den funnits i taxonomisk mening. Troligen är mycket så svårt så det är olösbart.

Jag har tidigare gjort en analys av sista observation för akut hotade, och kom då fram till att utdöende mer än trettio år tillbaks inte skulle ändras mycket pga lång karenstid. Men analysen i denna artikel pekar på att jag var för optimistisk. Det går inte att med säkerhet säga att utdöendehastigheten har minskat sedan 1970 även om det förefaller klart att den inte ökat. Osäkerheten om hur man skall korrigera för den långa och varierande latenstiden mellan observation och faktiskt utdöende är för stor, och det finns också en osäkerhet om återmigration och effekterna av åtgärder för att minska artutdöendet. Trots osäkerheten kan man säga att utdöendehastigheten är en storleksordning under vad som befaras globalt och att den inte ökar.

Jag är ganska säker på att artutdöendehastigheten nu kommer att börja öka pga global warming och de nya förhållanden nya arter och ändrad artsammansätting ger och att nya arter nog inte är lika robusta som de gamla väletablerade, men det tar ju lång tid (ett halvsekel?) innan detta kan konstateras.

När rödlistan 2020 konstaterar nya artutdöenden, så kan det mycket väl bli artutdöendet före 1950 som ökar och detta ger lite ledning för dagens åtgärder och agerande. Det är sas bara av historiskt intresse vad som hände för länge sedan i en annan miljö.

Varför inte fler utdöda? Efter att ha granskat de utdöda och några icke utdöda undrar jag varför listan inte är längre? Om nu alarmisterna och de naturvårdsbiologer som på olika sätt får utkomstmöjligheterna förbättrade av höga utdöenderisker ville, så hade det inte varit svårt att hålla utdöendet uppe på nivån år 2000 genom de subjektiva val som ändå i slutändan måste göras. Att utdöendet sjunker med 20% mellan 2000 och 2015 gör ju att otillförlitligheten av rödlistan blir mer uppenbar. Men å andra sidan ökar det trovärdigheten för att objektivitet, vetenskapligt synsätt och öppenhet för omprövning är viktiga drivfjädrar för de som gör bedömningarna. Detta menat som en positiv vinkling av Artdatabankens jobb med rödlistan. Det gör det också troligare att utdöendet verkligen inte ökar med tiden, eftersom Artdatabanken säkert övervägt metoder att påvisa detta men inte funnit dem vetenskapligt underbyggda

Några frågor jag formulerade i samband med KSLA seminariet 151125 och seminariets respons och några relevanta utdrag ur diskussionen.

Ger inte rödlistans kategorier ganska osäker information som ofta ändras väsentligt i senare rödlistor? Bakgrund: Av 249 arter som var utdöda i Sverige i rödlistan år 2000 är bara 149 fortfararande utöda 2015. 10 arter som var utdöda 2000 är 2015 livskraftiga och har avförts från rödlistan. I rödlistan 2010 var antalet arter utdöda efter 1970 6 st, lika många som i rödlistan 2015. Men tre av dem var inte samma som ansågs utdöda 2015!  Det tar lång tid och mycket osäkerhet innan Artdatabanken förklarar en art utdöd.

Varför är så stor del av de utdöda skogarterna senast observerade på 1800 talet? Bakgrund: Ser man tillbaka på samtliga 68 känt utdöda skogsarter från 1700 eller 1800-talet och framåt, är påfallande många sedda i Sverige bara enstaka gånger och ofta på 1800-talet. Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.

Varför hittar man inte sannolikheter för utdöende som svarar mot de verbala formuleringarna i rödlistan eller i Naturvårdsverkets tolkning av denna? Bakgrund: Rödlistan är en prognos över risken för enskilda arter att dö ut från Sverige. Det förväntas att en prognos över en risk skall uttryckas med sannolikhet. Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.  Från diskussionen efter seminariet: Rödlistan överdriver eftersom den följer de kriterier som fastlagts av IUCN, men objektiva kriterier som möjliggör jämförelse i tid och rum är viktiga. OK Rödlistan skulle förmodligen vara betydligt mindre omfattande om en förnuftsmässig skattning av utdöenderisken gjordes. OK Rödlistan uttrycker sig i termer av utdöenderisk, men skall snarare betraktas som en liten varningsflagga. OK Vi vet inte hur många arter som egentligen dött ut, så djävulsadvokatens matematik bygger på felaktiga siffror. Inte ”felaktiga” men osäkra, men osäkerheten är inte så stor så de kvantitativa orimligheterna inte kvarstår oförklarade. Antalet observerat utdöda arter är ett minimum av antalet utdöda arter. Nej arter invandrar och skattning av utdöda kan minska, endast 60% höll sig utdöda i 15 år!  Att kvantifiera, förklara och kommunicera de med rödlistan förknippade verkliga utdöenderiskerna är det enda som det är viktigt att ändra på. Det är vad jag försöker! Jag tror inte andra gör det tillräckligt! Mindre röd flagga! Det finns biologer som försökt utgående från rimliga förutsättningar och de få exempel som faktiskt finns beräkna utdöenderisker och hamnat på ungefär de sannolikheter som IUCN fastnat för. Men deras resultat stämmer inte alls med den svenska verkligheten! Det är bra och vetenskapligt att argument emot specificeringarna av de framförda sannolikheterna framförs på ett sådant sätt så de framtvingar diskussion som förmodligen leder till bättre förståelse. Jo jag gör det men det kommer knappast någon diskussion, Artdatabanken söker undvika det! I många sammanhang är det lätt att säga att problemet ligger någonannastans, men man måste ju se om sin eget hus och de trender som finns i vårt land bör beaktas. Rödlistan har använts som ett slagträ i debatten på ett olyckligt sätt. I de avseenden skogen förbättras kan det ta lång tid innan det reflekteras i rödlistan och det är inte heller så bra analyserat. Man kan tänka på ”utdöendeskuld”. Närmar vi oss det politiska målet som väl sattes för ett kvartssekel sedan. Målen är luddiga. Vi är inte nära att nå de mål som satts upp. Idealmålet är knappast väl definierat utöver artbevarandekravet, och även det utgår inte från dynamiken. Vi får fler nya arter än det dött ut!

Erkännande: Jag tackar Artdatabanken och dess personal som hjälpt mig att få tillgång till de fyra rödlistorna i elektroniskt kompatibelt format. Jag tackar Carl-Henrik Palmer som utgående från Artdatabankens information skattat sista oberservation.


Nordberg M 2015 i Christiansen CG 2015 Växer blåbär i skogen? ISBN 978-91-982931-4 sid 129 & 145

Palmér C-H 2015. Diskussionsinledning till seminarium på KSLA 151125 och personligt meddelande

Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala


Skogen och skogsbrukets roll i rödlista och artutdöende

Modernt skogsbruk spelar en förhållandevis liten och indirekt roll i artutdöendet. Rödlisteläget är något bättre för skogen och skogsbrukets arter än annorstädes. Hotet mot arterna är störst i en förhållandesvis liten del av skogen.

Från översikten av rödlistan 2015 av Sandström m fl (2015) gör jag några reflektioner:

  • Fig 5 åskådliggör att 5300 arter varit rödlistade någon gång mellan 2000 och 2015. Av dessa har drygt 1000 avförts, förmodligen är det för en stor del för att de nu betraktas som livskraftiga. Drygt 1000 har tillkommit på rödlistan vanligen för att de inte tidigare analyserats, förmodligen finns många nyinvandrade bland dessa. Redan det faktum att mindre än 60% av alla arter som någon gång de sista femton åren har varit rödlistade har varit det både i början och slutet av perioden manar till försiktighet vid användning av rödlistan och till fördjupade analyser av sambanden.
  • För 43% av alla rödlistade arter är skogslandskapet viktigt, och skogen är den landskapstyp där det finns flest rödlistade arter. Flest finns i ädellövskog, och mer än hälften i ädellövskog + triviallövskog och mindre än hälften i den areellt mer omfattande barrskogen + bland löv/barr. Drygt 70% av Sveriges landareal är skog, så barrskog och blandskog barr + löv, där skogsbruket mest opererar, är förhållandevis glesa på rödlistade arter.
  • Det finns fler rödlistade arter i söder än i norr.
  • För de rödlistade arter där trädart är viktig är ”ädellövträd”, t ex ek, bok och alm i förhållande till sin förekomst viktiga. Drar också mot söder.
  • Tillståndet har bedömts för drygt 10000 arter för vilka skogen är mer eller mindre viktig och 21600 arter totalt.

Enligt den norska rödlistan förbättrades mellan 2010 och 2015 rödlistekategorin för 349 skogsarter och försämrades för 117 arter. Någon liknande sammanställning för den svenska rödlistan har jag inte sett! De finska skogsarterna har också förbättrats.

En del av de ”värdefulla” ”nyckel”-biotoper i skogen med rödlistade skogsarter som observerats verkar inte varit ”orörd” skog eller ens ”skog” för drygt hundra år sedan. En trolig mekanism är att arter som var anpassade till mer öppna landskapstyper och som fick svårt att klara sig på grund av jordbruksmetoder som successivt avvecklades under tidigare delen av 1900-talet, och därför bara klarat sig i den marginella miljön som delar av den marginella eller nya skogen erbjöd. Det moderna skogsbruket är inte orsak till att sådana arter blivit hotade eller rent av utrotade, men det kan ändå vara ett motiv för att bevara en del skog med sådana ”gamla” karaktärer. Skall skogsmark konverteras till andra marktyper kan det ge större positiv effekt att konvertera till trädbevuxen betesmark än taiga, som nu diskuteras.

I inte så få fall finns rödlistade arter, som enligt Artdatabanken fordrar skoglig kontinuitet, i situationer där sådan inte föreligger.

I skogen behövs olika typer av ”störning” för att många arter och ekosystem ska bevaras (exempelvis brand, översvämning eller djurbete). Dessa störningar har minskat kraftigt och många arter, som är beroende av specifika störningar, är idag hotade. Det känns fel att ”lasta” skogsbruket för de konsekvenser detta kan ha för hotade arter, men naturvårdsinstitutioner måste ändå tillsammans med skogsbrukande markägare arbeta för att dessa funktioner stärks. Detta kan vara relativt viktigare än utökat ”skydd”, men fordrar stora resurser.

Artdatabanken anser att en femtedel av skogen skall vara ”ursprunglig”, dvs sk naturtyp. Det är väsentligt mindre än en tiondel av skogen av dessa naturtyper. Men rödlistan och artutdöendet verkar inte tyda på att tillståndet försämras. Inte heller verkar artutdöendet ökat med ökad användning av kalhyggesskogsbruk och plantering.


Nordberg (2015) och Palmer (2015) har utgående från rödlistan 2015 tabellerat nationellt utdöda skogsarter efter sista angiven observation. Takten för utdöende synes sjunka till under hälften efter 1969. 18 arter har dött ut därefter, varav 5 (28 %) är skogsarter. Detta är avsevärt lägre än skogsarternas del 43% i rödlistan, men antalet arter kommentaren bygger på är mycket låg. Införandet av det moderna skogsbruket i dominerande skala (stora kalhyggen följt av aktiva föryngringsåtgärder huvudsakligen plantering) kan tyckas ha åtföljts av minskat snarare än ökat artutdöende. Det är felkällor i beräkningen och minskningen i artutdöendet med tiden är säkert mindre än observerat, så kanske artutdöendet inte minskat. Men det tycks stå bortom rimligt tvivel att det inte är någon ökning av artutdöendet i allmänhet i synnerhet inte för skogsarter.

Jag utnyttjade möjligheten att göra egna analyser av rödlistan 2015 till att göra en tabell för att belysa hotbilden mot skogsarter.

Tabell. Jämförelse mellan rödlistade skogsarter 2015 och andra arter.

Kategori Alla Skog viktig Skog oviktig Skog/alla barrbiotyp/alla
Utdöd 202 68 134 0,337 0,089
Akut hotad 215 82 133 0,381 0,065
Starkt hotad 627 253 374 0,404 0,131
Sårbar 1187 568 619 0,479 0,182
Nära hotad 1523 684 839 0,449
Livskraftig 17333 8000 9333 0,462
Alla ovanstående 21087 9655 11432
Okänd 792 327 465 0,413
SumsWc(t,s) 7648 3247 4401
RLI 0,927 0,933 0,923

Förklaringar: Jag har räknat ut alla värdena själv utgående från rödlistan 2015. Kategoriantalen för ”Alla” stämmer med Sandström et al. (2015). ”Skog oviktig” avser alla arter som skogslandskapet inte anses viktigt för. ”Skog/alla” är andelen arter som skog är viktigt för i respektive kategori. ”barrbiotyp/alla” är andelen arter som lever i barrbiotyp av alla rödlistade arter i kategorin. Kategorierna är utdöd RE, akut hotad CR, starkt hotad EN, sårbar VU, nära hotad NT, livskraftig LC. Antalet LC för ”skogsarter” eller värden som en precis beräkning kan göras från finns inte i Sandström et al (2015). Ett värde har skattas (8000) med ledning av givna uppgifter, som har en viss (låg) osäkerhet, kanske +-100. ”Alla ovanstående” är summan av sex kategorier. ”SumWc(t.s)” är en delberäkning för RLI. RLI är rödlisteindex, beräknat enligt formel i Gärdenfors m fl (2010).

En begränsad andel av de hotade arterna som finns i biotopen ”barrskog” fast barrskog och barrträd är den vanligaste skogstypen. Barr och barrblandskogar dominerar i alla län med 84-92% av skogsarealen. Skog dominerar Sverige. 67-70% av landytan är skogsmark. 80% av den stående volymen är barrträd. Mer än 80% av skogsarealen domineras av barrträd. Om hotade arter var fördelade i förhållande till arealen skulle man förvänta sig att drygt hälften av de hotade arterna var viktiga i skog, det är något mindre. Hotade arter är underrepresenterade i barrskog. Knappt en tiondel av de utdöda och akut hotade arterna finns i barrskog och knappt en femtedel av de starkt hotade eller sårbara, fast det ”borde” vara 30-40% om arthotet var jämnt fördelat. Det är intressant att de mest ”hotade” kategorierna har lägre representation i barrskog än de något mindre hotade. Det ter sig logiskt att avsätta mindre andel skyddad areal för att skydda arter i barrskogshabitat och möjligen också i landskapstypen skog, och att vara mindre orolig för hur barrskogens skötsel inverkar på hotbilden mot arterna än ”genomsnittet” för riket. Det är möjligt att detta är vad som sker, dvs. barrträden är nog underrepresenterade i de arealer som skyddas. Andelen löv förefaller också vara på uppgång.

Tabellen ovan visar att en fallande andel av skogsarter som kategoriseras som rödlistade gentemot andra arter i kategorin ju mer ”hotfull” kategorin var i rangordning: utdöd, akut hotad, starkt hotad, medan för mindre allvarligare hot eller ohotad (sårbar, nära hotad och livskraftig) andelen förefaller oberoende av hotet. Skogsarter är alltså mindre hotade per rödlistad art än andra arter, dvs. antalet rödlistade överdriver något hotet för skogsarter i förhållande till alla arter.

Jag gjorde en tabell (se nedan) för att se utveckling över tiden. Tabellen visar kvoten mellan arter för vilka skog är viktig och arter för vilka skog inte är viktig för de olika kategorierna och åren. Man kan se att av de rödlistade finns det för arter som skog är viktigt för färre av utdöda, akut hotade, starkt hotade och otillräcklig kunskap, men det finns fler av sårbara och nära hotade. Detta gäller alla fyra rödlistorna, man kan inte identifiera någon utveckling över tiden. Slutsatsen är att Skogsarter är bättre ur rödlistesynpunkt än andra arter.

Tabell skog viktig/skog inte viktig
Rödlista år 2000 2005 2010 2015
Utdöd RE 0,431 0,480 0,493 0,507
Akut hotad CR 0,679 0,467 0,462 0,617
Starkt hotad EN 0,687 0,623 0,659 0,676
Sårbar VU 0,764 1,040 0,942 0,918
Nära hotad NT 0,964 0,930 0,865 0,815
Okänd DD 0,468 0,590 0,518 0,473
Rödlistad 0,735 0,772 0,751 0,743


Rödlisteindex (RLI)

Begreppet RödListeIndex (RLI) beskrivs av artdatabanken på
Rödlisteindex är en vägning av förekomsten av olika kategorier och den därmed förknippade utdöenderisken och speglar den hastighet med vilken arter beräknas dö ut. Väsentligen är det en vägd relation mellan rödlistade och livskraftiga arter. Rödlisteindex kan tolkas som ett mått på hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom 50 år. Det finns varianter av hur RLI-beräkningen kan göras, men de ger liknande resultat.

En jämförelse mellan olika landskapstyper görs av Sandström m fl (2015) i figur 8. Skogslandskapet ligger närmare den ”bästa” landskapstypen än den ”sämsta” (jordbrukslandskapet), men dock har en bit kvar till det bästa värdet. Min RLI är något högre för skogsarter (RLI=0.933) än andra arter (0.923) vilket ter sig rimligt från Sandström även om jag intuitivt gissade att skillnaden skulle vara större. Sandström använder bara några artgrupper för jämförelsen representerande mindre än hälften av alla arter, medan jag använder alla arter. Detta är säkert förklaringen till att jag får något högre RLI än Sandström (omkring 0.9), dvs lägre utdöenderisk.

Rödlisteindex för 2000-2015 (Fig 6) är konstant i fyra på varandra följande rödlistor vilket tyder på att ”hotbilden” är konstant (varken ökar eller minskar). Artgrupper har jämförts över tiden (Fig 7). Påtagliga trender är en förbättring (minskat hot) för grod- , kräl- och däggdjur.

Tolkningen att rödlisteindex faktiskt prognosticerar utdöendet tycks vara vedertagen och finns inte bara i Artdatabankens beskrivning. Ur ett dokument från Naturvårdsverket saxas ”Rödlisteindex kan anta värden mellan 0 och 1 och visar hur stor andel av arterna som förväntas finnas kvar inom den närmaste framtiden.” I Artdatabankens redogörelse för rödlistan 2010 (Gärdenfors 2010) står på sid 82: ”RLI tyder på att uppemot 30 % av arterna för vilka naturskog är viktig kan komma att dö ut från Sverige inom det närmaste halvseklet.”, vilket jag misstänker är en mycket grov övertolkning både av utdöendetakt och av utdöendet av naturskogsarter (väsentligen en mycket grov överskattning av effekten av kalhyggesskogbruk på artutdöendet). En korrektare uttolkning vore nog att risken för en naturskogsart att dö ut är ungefär 3 ggr större än för arter som inte är naturskogsarter. Detta blir en mycket liten sannolikhet och långt ifrån så alarmistisk som artdatabankens utsago.

Rödlisteindex för svenska arter ligger på knappt 0.9. Detta innebär att drygt 10% av arterna förutses vara utdöda från Sverige om 50 år, se
Av knappt 20000 undersökta arter skulle 2000 försvinna på 50 år, dvs 40 per år! Men det försvinner bara ungefär en art per år av de undersökta arterna (202 av 21067 undersökta på ett par hundra år)! Dvs Artdatabankens uppfattning om tolkningen av rödlisteindex överskattar utdöendet med en faktor av storleksordningen 40!
Dvs Artdatabanken framför kvantifieringar av utdöenderisken som är mycket grova överskattningar!

Visserligen är RLI ett av IUCN rekommenderat mått och det är nog användbart och lämpligt för jämförelser. Men RLI fungerar klandervärt dåligt för kvantitativa utdöendeprognoser. Att utelämna denna information eller värre strunta i den är att missleda! Eftersom artdatabanken tolkar rödlisteinformationen så den grovt överdriver utdöenderiskerna finns anledning för beslutsfattare att kraftigt reducera de utdöendehot som rödlistan förmedlar.


Några för artikelns fråga relevanta frågor som ställdes inför KSLA seminariet 151125, jag kommenterar svaren

Frågor om barrskog fordrar mindre naturvårdsinsatser än annan skog

Frågor om barrskog fordrar mindre naturvårdsinsatser än annan skog

* Varför är Artdatabanken så tvärsäker på att kalhyggesskogsbruket är ett av de allra allvarligaste hoten mot arternas överlevnad? Bakgrund: Barrskog dominerar Sverige och barrskogsbruket domineras sedan 1950 av kalhyggesskogsbruk. Men ingen barrskogsart har dött ut sedan 1970. Skogsbruket har vidtagit omfattande åtgärder. Visserligen försvinner många arter just där och när man kalhugger, men Sverige är fullt med barrskog som inte är kalhyggen – inklusive ”hänsynsytor” insprängda i eller direkt intill kalhygget – så arterna borde klara sig utanför själva kalhygget. Typiskt för de utdöda skogsarterna efter år 1970 är att de var beroende av andra biotoper än barrskog, inte sällan med grov ädellövskog och/eller relativt öppna marker skapade av äldre tiders jordbruk. Dessa biotoper är ovanliga och blir allt ovanligare. Barrskogen är däremot mycket vanlig och mycket stora arealer är skyddade. Andelen skog äldre än 100 år ökar. Arealen skyddad skog ökar. Enligt SKA15 är drygt 16% av den produktiva skogsmarken inte utsatt för skogsbruk. Insatserna för att öka andelen död ved i olika stadier ökar. Vad talar för att utdöende av barrskogsarter skulle bli nämnvärt i framtiden? Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.

Vore det inte kostnadseffektivare att i barrskogen rikta insatser mot de allra mest akuta barrskogsarterna, säg exempelvis de 10-20 mest hotade? Bakgrund: Generella åtgärder i barrskogen blir mycket omfattande eftersom huvuddelen av skogen är barrskog. Samtidigt finns få allvarligt hotade arter som är beroende av barrskog. Det kanske därför är kostnadseffektivare att vidta åtgärder mot de faktiska hoten än att lägga pålagor på all barrskog. Jag kan inte säga att seminariet 151125 gav något svar.

Hur många skogslevande arter uppskattar Artdatabanken faktiskt dött ut under perioden 1970-2014? Bakgrund: Enligt Mats Nordbergs utvärdering av artdatabankens uppgifter i Rödlistan 2015 har sex skogslevande arter dött ut 1970-2014. Detta estimat borde dock kunna göras noggrannare genom att ta hänsyn till olika faktorer. Ett exempel: det tar ett antal år utan observationer innan Artdatabanken vågar dödförklara en art. Om Artdatabanken anser utdöendet sedan 1970 underskattat bör Artdatabanken presentera en bättre skattning. Är det korrekt att säga att – med utgångspunkt i det observerade utdöendet sedan 1970 – så är risken för nationellt utdöende låg för de 909 hotade skogsarterna (som nu finns i kategorierna akut hotad/starkt hotad/ sårbar)? Min kommentar: Det finns skäl att tro att risken för nationellt utdöende något underdrivs om man begränsar sig till observerat utdöende sedan 1970, och synpunkter på skälen framkom vid seminariet 151125 och är kända i andra sammanhang. Men hur mycket det underdrivs har det inte gjorts något allvarligt försök att beräkna och jag tror fortfarande det rör sig om en riskminskning från 1970, men säker är jag inte.



Dahlberg A 2015 föredrag vid seminarium KSLA 151125

Gärdenfors, U. (ed.) 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010 – The 2010 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Nordberg M 2015 i Christiansen CG 2015 Växer blåbär i skogen? ISBN 978-91-982931-4 sid 129 & 145

Palmér C-H 2015 vid diskussionsinledning till seminarium på KSLA 151125 och personligt meddelande

Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala

Skogsarter som dött ut sedan 1950

Analys och lista för de 19 skogsarter som dött ut senast. Artutdöende verkar ett mindre problem i norr.  Hotkategori verkar ge dålig skattning av utdöenderisk.

För att här och i senare artiklar diskutera och analysera hur skog och skogsbruk påverkar artutdöende i Sverige har jag i tabellen listat de skogsarter (arter som landskapstypen Skog är viktig för) som enligt rödlistan 2015 dött ut sedan 1950. Det ”moderna skogsbruket” anses ha fått stor omfattning sedan 1950 och det är en lång fördröjning innan aktiviteter som inte hade stor omfattning före 1950 får stort genomslag. Därför är materialet inte helt representativt för dagens situation. Eftersom bara fem skogsarter kategoriserats som utdöda sedan 1970 så vidgades materialet till utdöda sedan 1950.

Fem skogsarter har dött ut sedan 1970 och fem arter anges (Dahlberg 2015) ha skogsbruk som direkt utdöendeorsak sedan 1950. Detta är 5/20000 = 0.25 promille av de arter som beaktats som underlag för rödlistan, dvs en försvinnande liten del av de svenska arterna. Det låga antalet innebär att det är problem med representativiteten och det gäller särskilt de fem arter som kan sägas dött ut som en direkt följd av skogsbruk, eftersom tre av dem är så nära associerade att utdöendet nog kan ses som en enda händelse.

Nordberg (2015) och Palmer (2015) har utgående från rödlistan 2015 och Artfakta tabellerat nationellt utdöda skogsarter efter sista angiven observation. 18 arter har dött ut efter 1970 varav 5 (28 %) var skogsarter. Nitton skogsarter har dött ut efter 1950, dessa listas i tabellen. Det finns felkällor, ”verkligt” utdöende sammanfaller inte med observerat och korrektioner är teoretiskt möjliga för bättre skattningar. Givetvis finns det andra aspekter på mångfald än utdöende men detta diskuteras ej i denna artikel.

Tabell. Information från Artfakta 2015 om de skogsarter som försvunnit efter 1950. Bokstäverna i kolumnerna hänvisar till noggrannare förklaringar under tabellen.

Svenskt namn A Artgrupp B Senaste obs C 2000 D 2005 E 2010 F Förekomst G Noter H
grön kulhalsbock Skalbaggar 1950 RE RE RE Norrland kanske, barr, död bark
Acritus minutus Skalbaggar 1950 RE RE RE Skåne Småland Stockholm troligen, virkesimp, gammal löv
blodbock Skalbaggar 1950 RE RE RE Västergötland Härjedalen kanske död löv
gulnackad rödrock Skalbaggar 1953 DD RE RE Strömsholm Djurgårde troligen 1946 j Imp virke löv nedbruten ekstubbe
Danacea pallipes Skalbaggar 1953 RE RE RE Kullen i Skåne kanske 1851 j löv
skånsk hättemossa Mossor 1954 RE RE RE Skåne Dalsland Gotland otroligt 1884 j löv
lillkuddlav Lavar 1956 ? NE RE en lokal Värmland ja * 194?? v grangrenar med Värmlandslav
hedbålmossa Mossor 1965 RE RE RE Hallands Väderö Skåne nej 1965 j v s
skaftlav Lavar 1956 ? NE RE en lokal Värmland ja * v 194?? v  grangrenar med Värmlandslav
Ectemnius fossorius Steklar 1957 RE RE RE Från Småland till Jämtland nej grov död ved löv
grenskålskinn Storsvampar 1959 RE RE RE umeå Övertorneå Troligen 1904 döebde grangrenar
värmlandslav Lavar 1962 RE RE RE norra Värmland troligen * v  1941 skuggad gran
brandmögelbagge Skalbaggar 1966 RE RE RE Norrbotten möjligen 1940? B beroende brand ofta
skimlig fjällknäppare Skalbaggar 1967 RE RE RE Sedan 1900 endast Halltorps hage Öland knappast J jätteträdskontinuitet
tryfjäril Fjärilar 1970 RE DD RE Skåne Blekinge ja 1947 j Ädellövsklog kaprifol kanske återetableras
mellanspett Fåglar 1980 RE RE RE Götaland knappast J  Gamla Ekskogar fanns en del 1970
praktgrusmossa Mossor 1984 RE RE RE Halland Uppland knappast Halvöppen lövskog
 barkvårtlav Lavar 1995 RE RE RE Västergötland Gotland knappast 1940? Hassel
förgyllt metallfly Fjärilar 1996 CR CR RE Söderåsen (Skåne) Gotland Troligen * v 1887 avverkning ädellöv granplantering

Förklaringar till kolumnerna i tabellhuvudet. A) Svenskt namn om det finns, klicka på namnen för att komma till artfaktabladet för arten, Italics+Bold = arter vars utdöende direkt kan kopplas till Skogsbruk (se nedan); B) artgrupp (taxonomisk grupp); C) senaste ”förekomst” (observation eller häckning eller liknande, tidigaste utdöendeår); D-E) kategori i rödlistorna 2000, 2005 och 2010 NE=utdöd från Sverige, DD= ej kategoriserbar, CR=akut hotad, NE,?=ingen kategorisering; G) var arten funnits i Sverige; H) Noter: svar på frågan om dagens naturvård insatt tjugo år före sista obs/reproduktion med lokala måttliga åtgärder eller de allmänna åtgärder som idag görs borde fått arten att överleva, * betyder lokalt avverkningsförbud för känd lokal av värdefulla träd hade troligen hjälpt, J,j viktig resp mindre viktig för jordbrukslandskapet  v(åtmark) ; förekommer i andra landskapstyper.  Årtal=första obs i Sverige (?= osäker); B=minskad brandfrekvens har troligen bidragit till utdöendet.

Artudöende direkt orsakat av skogsbruk Dahlberg (2015) angav att ganska få arter dött ut som en direkt följd av skogsbruk. De fem av dessa arter som dött ut sedan 1950 markeras i Tabellen.
Tre lavarter växte intimt tillsammans. Skaftlav och Lillkuddslav anses ha växt på samma lokal som Värmlandslaven. De upptäcktes i början av 40-talet och bör kanske betraktas som en överart med subarter, försvinnandet kopplas till granavverkningar ungefär samtidigt i norra Värmland.
Skimlig fjällknäppare kopplas till jätteträd (mulm ek) och således förmodligen snarare hagmark än träd.
Förgyllt metallfly behöver värdväxterna aklejruta och ängsruta. Ingen miljöförändring hade skett på lokalerna på Söderåsen där de fanns. Aklejrutan anses missgynnas av att gran planteras på ädellövsmark.
Ingen av dessa fem arter fanns i norra Sverige. Förmodligen hade risken för att arterna dött ut minskat väsentligt om naturvårdsprinciperna år 2000 tillämpats redan 1950. Det ter sig troligt att några levt idag med dagens hänsynsregler. Det ter sig inte särskilt troligt att stora kalhyggen är en viktig komponent i utdöendet.

Förekomst norrut Endast 4 av 19 utdöda skogsarter fanns i den norra halvan av Sverige. Av fem arter vars utdöende utpekas speciellt bero på Skogsbruk fanns ingen i den norra halvan av Sverige. Alla som dött ut efter 1969 fanns i den södra tredjedelen av Sverige. Av detta skulle man kunna förmoda att åtgärder för att förhindra artutdöende är angelägnare i södra än i norra Sverige. Om skogsbrukets åtgärder i sig (kalhyggesskogsbruk) är viktig orsak till artutdöende av skogsarter, är det lite förvånande att artutdöendet är mindre i norr än i söder.

Nyligen upptäckte arter En del av de arter som dött ut sedan 1950 observerades första gången ganska sent. Av 19 arter upptäcktes sju före 1850 tre mellan 1850 och 1900; åtta mellan 1901 och 1950 och en mellan 1951 och 1970. Det kan vara så att sent upptäckta arter är sällsynta och därför löper stor risk att dö ut, eller kategoriserats som utdöda eftersom de bara upptäckt på en lokal där de försvinner. Det kan vara gränsarter vars närvaro fluktuerar men ändå en gång kategoriserats som befintlig och sedan kategoriseras som utdöd, fast det egentligen är fluktuerande.

Skogsbrandfrekvens. En orsak till utdöende av skogsarter efter 1950 borde vara den minskande skogsbrandfrekvensen, men denna möjliga orsak nämns endast för en av de 19 arterna som försvunnit sedan 1950.

Andra landskapstyper. Endast arter för vilka landskapstypen skog är viktig har tabellerats, men arterna förekommer ofta i andra landskapstyper och det kan vara förändringar i dem som är den viktigaste bidragande faktorn. Orsaken till utdöendet behöver alltså inte nödvändigtvis vara förändringar i landskapstypen skog, t ex kan annat än skog vara viktigt för en begränsad del av livscykeln. Tankarna går först till jordbrukslandskapet, som verkar mest drabbat av en ökande hotbild. 5 av de 19 arterna förekommer också i jordbrukslandskapet. Fyra finns i våtmarkslandskap. Vad som är skogslandskap är nog ofta för de utdöda arterna ett skogslandskap som ligger nära jordbruket (trädbevuxen gräsmark och sådant) och en viktig orsak skulle kunna vara att skogsbetet nästa försvunnit

Bara en art har fått kategorin ändrad från hotad till utdöd! I tabellen över utdöda i rödlistan 2015 finns bara en art som kategoriserades som ”hotad” i rödlistan 2000 och (förgyllt metallfly). Skulle hotkategorierna tolkas som utdöenderisker (som de normalt är) skulle mångdubbelt fler i genomsnitt ändrat kategori från hotad till utdöd under en femtonårsperiod. Ytterligare tre arter som inte kategoriserats som hotade 2000 kategoriseras som utdöda 2015. Detta indikerar att tillskottet i utdöda arter mellan 2000 och 2015 har mer med ökad kännedom om arter att göra än hur hotade de var 2000. Dvs kategorierna ”akut hotad” och ”starkt hotad” (som borde märkas på ett till två decenniers sikt) har liten betydelse för utdöendet.

Karenstid Tabellen kan bidra till frågan om karenstid, dvs hur lång tid som förflyter från att en art faktiskt dött ut tills den kategoriseras som utdöd. Av de 19 arter som dött ut 2015 har tre inte kategoriseras 2000 antingen för att de inte tillhörde de som analyserats (sista observation 1956 och 1956) eller analyserats men inte kunnat kategoriseras (1953). En har kategoriserats som akut hotad i tidigare rödlistor (1993 eller 2003 om något som är tveksamt inkluderas). Detta pekar på att det finns en ”reservoar” av utdöda arter bland de som inte kategoriserats i en hotkategori, men för de som tidigare kategoriserats som hotade är karenstiden några decennier. Jag har tidigare analyserat karenstid utgående från att utdöda arter rekryteras från akut hotade, men denna analys underdriver nog karenstiden. Även om den ”observerade” utdöendetakten har minskat väsentligt efter 1970 kan det inte sägas stå bortom rimligt tvivel att den är ungefär oförändrad, och utdöendetakten är nog i högre grad en fråga vilka arter som inte åsatts en hotkategori i tidigare rödlistor än jag tidigare trott. Ofullkomligheter i rödlistan och hur de ändras mellan rödlistor är viktiga faktorer för vilka arter som dött ut och därmed tidpunkten för sista observation. För mellanspett var tiden mellan sista observerad häckning och konstaterat utdöende bara två år, dvs en kort karenstid.

Mellanspett Det enda spektakulära utdöendet av skogsarter sedan 1950 är mellanspetten. De flesta utdöda skogsarter har haft en mycket oansenlig ekologisk roll, men mellanspettens försvinnande kan ses som ett tecken på att utdöende kan drabba också arter vars roll inte är helt obetydlig

Naturvårdseffekter Jag har kommenterat vad jag tror är effekten om dagens naturvård satts in lika mycket tidigare som tidsavståndet till sista observation. Naturvården med inriktning på artbevarande har hela tiden förbättrats med bättre kunskap, bättre överblick, vidare engagemang och den ökande del av arealen som undantas från skogsbruk. Jag gissar att hälften av de tabellerade arterna nu inte karaktäriserats som utdöda om 2015 års artbevarande naturvård hade varit i kraft några decennier före ”sista observation”! Jag gissar också att det inte skulle varit många fler vid liv om dubbla dagens artbevarande naturvård sats i kraft några decennier före sista observation. Gränsvärdesnyttan är säkert marginell och många av de utdöda arterna var bortom räddning. Mycket kraftiga ändringar kan leda till att andra arter dör ut och detta gäller också riktad naturvård.

Frågor från frågebatteriet:

Är Värmlandslaven den enda art som dött ut i Sverige sedan 1950, där utdöendet enligt Artfakta tycks kunna kopplas till avverkning av barrträd? Jag tycker frågan besvarats under seminariet  och sedan har jag utvecklat. Slutavverkningar av övervägande barrskog verkar dock sällan vara direkt kopplade till utdöende.


Nordberg M 2015 i Christiansen CG 2015 Växer blåbär i skogen? ISBN 978-91-982931-4 sid 129 & 145

Palmér C-H 2015 vid diskussionsinledning till seminarium på KSLA 151125 och personligt meddelande

Dahlberg A 2015 föredrag vid seminarium KSLA 151125

Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala

Överdrivs risken för utdöende av svenska arter?

Överdrivs risken för utdöende av svenska arter?

151228 Vad som kom fram inför och vid ett seminarium vid KSLA151125 och vidarebearbetningar av frågeställningarna.

Kort bakgrund

Inför KSLA seminariet 151125 gjorde jag en frågelista, och lyssnade sedan efter svar vid seminariet . Sedan strukturerade jag ett antal frågor för utvidgad diskussion och analys (bl annat så småningom i egna kommentarer till artikeln). Mer detaljer nedan

Överdrivs risken för utdöende av Sveriges arter generellt och för skogsarter?

Den första frågan som tas upp efter seminariet är om risken för försvinnande av de arters som finns i Sverige överdrivs. ”Överdrivs” är naturligtvis delvis subjektivt, men det är en central fråga för hur hög prioritet åtgärder skall ges.

Utvidgad bakgrund till frågan om risken för artutdöende överdrivs

Bakgrund i huvudsakligen frågor och bakgrund från frågebatteriet och analys av vad som kom fram vid seminariet…

Synpunkter från seminariet:

Bekräftelse att rödlistan sorterar arter baserat på utdöenderisk i Sverige, huvudkriterier lågt antal och minskande antal. Djävulens advokat visade en kalkyl enligt vilken artutdöendet skulle vara > 10 ggr så stort som observerat om de med rödlistans hotkategorier förknippade sannolikheterna realiserades; och ifrågasatte antalsminskning enbart på grund av minskat habitat eller kvalitetsförsämring som kriterium. Det är svårt att vara säker på att en art dött ut, och det kan ta 50 år efter sista observation tills arten kategoriseras som utdöd, detta skiljer sig mellan arter. Arter anses dokumenterat försvinna från län. Rödlistan skall vanligen inte tolkas som att varje individ skall skyddas. Rödlistan överdriver eftersom den följer de kriterier som fastlagts av IUCN, men objektiva kriterier som möjliggör jämförelse i tid och rum är viktiga. Rödlistan skulle förmodligen vara betydligt mindre omfattande om en förnuftsmässig skattning av utdöenderisken gjordes, men att uppmärksamma utvecklingen av arter som inte riktigt platsar på rödlistan. Rödlistan uttrycker sig i termer av utdöenderisk, men skall snarare betraktas som en liten varningsflagga. Det är skillnad på prognos och scenario, rödlistan mäter risken om utvecklingen fortsätter som den gör och vi inte gör något åt det. Vi vet inte hur många arter som egentligen dött ut, så djävulsadvokatens matematik bygger på felaktiga siffror. Antalet observerat utdöda arter är ett minimum av antalet utdöda arter. Art- och habitatdirektivet bygger på att arterna har variation vilket höjer antalskraven. Processen för rödlistan är OK, men varningsflaggorna är för stora och ger ett för stort intryck av riskerna. Att kvantifiera, förklara och kommunicera de med rödlistan förknippade verkliga utdöenderiskerna är det enda som det är viktigt att ändra på. Mindre röd flagga! Det finns biologer som försökt utgående från rimliga förutsättningar och de få exempel som faktiskt finns beräkna utdöenderisker och hamnat på ungefär de sannolikheter som IUCN fastnat för. En finsk forskare som studerat arealberoendet av utdöendet och funnit sannolikheterna i finska rödlistan rimliga nämndes. Rödlistan är en beräkning av sannolikheten för att arter försvinner men skall i första hand ses som ett verktyg att identifiera hotade arter. Det är bra och vetenskapligt att argument emot specificeringarna av de framförda sannolikheterna framförs på ett sådant sätt så de framtvingar diskussion som förmodligen leder till bättre förståelse. Det är självklart att saker måste belysas från olika håll och det finns sällan enkla svar att ”så här är det”. Artdatabanken kunde kommunicera rödlistan mycket bättre. Egentligen skulle info om icke rödlistade arter behöva presenteras på ett symmetriskt sätt. Det finns vetenskapliga uppsatser som säger att det globala utdöendet ligger mångfalt över den naturliga nivån och att utdöendet (mångfalden) ligger över den planetära gränsen. Det globala utdöendet byggs upp av regionala utdöenden. Hur är det med de svenska arterna, är de ett paradisiskt undantag? Nedisning och borealt bälte, många ”svenska” arter har väldigt stora utbredningsområden, på den globala utdöendeskalan lever vi nog i ett ganska stort paradis. Den globala utdöenderisken är större i många andra och också fattigare länder. I många sammanhang är det lätt att säga att problemet ligger någonannastans, men man måste ju se om sin eget hus och de trender som finns i vårt land bör beaktas. Rödlistan är ett bra verktyg för mycket annat än utdöende. Att kungsfågeln minskat med mer än hälften på tio år är en varningsklocka att något hänt även om det fortfarande finns en miljon kungsfåglar så det knappast är realistiskt att tala om utdöendehot. I skogsbruket är det väldigt svårt att titta på enskilda arter i enstaka objekt, men strukturer kan ses och att spara dem är ofta möjligt. Jätteviktigt om arterna kan kopplas till i praktiken igenkännbara strukturer. Rödlistan har använts som ett slagträ i debatten på ett olyckligt sätt. I de avseenden skogen förbättras kan det ta lång tid innan det reflekteras i rödlistan och det är inte heller så bra analyserat. Det finns exempel (vandringsduvan) på mycket vanliga arter som dött ut. Man kan tänka på ”utdöendeskuld”. Det kanske går att analysera vilka arter som är bortom räddning (om några). Var finns miljögifter? Hur kommer nyckelbiotopbegreppet att utvecklas? Närmar vi oss det politiska målet som väl sattes för ett kvartssekel sedan. Målen är luddiga. Vi är inte nära att nå de mål som satts upp. Vilken mångfald vill man ha? 1800? 1950? Idealmålet är knappast väl definierat utöver artbevarandekravet, och även det utgår inte från dynamiken. Vi får fler nya arter än det dött ut! Kommer man att kunna förbättra alla rödlistade till livskraftiga? Politiker eller politikassocierade gör vissa beslut om åtgärdsprogram som kan leda till förbättringar för specifika arter eller artgrupper (lövgrodor i södra Sverige nämndes). Rödlistan är i sig ingen prioritering, prioriteringarna görs till stor del politiskt! Artfaktabladen är intressanta, men det framgår att bedömningar ofta gjorts efter habitaten, ofta stämmer den bilden dåligt med de data som finns och kunnigas uppfattning.

Från frågebatteriet:

Hur stor är risken för utdöende?

Varför hittar man inte sannolikheter för utdöende som svarar mot de verbala formuleringarna i rödlistan eller i Naturvårdsverkets tolkning av denna? Bakgrund: Rödlistan är en prognos över risken för enskilda arter att dö ut från Sverige. Det förväntas att en prognos över en risk skall uttryckas med sannolikhet.

Hur många procent av de 2015 akut hotade skogsarterna prognosticerar Artdatabanken kommer att kategoriseras som nationellt utdöda 2025? Bakgrund: Av de arter som var akut hotade 2000 var 4% nationellt utdöda 2015. Det finns ingen indikation på att artutdöendet ökar, snarare tycks det minska.

Ger rödlistan en överdriven risk för svenskt utdöende? Vad gör Artdatabanken för att ge en rättvisande bild av risken? Bakgrund: Fyra procent av de akut hotade arterna 2000 var utdöda femton år senare. Men i Artdatabankens Rapport 2011:9 ”Tillståndet i skogen” i ”faktaruta” åskådliggörs att akut hotad innebär 50% chans för utdöende inom tio år. Artdatabankens viktigaste publikation om skog överdriver alltså utdöenderisken en faktor tio!

Är det korrekt att säga att – med utgångspunkt i det observerade utdöendet sedan 1970 – så är risken för nationellt utdöende låg för de 909 hotade skogsarterna (som nu finns i kategorierna akut hotad/starkt hotad/ sårbar)?

Inga Skandinaviska arter globalt utdöda

Vilka arter som är regionalt utdöda i Sverige är också globalt utdöda om några? Bakgrund: Enligt rödlistan 2015 är 202 arter nu Nationellt Utdöda. Naturvårdsverket uppger att ingen enda av de arter som kategoriseras som utdöda i Sverige också är globalt utdöd. Men uppgifter före publiceringen av rödlistan 2015, borde verifieras och det är lätt för Artdatabanken se efter och kolla om uppgiften fortfarande gäller. Svar: Det framstod klart vid seminariet att ingen art i svenska rödlistan dött ut globalt och den norska rödlistan 2015 säger direkt att ingen av de arter som är utdöda i Norge är globalt utdöda. Alltså: vid ingången av 2015 hade ingen av de arter som enligt den svenska eller norska rödlistan kategoriserats som regionalt utdöd hade kategoriserats som globalt utdöd.

Sker det globala utdöendet av ”svenska” arter i mycket lägre takt än globalt genomsnitt? Bakgrund: Vissa forskare anser att den globala utdöendetakten ligger många gånger högre än ”den naturliga”! Siffran 0.01% av arterna per år eller högre har nämnts, dvs. arterna skulle i allmänhet bara överleva i tiotusen år eller kortare. Ingen av rödlistan studerad svensk eller norsk art (20000) har dött ut globalt på de två sekel som rödlistan täcker, dvs det globala utdöendet är noll på 4 miljoner artår (20000 arter*200 år). Man skulle kunna förmoda att skandinaviska arter överlever miljoner år, dvs den ”naturliga” artöverlevnadstiden, men jag tror att flera arter är globalt utdöda utan att det kategoriserats, så jag nöjer mig med att konstatera att artutdöenderisken är mycket låg, långt mindre än de regionala utdöenderisken som är knappt 0.01% per år.

Varför är skandinaviska arter så robusta mot utdöende? Bakgrund: ingen av de arter som fanns i Sverige och Norge för ett par hundra år sedan är registrerad som globalt utdöd i rödlistan 2015. Detta globalt låga utdöende borde ha en förklaring! Svar: De boreala arterna har stora utbredningsområden. De fanns i refugier under istiden och invandrade senare. Förhållandena varierade efter istiden. De karaktäriserades av snabb spridning och god anpassningsförmåga. Denna förmåga i kombination med att de förut fanns långt från Sverige gör att de har stora utbredningsområden och ofta bara en mindre del av populationen finns i Sverige.

Hur många gånger större är artutdöendet nu av svenska arter än vad som är naturligt? Bakgrund: När människan dök upp på scenen så ökade otvivelaktigt artutdöendet väsentligt. Men av ungefär 25000 arter i Sverige som Artdatabanken undersökt har ingen dokumenterat dött ut globalt på över hundra år. Säg att en art av 20000 svenska dör ut globalt per sekel, vilket är en överskattning jämfört med observerat. Detta svarar mot en artlivslängd på 2 miljoner år. Detta är samma storleksordning som skattas globalt före människan rörde till det. Det förefaller alltså inte finnas anledning till överdriven oro för de svenska arternas framtid – eller?

Utvidgad bakgrund om seminariet ”nedåt eller uppåt för skogens mångfald” 151125

Seminariet ”nedåt eller uppåt för skogens mångfald” 15 november har en hemsida hos KLSA.   Seminariet kan ses därifrån, dock saknas allra sista biten av seminarierna, vilket är synd eftersom moderatorn utlovade bra frågor till just det missade slutet! Från denna sida kan man se och om så önskar ladda ned bildvisningarna med det väsentliga i föredragen. Det var sällan någon diskussion efter enskilda föredrag, nästan all diskussion är i slutdebatten. En komplimang till KSLA som gjort Powerpointpresentationerna tillgängliga och ett seminarium som gör problematiken något klarare. Jag utgår i fortsättningen från Powerpointpresentationerna och den tillgängliga delen av slutdiskussionen från det sista föredraget av ”djävulens advokat”. Jag går utöver det bara om jag påminner mig något efter att sett allt en gång när det var färskt, kanske jag missar något. En lista med frågor, som gjordes före seminariet med hopp att de skulle komma upp i samband med finns på . Efter seminariet analyserar jag vad som kommit fram med beröring till frågorna. Jag kan omformulera och strukturera frågor som seminariet triggade och ge en utförligare bakgrund. Det allra viktigaste i vetenskapen är inte att besvara frågor rätt, utan att formulera frågor rätt! Rätt svar på fel fråga är ofta förödande missledande! Det är ett skäl till att lägga ned mycket energi på att formulera frågor!

Jag avser alltså att återkomma med diskussion om fler frågor och kommer troligen då att omstrukturera så att den allmänna introduktionen blir ett inledande stycke. De tre följande frågorna blir nog Skogsbrukets roll i artutdöendet, om det invandrar fler arter än som dör ut, om det svenska artutdöendet avtar och rödlistan sas förbättras.

Jag kanske inte förväntar mig så många kommentarer från andra i början av den här processen, men jag skall försöka kommentera själv.

Människan stor artutrotare innan jordbruket uppfanns


Människan blev den viktigaste ekologiska faktorn och i särklass värsta artutrotaren på jorden innan jordbruket, skriften och redskap av metall uppfunnits! En tillbakablick ger anledning att överväga prioriteten av de åtgärder som anses viktiga för att motverka fortsatt artutdöende.

Biodiversitetsförlust framstår som det område där överskridandet av de gränser planeten sätter är mest allvarlig i Rockströms välkända figur Massutdöendet verkar accelerera ju närmare man kommer nutid, särskilt det sista halvseklet. Några artiklar: och Naturvård för att hindra artutdöende får stora resurser och hög prioritet i Sverige och drar stora kostnader, även om många kunniga hävdar att det är för lite. Men tittar man på den stora artförlust som inträffade mycket tidigt i människans historia, så kan det finnas skäl att prioritera åtgärder för att förhindra artutdöende i Sverige lägre.

Vår tidiga historia

Alla människoarter har uppkommit i Afrika och spridit sig därifrån. Ett antal människoarter spred sig från Afrika till Eurasien före vår art. Den enda kvarstående människoarten är Homo sapiens. Arten uppkom för några hundra tusen år sedan och blev globalt framgångsrik. Artens evolution skapade förutsättningarna för detta. Evolutionen går långsamt och dagens människor skiljer sig inte i sina nedärvda förmågor nämnvärt från de H sapiens som fanns för 70 000 år sedan. Vi tänker inte mycket på att människan blev den ekologiskt i särklass betydelsefullaste faktorn i planetens utveckling långt före jordbruket påbörjades. Tidigare människoarter spred sig över Eurasien. Men en del av jordens landmassa var isolerad av vatten och tidigare människoarter kunde inte överbrygga avståndet till Amerika och Australien, vår människoart blev den första som fick kontakt med nästan hela jordens biosfär. För 45000 år sedan nådde människan Australien. Detta fordrade farkoster som kunde överbrygga åtskilliga mil öppet vatten. Oceangående farkoster måste ha utvecklats för (minst) 45000 år sedan. Människan nådde Amerika för 15000 år sedan. Passagen från Sibirien till Alaska fordrade utveckling av teknologi för övervintring långt norrut, som fordrar en lång rad av tekniska framsteg. Visserligen hade Neanderthalarna anpassat sig till ett klimat som ibland var kallt i centrala och södra Europa under istiden. Men vintern är längre, mörkare och mer krävande på nordliga latituder och de fysiska förutsättningarna för Neanderthalarna var bättre. På några tusen år spred sig invandrarna från Alaska till Sydamerikas sydspets. En stor del av megafaunan över hela Amerika försvann inom drygt tusen år efter människans ankomst till regionen.

Att megafaunan delvis försvann påverkade vegetationen och ekologin påtagligt. Det beskrivs t ex i:  Många av de stora djur som försvann kan beskrivas som nyckelarter.

Eld behärskades av föregångare till H sapiens, och hade betydelse bl a eftersom maten kunde tillagas och därigenom blev födobasen större, matsmältningsapparaten mindre, och en större hjärna kunde stödjas. Men tekniken för hantering av eld utvecklades och fick långt större ekologisk betydelse när världen utanför Afrika togs i besittning. I Australien och troligen på många platser omgestaltade människans kontroll av elden biosfären drastiskt redan före jordbruket (urinnevånarna i Australien utvecklade knappast jordbruk men däremot var kontinenten känslig för eld).

H sapiens utvecklade tekniker bl a i samband med jakt. Tidigare människoarter nådde inte tillnärmelsevis lika höga nivåer. För en halv miljon år sedan var nog människans utökade animala födointag i egenskap av asätare och inte jägare. Genom att springa långt uthålligt hann människan fram till det döda djuret innan det var konsumerat och genom utvecklat samarbete kunde människan konkurrera med kraftigare rovdjur. Även förmågan att kasta sten och dessutom flera på en gång kan ha räckt för att hålla rovdjuren på avstånd. Många rovdjur i Afrika dog ut men under en längre tid, vilket förmodligen berodde på konkurrens med människan även före sapiens utvecklats, se t ex  . Med stenverktyg kunde människan utnyttja kadavren bättre med styckning, skrapning och att komma åt benmärgen. Men H sapiens utvecklade möjligheter till direkt jakt genom bättre samarbete och bättre vapen.   Utvecklingen av effektiva distansvapen, som kastspjut och pilbåge, öppnade ytterligare möjligheter till direkt jakt utan att behöva komma i närkontakt med bytet.

Vilken var den avgörande egenskapen?

Den avgörande egenskapen som givit H sapiens kapacitet att ändra världen i grunden jämfört med de tidigare människoarterna förmodar jag är bättre och mer disciplinerat samarbete i större grupper. Tidigare homo-arter uppträdde oftast i band med kanske några tiotal medlemmar, som kan karaktäriseras som storfamiljer och hade få positiva kontakter med andra band. Skälet var huvudsakligen att födotillgången i kombination med att hålla ihop bandet fysiskt oftast premierade sådana mindre band, men också att de mentala och sociala egenskaperna försvårade större. Egenskapen gott samarbete i större grupperingar blev viktig i ett fåtal miljöer karaktäriserade av god och förutsägbar födotillgång, där försvar och också erövring av territorier blev lönsamma. Sådana miljöer fanns på Afrikas sydöstra kust. I huvuddelen av världen och för de tidigare homo-arterna var födotillgången inte tillräckligt god och förutsägbar för att göra aggressivt territorialhävdande evolutionärt lönsamt, och därför accentuerades egenskapen inte tidigare. Utvecklingen av andra färdigheter måste också nått tillräckligt långt för att territoriellt beteende skall bli effektivt. Samarbetsförmåga i större grupper i miljöer med rik och pålitlig födotillgång möjliggjorde strukturer med fastare boende, fler specialister, bättre utveckling och bevarande av kunskap, större förråd av potentiellt viktiga föremål och föda, och potential för mobilisering av fler individer vid behov. Mindre grupper kunde samarbeta med varandra även om alla inte kände alla, det räckte med att man litade på och var lojala mot samarbetet. Man kunde utväxla föremål och föda. Kunskap spred sig effektivt mellan grupperingar. Stammar med denna egenskap kunde breda ut sig på bekostnad av stammar där egenskapen var mindre framträdande. Grunden för ”folk”, byar, nationer, imperier och arméer var lagd! Men även om en egenskap är bra om den delas av många människor, så får generna som ligger till grund svårt att öka om generna inte är gynnsamma för de individer som har egenskapen gentemot andra individer i gruppen. Det är knepigt att beskriva vilka evolutionära urvalsmekanismer, som gynnade de individer som hade de önskvärda egenskaperna inom stammen och således höjde frekvensen av genen. Gener är ”egoistiska” och ökar bara i frekvens om de ger bäraren av generna en fördel. Det kan även hjälpa om bärarens nära släktingar har en fördel för även de bär ju samma gener, men den mekanismen är nog inte tillräckligt stark för att vara huvudmekanism. Socialt beteende som yttrar sig i samarbete även med individer man inte känner och obesläktade stammedlemmar måste gynnas. Alla människor som träffas är ”vi”, slumpmöten med ”dom” är ovanliga och vanligen drar båda sig undan. Det räcker med en allmänt positiv attityd till människor man möter även om de inte är förut kända. Tjänster belönas med gentjänster. Den som inte gör några tjänster får färre gentjänster. De som inte har denna attityd missgynnas vid sexuellt urval och delandet av viktiga resurser. De kan utsättas för ”mobbning” och ”straff”. ”Dom” uppfattas inte som medmänniskor utan konkurrenter och risk. Den positiva attityden mot ”vi” innebär att det blir mentalt lättare att hävda och erövra territorium. Att H sapiens spred sig till områden med andra arter ledde till deras utdöende, minst tre människoarter försvann från Eurasien under tiden mellan 50 000 och 10 000 år sedan, samtidigt som mycket av den andra Megafaunan dog ut. Överlägsenheten i samarbete och vapenteknologi ledde till att H sapiens blev den enda återstående människoarten.

Vi kanske skall se oss som en ras och inte en art, vi har inte varit genetiskt isolerade från de andra människoarterna för 50 000 år sedan. Deras lilla bidrag behöver inte ses som ett resultat av fysisk utrotning eller mobbning, den moderna människan kan ha tillväxt starkt i antal där andra människoraser inte fanns och sedan genom migration så småningom blivit i stark majoritet genetisk.

Kanske spelade också slump och genetisk drift roll för att ”vi” genen blev vanlig. Den förefaller som huvuddelen av människans genom kommer från ganska få individer som kan representera de områden och familjegrupper där förutsättningarna för urval för genen var goda samtidigt som genen råkade finnas i påtagliga proportioner just där och då.

Vilka som är ”vi” måste nödvändigtvis i betydande grad bygga på instinkter och insocialisering, inte på logik. Logiken för indelningen är ofta oklar och det funkar inte som en evolutionär mekanism om det ifrågasätts för mycket.

Den allra viktigaste egenskapen hos människan som skiljer oss från andra är talspråket. Även schimpanser och andra djur har språkliknande förmåga och kan respondera och uttrycka sig på språkliknande sätt, men har inte förmågorna som är nödvändiga för nyanserat tal, så det blir därför via dataskärmar med bilder och endast enkla tankar kan uttryckas. Det är inte lätt att förstå hur schimpanserna blivit så mentalt duktiga på att tillägna sig språk, när det inte verkar vara en evolutionärt viktig egenskap. Det fordras tiotals förändringar för att utveckla det mänskliga språket från schimpansnivå, både anatomiska och mentala. Var och en isolerad måste ha inneburit en evolutionär fördel. Det är lätt att förstå den evolutionära fördelen med ett färdigutvecklat språk, men detta uppstår först när urvalet satt alla komponenter på plats hos nästan alla individer. Det måste vara en stegvis process där en del egenskaper kom före andra och redan utan de andra komponenterna innebar en fördel för bärarna. Vi vet inte hur nyanserat Neandertalarnas språk var, deras anatomi var sämre för ett avancerat språk, men processen är så komplicerad och måste rimligen ske så gradvis att även andra människoarter tillkomna de sista årmiljonerna måste delat en del av de språkliga förmågorna även om ingen nådde vår nivå!

Språket var en central del i den accelererande vetenskapliga innovation och mentala anpassningen till större grupper som karaktäriserar H sapiens, och språkutvecklingen måste legat före.

De förbättrade möjligheterna till ömsesidig information mellan individer och den tilltagande specialiseringen mellan individer större grupper möjliggjorde skapade förutsättningar för inriktning mot mer ”demokrati”. Det blev relativt alla andra arter bättre för gruppen att dess kollektiva intellektuella förmåga utnyttjades och detta fungerar bättre om ”alla” har möjlighet att yttra sig och bidra med synpunkter och kunskap. Parat med en viss mental lojalitet och disciplin versus fattade beslut. Således underlättade H sapiens viktigaste särdrag, en utveckling mot demokrati. Dvs. att många har en reell möjlighet att påverka beslut, men efter beslutet har fattats rättar man sig efter det. Men förmågan till lojalitet med större grupper gäller inte bara lojalitet mot ”makthavaren” vilket ger utrymme för ”rebelliskt beteende” på alla nivåer, vilket jag tror kan gå så långt att det är ett hot mot civilisationen. Vi har svårt med en tillräcklig balans mellan lojaliteten till olika subgrupper av ”vi”.

Även efter jordbrukets upptäckt har artutdöendet varit stort. Med mer avancerade oceangående farkoster nådde människan mer isolerade öar senare i historien. Exempel är Madagaskar och Nya Zealand. Mönstret med artutdöende av de stora djuren upprepades. Eftersom det ligger senare i tiden och är mer begränsade områden kan utdöendet av mindre organismer studeras bättre när människan nådde mindre isolerade öar, även där blev artutdöendet vanligen dramatiskt. Även om civilisationen blivit mer utvecklad, kunde den mindre befolkningen i expansionsfronten inte utnyttja den tekniska utvecklingen fullt ut, dessa senare utdöendehistorier styrker också att förmågan att konkurrera ut andra arter uppträdde mycket tidigt.

”Urinnevånarna” av H sapiens undanträngdes snabbt i kontakt med en tekniskt mer avancerad civilisation av H sapiens, vilket styrker styrkan av ”vi” och ”dom” syndromet vid undanträngning av människoarter. ”Vi” och ”dom” syndromet är fortfarande idag en av de mycket viktiga karaktärerna för relationer inom vår art! Indelningen i och attityderna till ”vi” och ”dom” är en nedärvd förmåga som primärt inte beror på de fysiska skillnaderna mellan ”vi” och ”dom”. Vad som skiljer ”vi” och ”dom” är inlärt, den ärftliga förmågan är att tillämpa skillnaden. Människans stora problem för utveckla civilisationen så den blir hållbar är att det inte finns både ”vi” och ”dom”, bara ”vi”. Även de som man misstänker tror på skillnaderna är ”vi”. Vilka som är ”vi” och ”dom” beror på sammanhanget och är flexibelt och det verkar fullt möjligt att implementera tanken att det bara finns ”vi”.

Ett exempel på undanträngande av ”urinnevånarna” verkar vara att när jordbruket kom till vår del av världen för fem till sex tusen år sedan verkar det kopplat till människor som kom från sydost med jordbrukstekniken. Den nya tekniken verkar inte tagits upp av ”urinnevånarna” och deras gener blandades inte effektivt trots att de geografiskt samexisterade i uppåt tusen år. Det verkar snarare som urinnevånarnas ättlingar undanträngdes. Trots att det logiskt sett borde vara en stor fördel att ha båda gruppernas tekniker.

Avskogning är också karaktäristisk för tidiga civilisationer, för en del fall var det en del av övergången till jordbrukssamhälle och bidrog till artutdöende. Avskogningen fortsätter fram till idag även om takten verkar ha passerat sitt maximum och i Sverige avstannat helt.

Det nuvarande artutdöendet relaterat till det tidiga.

Vissa aspekter på de människoorsakade artutdöendet är säkert allvarligare nu än någonsin förut, men att människan orsakar drastiskt artutdöende av en stor del av ekologiskt viktiga arter blev globalt signifikant för jordbrukets upptäckt. Talet om accelererat artutdöende idag gäller inte generellt. För grupper som de stora rovdjuren skedde en stor del av det människoorsakade globala artutdöendet långt före upptäckten av hjulet och metallredskapen.

En annan aspekt på människan och den korta historien sedan våra anfäder är att den genetiska diversiteten på DNA nivå bland de nu levande människorna är låg. Schimpanser och andra människolika arter har större genetisk diversitet än människor. Ändå har den låga genetiska diversiteten hos H sapiens inte bromsat vår utveckling, tvärtom har vi blivit den i särklass mest framgångsrika arten på jorden. Inte heller uppfattas den obetydliga genetiska variationen mellan människor som ett problem utan vi uppfattar den genetiska mångfalden mellan människor som rik. Detta är ett argument som antyder att hög genetisk variationen har begränsad betydelse för utvecklingspotentialen.

Det är väldigt förvånande att det låga antal människor med den begränsade teknologi som fanns före domesticeringen ändå var tillräckligt många för att reducera viktiga delar av den biologiska mångfalden i samma storleksordning som idag.

De forntida människorna hade ingen global överblick och kände bara till regionala förhållanden. Artutdöendet de orsakade var en omedveten konsekvens av deras livsstil. Mänskligheten blev medveten om den globala artutdöendeproblematiken först för några hundra år sedan, och det är först de sista seklet mänskligheten i accelererad takt och med prioritet försöker satsa adekvata resurser på att åtgärda artutdöendeproblemet. För svenska åtgärder för att bevara utrotningshotade arter tycker jag man kan tala om en rekyleffekt, de resurser och åtgärder som görs verkar på mig tillräckliga och kraven på radikalt mer omfattande åtgärder överdrivna och är på väg att göra artbevarandet kontroversiellt.

Människan har lyckats fantastiskt bra på jorden samtidigt som vi sedan länge utrotat många ekologiskt viktiga djur. Det sista halvseklet har globalt antalet extremt fattiga minskat, medellivslängden ökat, barna- och mödradödligheten minskat, utbildningsnivån ökat. Detta kombinerat med en mer en fördubbling av folkmängden. Vår försörjning är avhängig av domesticerade arter. Vilda arter spelar en liten och minskande roll. Domesticeringsprocessen går nu mycket snabbt. Det är inte tillflödet av nya domesticerade arter eller gener från de vilda som sätter gränserna för hur långt anpassningen av andra arter till människans behov kan drivas. Argumentet att artutdöendet är ett hot mot civilisationens överlevnad i fysisk bemärkelse förefaller överdrivet, och argumenterat osakligt emotionellt. Civilisationens och människans framtid är mycket allvarligt hotade, men artutdöendet har liten betydelse för det hotet. Jag tror faktiskt det är omvänt, att den kraftiga fokuseringen på att minska risken för artutdöende för t ex skogslevande arter i Sverige ökar risken för civilisationens utdöende genom att för mycket uppmärksamhet satsas på denna aspekt, som förskjuter uppmärksamheten och drar resurser från andra, och minskar stödet för åtgärden. Ekologerna talar om en balans i naturen, arterna beror av varandra, och tar man bor en så rubbas balansen.  Men dessa rubbningar i den natur den tidiga människan levde i verkar inte fått allvarliga konsekvenser. Ekologerna talar om näringsvävar, men dessa fann nya vägar. Visst finns fortfarande exempel på att vilda arter kan vara viktiga. T ex beträffande livet i haven kan framtida skördemöjligheter säkert ökas med artbevarande åtgärder. Det är nog vara bäst att bevara mycket av den biologiska mångfalden, men en ideologiskt driven ambition att bevara allt ger nog inte mycket i gengäld.

Livet är oerhört flexibelt. Försvinner en art så anpassar sig andra och ”fyller” snabbt utrymme som blivit tomt. Det finns ingen naturlag som säger att många arter är bäst, och även om några försvinner finns det ändå många kvar. Redan två arter kan växelspela på ett mycket komplicerat sätt, en fjärdedel så många arter som vi har kan säkert bilda fullvärdiga ekosystem. Det finns knappast harmoni och jämvikt ens i en ekologi med några få arter.

Det finns andra skäl för artbevarande. Det viktigaste tycker jag kan betecknas som etiskt eller kanske mentalt. Vad som gått fel i evolutionen av människan är att vi delar in världen i ”vi” och ”dom” i en grad som hotar vår egen art. Det var en förutsättning för vår evolutionära framgång, men kan orsaka vår undergång. Vi måste motverka detta med civiliserad kultur, där det ingår respekt för andra och annat, inklusive livet och dess varianter och mångfald. I detta ingår att inte utrota arter. Vår civilisation blir inte alltmer civiliserad om vi inte vidtar åtgärder för att hindra att arter dör ut. De ökande resurser, teknikutveckling och prioritet detta fått under de gångna sextio åren tycker jag känns befogat. Det behövdes ett paradigmskifte, men detta paradigmskifte verkar ha nu skett i tillräcklig grad för den svenska skogen. Även om prioriteten måste vara hög måste den inte vara oändlig. Det dör människor hela tiden fast vi satsar stora resurser på att hålla liv i dem. Och de människor som lever nu och i den nära framtiden måste också få bra liv, alltför mycket skall de inte behöva försaka för att i mycket osäker och förmodligen låg grad förbättra överlevnadsmöjligheten av en civiliserad civilisation. Det ter sig för mig troligt att civilisationen går under i ett sekelperspektiv och då skall vi kanske inte förneka för mycket för de som lever nu för att rädda något som ändå är dömt. Nog med svenska arter kommer att överleva i hundra år med den prioritet artöverlevnad redan har för att andra problem skall få större prioritet. Även i en civiliserad civilisation måste avvägningar kunna göras, de flesta principer får inte vara oantastligt heliga.

Många har liksom jag den intuitiva känslan av att civilisationen och implementationen av tekniska framsteg går för fort och oöverlagt och för globalt enhetligt. Det känns som vi ökar vår dominans av jorden för snabbt i många avseenden på områden där den inte var så total tidigare. Ett exempel är att vikten av alla människor i världen nu är 300 Mton, vikten av alla husdjur 700 Mton, men vikten av alla vilda djur i storlek från pingvin uppåt till de största som val bara 100 Mton. Artbevarande motverkar nog denna oroande utveckling, men bara i liten grad. Minskning av människor och husdjur vore mer verkningsfyllt!

Det finns många skäl för artbevarande utöver att förhindra utdöende. Det finns museala skäl, människor vill gärna ta del av hur det var förr. Kännedom om historien kan nog bidra till att minska risken för civilisationens undergång. Vi vill gärna ha mål för aktiviteter, och naturreservat passar bra. Bevarandeaktiviteter ökar den kunskap, som ger civilisationen förbättrade överlevnadsmöjligheter. Studium av vad som minskar livsutrymmet för arter och artgrupper kan peka på förändringar i vår miljö, som kan få andra allvarliga konsekvenser än artutdöende. Vi vill gärna ha lokal biologisk mångfald, inte bara global. Jag fokuserar framförallt på den svenska skogen. Jag tror det är riktigt och rätt att vi mår bättre om vi känner att vi bidrar till att bevara biologisk mångfald.

Det framförs ofta i den svenska debatten hur många arter som är rödlistade eller hotade och att det finns teoretiska skäl att tro att hotbilden ökar. Vad som inte sägs är att förändringar i rödlistan sedan 2000 inte ger skäl att tro att hotet mot den svenska mångfalden generellt ökat. Det är inte känt hur rödlistan skulle sett ut tidigare, det kan ha funnits lika många hotade arter före industrialiseringen som nu. Det är känt att det nu kommer flera nya arter till Sverige än de som försvinner. Man kan därför inte generellt påstå att biodiversiteten i Sverige minskar. De åtgärder som vidtags i Sverige för att minska risken för artutdöende och slå vakt om den biologiska mångfalden har blivit alltmer omfattande och allt mer kunskapsbaserade. Jag tycker det är befogat att påstå att den biologiska mångfalden i Sverige inte generellt minskar och att åtgärderna har effekt. Detta innebär givetvis inte att frågan bör avvecklas.

Betraktelser av vår natur före domesticeringen kan nog sägas visa att vi har ett ont arv, som vi nu försöker kulturellt förbättra bla med att bevara arter. Men det är hybris att tro eller ens arbeta för att artutdöendet i Sverige på några decennier skall elimineras. Med siktet inställt på 2070 verkar det tillräckligt att fokusera på att utdöendetakten hos Sveriges nuvarande arter skall minskas jämfört med före 1970. För att nå detta mål är andra åtgärder (t ex för att begränsa klimatändringar) viktigare än direkt skydd av arterna. Fast vi skall förstås göra både och…

Kommer vi att överleva?

En astronomisk betraktelse gör det osannolikt att vår civilisation överlever det närmaste seklet. Om det fanns civilisationer på andra ställen som passerat vår nivå skulle de lämna för oss märkbara avtryck i rymden, men det är kusligt tyst. Spår av deras besök i närheten skulle ha upptäckts (månlandare t ex). Det vimlar av planeter där förutsättningar för liv är gynnsammare än på jorden och varit så i miljarder år längre. Den teknologi vi nu har gör det möjligt att upptäcka oss själva om vi fanns inom ett avstånd, där ett stort antal planeter är belägna. Räckvidden ökar nu dessutom mycket snabbt. Den troliga förklaringen att vi är ensamma är att civilisationer har mycket kort återstående livslängd när de nått vår nivå. Undergången är nära!!! Men om uppkomsten av en civilisation är mycket osannolik, då kanske vi är (nästan) ensamma utan att det är en allmängiltig regel att civilisationer har kort livslängde. De många delhändelser som via evolutionen lett till civilisationens uppkomst beror på så många och så osannolika händelser att det kanske (nästan) inte hänt på någon annan plats i Universum. Vår utbildning, erfarenhet och etiska uppfattning strider mot detta egocentriska synsätt, men det kan ändå vara sant. Det ter sig dessutom som ett trevligare alternativ än vår snara undergång. Fast det ena utesluter ju inte det andra…

Biologiska arter har inte evigt liv men dels är vi unika och dels verkar det fel att definiera evigt liv som något biologiskt och inte något mentalt. IT-utvecklingen och robotiseringen leder kanske till att våra tankar och vår existens och rent av våra intellekt lagras i dataminnen och kan hanteras av artificiella intelligenser som härrör från oss. Detta kan kallas en chans till evigt liv.


Berg L 2015 Rovdjuren formade oss. FoF

Harari, YN 2014. Sapiens, en kort historik över mänskligheten.

Rasmuson M 2015. Kan vi överleva?

Sist editerad 160112

Ackumulera kol med skogsskötsel?

Första delen är taget från: “Skogssverige” 

Därefter kommenterar jag (Dag Lindgren)

Frågeställare Dag Lindgren
Besvarades av Gustaf Egnell, professor, Fakulteten för skogsvetenskap, Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU
tisdag, 25 augusti, 2015

Fråga: Hur kan skogen skötas så att det på lång sikt ackumuleras mycket kol i skogsmarken?

Hej Dag!

Intressant fråga där det dessvärre saknas kunskap för att med säkerhet säga hur detta ska göras optimalt över lång tid och det beror också till del på vilken typ av skogsmarker vi talar om och vilken typ av ekonomiskt ramverk som omger frågan. Ska vi fortsätta att använda råvaror från skogen för olika skogsprodukter…?? Då jag gissar att frågan uppkommit på grund av dagens diskussion om ett klimat i förändring och vikten av att inte i onödan omsätta kolförråd såsom de kolförråd som finns i marken så vill jag bara påpeka att störst nytta för klimatet gör skogsråvaror som ersätter andra material som orsakar stora utsläpp av växthusgaser där koldioxid är det viktigaste. Med ett sådant ramverk – dvs att vi nyttjar skogsråvaran till produkter så gäller det att maximera skogsproduktionen där de mest effektiva skogsskötselåtgärderna är att gödsla, välja förädlat skogsodlingsmaterial eller snabbväxande trädslag, samt att beståndsanläggningen görs med markberedningsmetoder som inte är intensivare än nödvändigt. Med allt detta givet ska vi också maximera medelproduktionen över omloppstiden vilket innebär att avverkning görs då medelbiomassaproduktionen är som störst.

Om fokus helt ock hållet ligger på att maximera enbart markkolspolen (vilket ur klimatsynpunkt är ogenomtänkt) så gäller det fortfarande att maximera produktionen enligt ovan (möjligen med en minskad markberedningsintensitet) men att samtidigt göra biomassakolet så “oaptitligt” som möjligt för de marklevande organismer som bryter ner biomassa och omvandlar det till koldioxid. Bra metoder att åstadkomma detta är att omvandla veden till träkol eller att då medelbiomassaproduktionen kulminerat begrava veden i kall och fuktig skogsmark/myrmark – alternativt att lägga upp den så att den under stora delar av året är så torr att nedbrytningen hämmas. Nedbrytningshastigheten och därmed omvandlingen till koldioxid är nämligen hårt styrd av temperatur och fuktighet och man kan utnyttja detta för att förlänga den tid som kolet finns kvar bundet till biomassan.

I båda fallen ovan (speciellt det första) gäller också god skogshygien för att minimera inverkan av skogsskadegörare bland däggdjur, insekter och svampar samt ett bra brandskydd.

Vetenskapligt har det också talats om labila och stabila kolförråd där kol bundet i trädbiomassa till stor del hör till de labila förråden – dvs vi kan bara förlänga den tid kolet är bundet till biomassan en viss tid (men det kan röra sig om 100 till 1000-tals år i en torvmosse). Och det finns visst stöd för att de mer stabila kolförråden i de delar av marken där förutsättningarna för nedbrytning är hyfsade har sitt ursprung i mykkorhizasvampar. Värdet av det kolförrådet “över lång tid” får vi återkomma till…

Mvh Gustaf

Dag kommentar:
Jag anser forskningen grubblar för lite på ekosystemtjänsten att låta skogen dammsuga bort atmosfärens kol permanent eller åtminstone i millennium-perspektiv. Det skulle förstås inte ses som skogens enda funktion. Jag hittade ingen bra artikel, så jag tänkte att en fråga till SkogsSveriges frågelåda kanske skulle öka intresset att fokusera på problemet och ge något uppslag. Det resulterade också i några uppslag. Visst skall skogen utnyttjas till kommersiella produkter som minskar förbrukningen av fossila resurser. Men produkterna bryts ner och blir koldioxid i atmosfären igen. Även kolet som lagras i ett trähus kommer tillbaks till atmosfären om hundra år. Skogsskötsel, varuproduktion och varudistribution konsumerar energi och råvaror utöver skogsråvaran.  Produkter som plast och betong är det inte alltid så självklart bra ens ur klimatutsläppsynpunkt att ersätta med träbaserade produkter, exempelvis fann man i en kretsloppsanalys att en papperskasse resulterar i ett större växthusgasutsläpp än en plastkasse.

Väsentliga mängder kol i marken kommer ut i atmosfären efter slutavverkning. Markkolets betydelse i Sverige framgår av tabell 3e i rapporten till FAO om svensk skog  Där framgår att svensk skog 1990-2015 ökade kol i biomassa med 150 miljoner ton och i markkol med 100 miljoner ton!  Dvs ökningen av markkol undandrar nästan lika mycket kol från atmosfären som vedförrådsökningen. Dvs markkolet är inte försumbart och innebär att kol dras bort från atmosfären, troligen delvis permanent. Detta borde kunna ökas om man tänker på hur man realistiskt skall bära sig åt.

Det marknadsorienterade konsumtion-stimulerande samhället innefattar också skogsprodukter. Det produceras mycket som egentligen knappast behövs, tänk bara på all reklam på papper eller onödigt skrymmande och påkostande emballage. Det vore bättre om skogen hanterades så att en större del gick till sådant som enbart gynnar framtiden och inte dagens konsumtion, som att “permanent” avlägsna kol från kretsloppet. En ekosystemtjänst som dock bara blir attraktiv om det skapas positiva incitament.

Slutavverkar man skog så är det angeläget att snabbt etablera ny skog. Försöker man manipulera så att det blir kallt och mycket fuktigt – myrliknande förhållanden – eller mycket torrt, så blir det svårt att få ny skog.

Önskvärdheten att bevara mark-kolet kan beaktas vid markberedning, men beaktas detta tillräckligt?

Att stimulera bevarandet av mark-kolet med ympning av marken med lämpliga mykorrhiza-svampar eller något annat verkar  värt att vidareutveckla.

Den “optimala” omloppstiden borde bli längre om kolet i marken tas med i kalkylen. För att beakta detta fordras en utredning varur den kvantitativa effekten på ett bestånd kan skattas. Vad jag vet finns ingen sådan utredning.

Sverige överproducerar skog eftersom vedförrådet i skogen växer. Det kan ha fördelar för skogsägarna om en ny marknad för skogsprodukter (permanent koldeponi) öppnas. Speciellt eftersom denna marknad är konjunkturoberoende, dvs i lågkonjunktur och dåligt betalt för skogen kan man satsa relativt mer på koldeponi.

Ett speciellt problem är skog på dikad torvmark. Torvmarken frigör kol och andra klimatgaser, vilket gör att skogstillväxten har en mindre effekt på koldioxiden i atmosfären. Det bör övervägas om detta kan motivera en längre omloppstid, sparsamhet med omdikning och grundare diken. I en del fall kanske det  är bäst att låta det bli våtmark igen efter avverkning och lägga igen dikena. I andra fall kanske torvlagret är så tunt så det kan sägas försvunnit ur diskussionen vid slutavverkning. Torvmarker har föreslagits ha en viktig funktion i istidscykeln, vilket diskuteras i en tidigare artikel på denna webb.

Frågelådan kan bara hantera enkla frågor, utan komplicerade bakgrunder. Jag vidgade inte frågan till att ta hand om råvaran utanför den skördade skogen. Den del av skogen som minst lämpar sig till produkter kan istället användas så kol dras ur kretsloppet. Att göra träkol verkar en bra och realistisk ide, som kanske några är inne på. Att göra diamant verkar jättebra :-).

Stubb-brytning till värmeverk diskuteras, men är dyrt. Kolet i stubbarna kommer ut i atmosfären omgående om de bränns och så småningom om de lämnas. Kanske man kan gräva ned dem på platsen istället och därigenom bortföra kolet från atmosfären mer permanent. Det borde vara görligt att konstruera en maskin som efter stubbrytningen borrar ett hål, för ned stubben i det, och täcker hålet. Det blir då minimal transport och hantering av kolet i stubben.

Att sänka delar av skörden i en syrefri myr eller sjö verkar en lovande linje och ganska realistiskt. Ett uppslag till detta diskuteras i en tidigare artikel.

Att låta torven växa till på outnyttjade torvmarker verkar vara en god ide och eftersom skogsmarksägare ofta även äger sådan mark kopplar det till skogsforskning.

Att minska eller ta hand om klimatgaserna som läcker ut from deponier är viktigt, men utanför skogsforskningen! Men jag har inte heller hittat bra beskrivningar på hur bra deponier är som kolsänkor.

Does the Swedish Forest Area decrease?

Readers of a recent EPI-report from Yale get the impression that the Swedish Forest is not ecological vital, as the forest area in Sweden seems decreasing fast in an international comparison , where Sweden get score 14 on a scale where 100 is best and 0 worst based on an article in Science.

Below is a plain text version of a document available in a better format at

But I found that a better angle for attention was to make the bad scores a problem of countries at high latitudes, and not just Sweden, and present to the analysis at a joint Nordic-Baltic forest site.

That draw a response from the person responsible for publishing the data in Science, which EPI has used for calculating the low score of Swedish forest. He claimed that his data was not a scientific ground for the low score and that the data should not be used as EPI has done. Thus Swedish forest is not decreasing and where is no overlogging in Sweden.

Dag Lindgren 141009


Deforestation is an important global problem deserving surveillance and the Science article used as a basis is a good start of something with huge potential applications, so I am not too happy about the doubt of documentation of forest cover changes seeded in this document. But it can help both EPI and those involved in the matter of the Science article to develop a better product, and it can help Swedes to understand the reasons why international canopy cover result seemingly could be different than Swedish.

I have thought about the matter and think deeper penetration is justified and that something can be learnt, which will lead to better understanding and analyses.

Umeå 140905 Dag Lindgren ( )



EPI evaluates and publishes comparisons of countries for “ecosystem vitality” for forests and refers to a Science article. The results seem misleading and insufficiently supported. EPI refers to data in a Science article.

·         The Science article does not seem to deal with loss and gain of forest in a symmetric way. Thus changes in forest cover cannot be accurately calculated. The main author (Hansen) of the Science article seems not to support with the way EPI handles the data.

·         For countries (like Sweden) in the middle between best and worst, the “issue score” with its visual exaggeration make them appear unfairly bad in country-ranking.

·         The area of forest land in Sweden increases according to the Swedish expertise. If the Science based data are correct, they may reflect change in regeneration practice several decades ago or other changes, which should not be interpreted as recent decline in forest cover.

·         There is no good quantitative discussion about possible reasons for possible change in forest cover relevant for Sweden.

·         The calculations behind the conclusions are not transparent for me – and when probably not for anyone else. I just do not understand, and the key concepts – like percent canopy cover and gain – does not seem sufficiently precise.

·         The Science global map is quite fresh, it has uncertainties, where are doubts. It seems early to draw too wide conclusions from the Science map, before it is better understood what observations really means in real world. It is immature to apply for such controversial matters as country rankings for cases where country observations seem to contradict.

It is hard to find out exactly how EPI and Science have calculated and there are many uncertainties, e.g. exactly how canopy cover is defined and concluded, and to what degree loss and gain are symmetric. Even if the information in Science based on Landsat data on tree height and canopy cover should be correct, it is doubtful they give the most relevant information. There are important uncertainties. I am not aware of any really relevant discussion what the real causes of the low score of countries like Sweden may be. It would be better to wait spreading widely that Sweden loses its forest cover until the national expertise feel more able to understand why and until it is better understood if EPI forest score really is supported by the Science results. The results by Hansen et al 2013 could possibly be compatible with National observations and estimates, as there are differences about what is observed, but this might be better and more convincingly discussed before making international comparisons.



Environmental Performance Index (EPI) is issued annually. The current comment refers to: Hsu, A., J. Emerson, M. Levy, A. de Sherbinin, L. Johnson, O. Malik, J. Schwartz, and M. Jaiteh. (2014). The 2014 Environmental Performance Index. New Haven, CT: Yale Center for Environmental Law and Policy. This document concerns only forest. The Environmental Performance Index ranks country-level environmental performance based on scores in nine Issue Categories. Six of these issues are claimed to measure “ecosystem vitality”. One of those issues is “Forests”. EPI calculates a score for forest “ecosystem vitality” for each country. Forests scores were calculated in a new way this year. Countries are scored and ranked for assumed change in forest cover based on information in Hansen et al 2013 (M.C. Hansen et al. (2013). High-Resolution Global Maps of 21st-Century Forest Cover Change. Science. 342 (6160): 850-853.). A spectacular low score for Sweden for “ecosystem vitality” of forests – illustrated by an “EPI rose” magnifying the bad impression for Swedish forests – received my attention. I tried to understand the reasons. I found that it is very hard to follow the calculations, almost no EPI reader will understand more than that Sweden has a low score in “ecosystem vitality” connected to a considerable reduction in area with forest, and readers will believe this is a trustworthy fact as it is supported by a study in a well-reputed journal (Science). I doubt the results, and still more their relevance for “ecosystem vitality”. I am not alone with these doubts.


How does EPI derive country scores?

Country scores and ranks are the only numerical information easily – actually “too” easily – available from EPI. It takes a lot of effort and time to understand and figure out the derivation from EPIs web and the Hansen et al 2013 values, but I think I finally have got the major issues. I take it in an easy version first:

First EPI looks in an appendix to Hansen et al 2013, where the used values appears in a Table together with many other values and with entries difficult to understand. Then values are formed from two columns, one for “lossEPI” and one for “gainEPI” (I add sometimes EPI as it is an EPI decision how to interpret Science data). Values of (gainEPI – lossEPI) = column p – column n (in Table S3 below) = 6.4 – 10.5 = -4.1 (figures exemplified for Sweden) are presented in and called FORCH. Countries where FORCH is positive (and thus no forest cover reduction indicated) all get score 100. Countries where FORCH is lower than a value around – ≈8%, and thus the forest cover reduction is assumed to be larger than ≈8% get score 0. How scores for countries in between are calculated I have not bothered to understand.

EPI explains its calculation methods in . Data are said to be obtained from Table S2, but that is impossible as Table S2 does not have countries as entries, but ecozones. I assume Table S3 (see below) is meant.


Gain and loss in the Science article

It is said that Hansen (main author of Science article) thinks that gain and loss in the Science article are not symmetric. I try to read the Science article and the supplement and understand.

Citations from the Science article itself: The start of the summary is: “Quantification of global forest change has been lacking”; Opening of article itself is: “Changes in forest cover affect the”. From the opening paragraph: “Forest gain was defined as the inverse of loss, or the establishment of tree canopy from a nonforest state“.  It seems completely impossible for a reader to see, realize or even suspect that loss and gain are not symmetric from the “paper” article itself. Neither there seems to be clear reservations.

There is a supplement to the article, which can be obtained from the web on the URL given in the Science article. The base is landsat data which go through an elaborate, complicated and not transparent process. Citations: “Forest loss was defined as a stand-replacement disturbance. Results were disaggregated by reference percent tree cover stratum (e.g. >50% crown cover to ~0% crown cover) and by year…. Gain was defined as the inverse of loss, or a non-forest to forest change; longer-lived regrowing stands of tree cover that did not begin as non-forest within the study period were not mapped as forest gain. Gain was …reported as a twelve year total.”; “Outputs per pixel include annual percent tree cover, annual forest loss from 2000 to 2012, and forest gain from 2000 to 2012.”; “characterize year 2000 percent tree cover and subsequent tree cover loss and gain through 2012”.

Loss seems to a higher extent be accumulated over individual year while gain is more concidered over the whole period.

Other citations from the article: “We mapped global tree cover extent, loss, and gain for the period from 2000 to 2012 at a spatial resolution of 30 m” which I interpret as “pixels” 30*30 m.

From the supplement: “trees were defined as all vegetation taller than 5m in height.”


Does the Science article wants to evaluate change in forest cover?

The Science papers seem to try to evaluate the changes in forest cover by gain and loss. For gain the work can be considered as pioneering. But the intention seems not to get the actual result on forest cover of the combined action of loss and gain. If that had been the case the net change in forest cover 2000-2012 had been calculated in the article or supplement, but it is not. That daring step and the criticism it may raise is left to others.


How to get change in forest cover based on the material Science has compiled?

The change in forest cover 2000-2012 can be directly obtained by comparing forest cover 2000 and 2012. The area of gain and loss in that period can be analyzed. The change in forest cover could be analyzed in an article without leaving to the readers calculate the difference. No complications with both gain and loss in the same pixel or annual changes which may not be symmetric would occur. Even if the results of individual pixels is uncertain, the average change over groups of many pixels would be expected to be rather certain. The results would be similar to UNEP 1990-2006 .


EPI points finger by assigning many countries like Sweden a spectacular low score!

Sweden has a FORCH -4.1% (thus forest cover is suggested to be reduced 4.1% in 12 years). On a scale extending from 100 (best) to 0 (worst), Sweden is in the middle of assumed forest reduction (between 0 and ≈8% reduction), and would be expected to get a score around 50. If Paraguay was the bottom line (17% reduction), the fair score for Sweden would have been 75 (instead of 14). But Sweden get only 14.35 as issue score, one third of what seems logic. The misleading impression of the relative magnitude of the problem is further magnified by the presentation technique of the “EPI-rose” in the upper right corner of the country profile . The skew score of Sweden was what put me on the track of finding out what was behind, this letter would not have been written without that provocation. That Sweden actually is in (or above) the middle, no reader of the EPI reports will understand. Only 40 countries out of 137 get a score above the intuitively expected average, 50%, but the score scale is not what is intuitively expected.


Sweden gets a favorable rank in some measures according to Hansen et al 2013

In Fig S1 Sweden ranks in the best quartile for low loss share when loss is calculated as a percentage of loss + gain. Another way of expressing this (used for some examples by Hansen et al 2013) is the ratio “loss” to “gain”. I calculated that. Sweden is top-ranking (the best) among the 13 countries listed before Sweden in Table S3 (see below). Thus the bad impression of the EPI evaluation is dependent on how Hansen et al 2013 data are managed, and other management used by Hansen et al 2013, would result in a much better rank and score for Sweden.


Everything which contain IT and is not transparent can hide important unidentified errors.

So with the map of Hansen et al 2013. Airplanes crash, trains are late, power fails, information tables have errors, computers malfunction, web services do not work, systems are incompatible, it is impossible to understand what button to press, etc. etc. I get daily trouble from this large heap of imperfections. We should not trust everything which is written even when assurances that it is extremely trustworthy are made in a loud voice. Reasonable agreement with other observations, logic results expected from logic reasoning, and few seemingly contradictions should be possible additional criteria for acceptance. Against that background I suggest global forest cover change estimated with methods applied by EPI and Science is far from free from doubt.


The Landsat pixels used by Hansen et al 2013 are unreliable measures of forest cover and forests higher than 5m.

Pixel statistics given by Hansen et al 2013 are claimed to give estimates of forest cover of trees above 5m .The Science article is seemingly based on that tree height and tree cover of each tree is known. But that is not a direct observation, but an interpretation of the Landsat surveys. The Landsat measures reflected sunlight for 30*30 meter pixels, thus accumulated effect of many trees. The drastic changes at clear cutting are mostly relatively easy to identify and thus “loss” is much less problematic for Sweden than “gain”. To identify when a pixel got new forest is difficult and highly uncertain. The Landsat registration is not only depending on the situation concerning height and tree cover. The state of the atmosphere the actual day time matters. The vegetation and ground (like slope and blocks) matter besides the trees higher than 5 meters. Clouds must be correlated for. Sight through atmosphere may vary. The calibration of the sensors matter. The angle of sun matters, which depends on geographic location, date and exact time. In the far north – like Sweden – sun is far from zenith and the shadows are long, which may require special consideration for northern locations. Needles and leaves change characteristics during the season and the change is more drastic in northern countries like Sweden, where vegetation period is short. Variations in leaf area index may matter. It is a long and uncertain process between Landsat measurements of a pixel and evaluation of it.

The creation of a new forest can be seen as a gradual change, but as reflected by a Landsat pixel it will be much noise and uneven development. Not only tree height and canopy cover, but also other characteristics of the trees and ground change while trees grow during regeneration, which also may influence the Landsat observations. In the generation of clear-cuts some widely spaced mature seed trees remain to a different extent for variable time or become a part of the new stand. Pre-commercial thinning is generally practiced in Sweden and will also be reflected in a staggering and unstable behavior of Landsat observations of how regenerations develop. It seems likely that a developing pixel with young forest during some years can switch form no forest to forest to no forest to forest several times. Thus several repeated loss and gain during a period for the same pixel.

Commercial thinning may make a stand change from slightly above 50% canopy cover to slightly below. In absence of calibration to field data representing a wide range of conditions, it is impossible to make firm conclusions about the relations of Landsat observations on one hand and actual height and tree cover on the other. 30*30 land areas are not uniform. The degree of uniformity matters when then pixel information is accumulated to evaluate forest cover and uniformity may change over time.

An example of what may matter. In Sweden the development has been that clear-cuts (and thus regenerations) become smaller, get less “rectangular”, and contain more old trees or old group of trees. Thus 30*30 m pixels contain to a higher extent non-uniform mixes of mature trees and no trees or young trees. Sweden has natural regenerations, where many mature trees may remain for a decade and when may be removed. This certainly has effect on the pixels with more or less than 50% tree cover and may appear as changes of loss over time even at a constant “real” loss. With “gain” the same phenomenon may appear, but with several decades delay.


The net forest cover loss indicated by Hansen et al 2013 in many countries (examples in the top of Table S3 see below) is difficult for me to understand. In a steady state situation, losses are expected to be compensated by gains. On an individual loss pixel this gain may appear several decades after the loss, but in a steady situation the gain will come from replacement of previous losses and the forest cover on the country level would be constant. E.g. fire losses will be compensated by the gain replacing earlier fire losses which may have happened long before year 2000. Probably fire loss is decreasing in many countries because of development in fire control, and wherefore the gain replacing earlier fires is expected to be higher than late losses. Still e.g. Russia and Canada seem to show much larger loss than gain.


Hansen et al 2013 is the first effort to present globally consistent and locally relevant map data on forest cover change. I think it is very good if sufficiently safe and informative such maps could be made. The first effort cannot be expected to be perfect, but is likely to suffer from a number of unidentified problems. It is good for the development of remote sensing techniques and applications if deviations between Landsat observations and other observations are discussed with an open mind. The methods used by the Science article may be too rough at least for gain. To use the Landsat data for such specific purposes as ranking and scoring individual countries – as EPI does – seems to me yet immature. Certainly future developments will result is in more reliable evaluation based on satellite information for the good reasons listed by Hansen el al 2013.


There is much more experiences in interpretation of satellite data for forest loss than for forest gain. Hansen et al 2013 are pioneering in forest gain and net forest cover changes, while forest loss relies on more experience.

I interpret it as canopy cover including only canopy cover of trees with a height above 5 meter, shorter trees are neglected (smaller trees are just thought non-existing). I do not find that restriction on canopy elsewhere. I guess to go from light reflections measured by Landsat to conclusion about canopy cover of a part of the trees is complicated and leaves plenty of room for mistakes and uncertainties. But the exact definition of canopy cover is uncertain and not much discussed. What is actually tree cover and canopy cover? Is it the horizontal projection of the crown? Is the crown a polygon with room for the smallest branches most away from the trunk (probably not)? Or is it the size of the shadow the tree would make if illuminated from above? Or formulating it differently, the part of the ground and vegetation shorter than 5 m which would be seen if watched from above? How are dead branches considered? How does variations in leaf area index influence? What exact time are the annual measurements made? How does growth of the crown and changing characteristics of the needle/leaves during the vegetation period matter (like trees dropping their leaves)? Etc.  Etc. Questions which I do not know the answer to. It would have been better if the EPI work had been based on more classical definitions of crown cover.

In my opinion the conclusions based on Landsat for forest cover changes are currently too uncertain to be accepted as the truth in situations for cases where they seem to be contradicted by other observations, in particular for gain.


The map is available on the net and I made a very small study with it. The results are depicted in Fig 1 in the Science paper, the figure is available with a resolution better than a meter at  Fun, like with Google Earth! I can see details and identify the pixels closest to my home (Appendix 1 )! It is an extremely informative and generous contribution by Hansen et al 2013! Generally it seems to me that a fair map can be done for the world and links rather well to the real world. To better understand the relations between Landsat observations and their interpretation by Hansen et al 2013 and the connection to the real world geography, I went out and looked at the forest area closest to my home. Generally I could orientate myself among the pixels. It raises some speculations of doubt in the interpretation of data. It seems that “no forest 2000” may mean less than 75% crown coverage and not less than 50, but “gain” forest requires only >50%. It seems many pixels only a quarter of required size (15*15 m instead of 30*30). It seems a forest path besides the pixel matter. And it seems a possibility there are false “gain and loss” pixels.


In earlier statistics Sweden appears as one of the few countries, where forest cover increases

In UNEP 1990-2006 Sweden appears on the lead in increasing forest cover It seems surprising if Sweden in a few years would change from top to bottom, and that such a drastic change from increase to decrease should not be better noted and more discussed within Sweden earlier than 2014.


No country at high altitudes get a high score, indicating that latitude and not decreasing forest cover is the problem

The highest issue score of a country with forests at least as far to the north as Sweden is Russia (score 35, rank 57, slightly above the median). Norway, Lithuania, Denmark, Canada, Finland, Estonia and Latvia all come longer down on the list. No of these countries would probably subscribe to ongoing rapid deforestation and I am not aware of such a reason. The problem may be interference of results with latitude rather than real forest cover decrease.


Comment in Science says that Swedish forest area does not decrease, but rather increase

The Science article by Hansen et al 2013 is commented in Science: . The same comment is published in Swedish on the University web (Swedish University of Agricultural Sciences), presented as the universities view:  The authors claim that the forest area in Sweden does not decrease and rather seem to be increasing in the actual period, in contrast to the EPI and Science data. The authors of the comment (Fridman and Olsson) are those most relevant for the subject of the comment, the head of the national forest survey and the professor in remote sensing. This is the only comment which appeared on the Science article, although some other discussion has appeared in Science. No objection of the comment has appeared.

The Swedish forest survey is described in a recent article at  A better comparison between this two different estimation methods could be done using that article as a basis.


Can it be true that Sweden has lost “forest cover” 2000-2012?

The definition of “forest cover” EFI and Science use is different to what Swedes are accustomed to. Thus it has to be discussed if Fridman and Olsson comment is compatible with EFI. First I note that any of the causes mentioned (discussed) in the EPI documentation (land conversation from agriculture, logging, fire, decease or storm) are unlikely to be a major cause for the suggested reduction in the forest cover of Sweden.

This must be a speculative discussion. But I comment the following possible causes and if they are likely:

·         The area of clear cut has increased over time – No, the clear cut area has been constant or decreased (Fig 7.8) over time. The clear cut area was higher 1955 than now. It is a widely spread misconception that the clear felled area increases when the felled volume increases. The production per area has increased, more is harvested on the same area. In the past, expansion of the area exposed to final felling probably lead to less area, which full-filled the Landsat requirement for forest land but that is not the current situation. Forest gain from clear-cuts different times ago will replace recent losses. Some of the former clear cuts were in badly stocked degraded forests, which may not have been recognized as forests by Landsat criteria, but they should still generate gain pixels after regeneration.

·          Land converted to agriculture – No, more agriculture land has been converted to forest than the reverse way!

·          Exploitations (roads, cities etc.) – No, contributes too little to explain more than a minor part (but it contributes somewhat). And felling for exploitation is included in the constant clear felling, although it has a Long term effect as this logging will not cause a gain some decades later.

·         The Swedish forest gets younger, thus a larger part of the area has not reached the state above 50% canopy closure of trees higher than 5m. – Yes, that could be a reason for some of the observed effect. But that should not be classified as and compared with deforestation in other countries!

·         An increasing share of the Swedish forest land arise after clear-cut. – No, how could that explain an increasing loss?

·         Global warming – No, global warming results in “forest gain” as tree line raises.

·         Unusual incidents of losses in the period – No. The extraordinary storm “Gudrun” caused damage, which contributes to extraordinary loss in the period (mentioned in “Science”), but this cannot be a major quantitative explanation, although it can contribute a tenth added extraordinary loss.

·         Change in clear-cuts making them less uniform – Yes. Clear cuts get smaller with less straight borders. Individual trees and groups of trees irregularly spaced are saved more often. This means that a higher fraction of pixels are border pixels with less uniformity, and may mean that less pixels get more that 50% canopy cover even if the areas do not change. That may be interpreted by Landsat as a forest land reduction, although this is not a good interpretation.

·          Changes in forest regeneration practices over time – Yes. This seems to me the most plausible explanation, I discuss more below. But still I have difficulties to see that it could be the single explanation.

·         There are many other hypothetical explanations, but I do not know enough to expend. I have no information making any such factor a likely explanation and think I should be aware of it if such a factor was important.

No single factor seems able to quantitatively explain the loss in forest cover suggested by EPI, but it does not seem impossible that a combination of factors is a sufficient explanation. That could be further analyzed and Swedish scientists could consider what effects other used definitions of “forest” has on Sweden. Data of the type presented in Science will be more common and it is important to understand the relevance for Sweden when global maps occur.

It should be noted that the most likely explanations are unique for the period and this will lead to a higher score next decade. Quite possible Sweden will get a top ranking for the next decade if EPI does not change methods.

I should not have written this letter if it was only Sweden I got impression from, but as mentioned the forest cover reduction in some other countries by EPI methods seem also suspiciously high.

Why should EPI publish scores in a way indicating trends, if scores seem likely to change drastically from now on, provided they are correct?


Change in regeneration practices over time seem a plausible candidate for explaining some of the observed “loss”!

In an ideal steady permanent constant situation the forest area will not change over time. Loss is replaced by gain. For an individual pixel it takes often many decades till a loss has been compensated by a gain (till the new forest replacing the lost has got sufficient height and canopy coverage). But over an area gain will appear where losses were made before and – provided constant overall conditions the forest over the area will remain unchanged. This goes for fire, storm, disease and cutting, given overall conditions does not change. Even annual variations in catastrophes will be compensated and the forest will remain, but with some fluctuations. Even after clear-felling the forest may be replaced by planting or natural sources. Even if nothing is done after a clear-felling new forest usually appear, but with a longer delay than if actions for reforestation are done. The loss at felling will be compensated by later gain. For Swedish clear-cuts this is generally true. Even if a planting fails in Sweden natural forces will create a new forest. Even if the loss is caused by fire or disease or wind it will in Sweden almost certain be replaced by gain after a – sometimes long – delay. The land owner is forced by law to get a new decent forest. Sometimes the time delay between loss by logging and gain can take very long time, with the criteria applied by EPI for some of the pixels it may be four decades delay. Pre-commercial thinning will delay the time when gain occur in the loss pixels. It may never come a new forest, the most common reason is development (the clear-cut was made to give room for a road or house or something like that).  It happens that the land is converted to impediment by clear-felling, but that is probably rather rare and not a major reason for loss of forest area in current Sweden. The area of “legally defined” forest land seems to increase rather than decrease in Sweden in spite of some permanent losses due to “infrastructure development” (Fridman and Olsson 2014).

But the situation in Sweden is not permanent and steady. Things change over time. The regeneration practices change over time. The delay between loss and gain depends on these changes. If the delay increases over time an area of loss will not be compensated by a corresponding area of gain even if the loss per year is constant. This situation is not constant as the delay cannot raise forever and may sink in a later period. A possibility of such a mechanism is given, there is one factor making it likely that the delay in gain for the logging losses made around 1990-2004, which could be expected to be gain replacing the losses 2000-2012, was prolonged. That is that natural regeneration was considerable higher in that period. It takes much longer after final felling to get 5 meter trees after natural regeneration than after planting. And the regeneration will be considerable more uneven, so it takes more time to reach 50% tree cover

Figures 6.9 and 6.10

The regeneration practices may affect when and if gain occur many decades after the loss. Earlier Swedish forestry more or less regarded birch as a weed. Herbicide spraying was used in a big scale. Birch was vigorously removed at pre-commercial thinning. Today the praxis is to leave birch trees which cannot be predicted to severely outcompete conifers. This lead earlier to stands which reached the demand of canopy closure of trees more than five meters late. That can still be reflected as lower gain today. But the early practices of removing birch lead to stands which got a higher value production and better growth at a mature stage, it cannot be regarded as deforestation.

There may be other such variations connected to the regeneration practices. The use of the exotic lodgepole, which grow fast after planting, has decreased. Where may be reasons I am not aware of and it may not be known. If regeneration is done more in the south the new forest will come faster. The techniques of scarification changes. The control of animals harming regenerations (like reindeer and moose) changes.


Influence of the EFIs presentation of the forest issue

There are many ranking efforts for countries for widely different purposes, most have limited consequences. But for forestry in Sweden EFI magnified by others may have an effect I regard as undesirable. The by far most common reason for “loss” in Sweden is final felling leaving clear cuts. Swedish Foresters and Forest Scientists generally believe clear-cuts are mostly a good practice, at least for timber production. This has always been controversial, the clear-cuts are not nice and look like destruction. Green organizations, including political parties, pick up the information they can find supporting that clear cutting is a bad thing. This leads to problems and inefficient decisions even on the highest hierarchy of decisions. I consider forestry as very environmental, the forest is a renewable increasing resource. The business idea of forestry is to convert water, air (carbon dioxide actually) and sunshine to what we need. Clear-cuts means that forests with lower “vitality” are replaced by forests with higher “vitality”, thus generally can be argued to improve ecosystem vitality. The EPI presentation pushes Sweden to a forestry based on less vital trees, and in my opinion that means a worse future from the environmental point of view, without well-based reasons. Even the carbon dioxide situation will benefit from more vital trees.

However, probably the low EPI score of Sweden does not focus much attention so it is not worth as much time as I invest to argue against it. A more important reason is to get the Landsat use improved and the global maps more trustworthy to pinpoint on the problem EPI wants to address.

The EPI scoring for countries, which feel them biased, will increase the criticism about measures for deforestation globally and this may have the global effect that support for actions against deforestation will decrease even in the many situations where it is well motivated. It will also reduce the impact of the EPI scorings.

Should Sweden decide to improve its EPI rank in the coming decades, the most efficient methods seem for me to be:

·         less natural regeneration,

·         much increased use of the exotic lodgepole pine,

·         improved scarification,

·         reduction of the rein deer herds kept on unfenced land by the native population in the north,

·         intensified tree planting of already abandoned agricultural and pasture land,

·         – if technically and economically feasible, which has not been the case till now – more clonal forestry,

·         improvement of drainage at reforestation,

·         for a time perspective beyond the next decade – intensified tree breeding and seed orchard programs.

Ecologists would probably disagree on that most of these actions increase the ecosystem vitality of the Swedish forest. But I insist they do, at least if ecosystem vitality is defined as EPI does. But many ecologists would argue that EPI pushes Swedish forestry in the wrong direction. I have assumed that change in logging area is not considered.


What is Sweden?

Sweden is to my knowledge the country in the European Union with the largest forest area and the highest harvest. The standing timber volume has increased steadily for as long as known (Fig 3.11). Probably Sweden has now a higher standing volume with a faster growth than ever before. The percentage of forest cover is among the highest in EU. The annual forest growth has increased continuously and much. The area exposed to final felling has decreased considerable since 1970, but can be viewed as steady 1977-2012 (Fig 7.8). In Sweden it is in principle criminal for the land-owner with and insufficient forest cover on forest land. If the forest is exposed to final felling, the landowner is obliged to get a satisfactory new growth in a reasonable time. Sustainability is considered a fundamental pillar for forestry. Sweden often ranks rather well in international comparisons for different things and have hopefully a rather good reputation in caring for and investigating matters. In the overall EPI rank Sweden ranks 9 among 178.

Therefore Sweden’s low EPI rank for “forestry” – an issue which is more important for Sweden than most other countries and get much attention – probably is not an indication of something serious in the real world, but rather a problem for the EPI trustworthiness.


Difficulties with definitions in the Science article and EPI.

A key question is the definition and observation of tree canopy.

Landsat data are used for estimating (or rather “guessing”) change in the forest coverage of trees taller than 5 m.

FAO has 10% tree cover and ability to produce trees over 5 m as the bottom line for a forest. One may ask why a five time stricter limit should be applied by EFI than the authorized international body. Land with canopy cover 25-50% and tall trees “feels” much like a forest. It may (but probably do not) disfavor Sweden, with its slow growing and rather open forests. Even a savannah like tree cover is ecologically usually many times better than no forest in my opinion.

EPI calculates from the Science article that Sweden loses 4.1% forest cover over 13 years (4.1/12=0.34% per year), but Fridman and Olsson (2014) state that the forest cover loss based on “Science” is 0.5% per year. There is a difference of a factor 2/3 by different evaluators of the Science data. That indicates inherent difficulties to interpret the “Science” data. That different evaluators come to different results indicate that the Science study is not quite transparent.

Changes in forest status are more certain than forest status

There are many uncertainties how well the Landsat data observe forest cover and tree height, but changes in forest cover ought to be better predicted than actual forest cover. Many uncertainties will so to say level out, when changes over time are estimated for large areas. Errors which change systematically over time matters. But it is difficult to believe that e.g. the air characteristics should have changed much enough in the period to matter for the degree of uncertainty in Landsat readings concerning changes in the period 2000-2012.

Who I am and why I comment

I am a retired university professor of Forest Genetics. While browsing, my eyes fall on the EPI 2014 report with its poor performance score for “ecological Swedish forests” and suggested decline of Swedish forest cover. I tried to understand why the forests in Sweden appeared in this way and found that it is not well-supported. I found that some other scientists share this view.

Acknowledgements: This letter has been preceded by helpful discussions with others since early August 2014, among them Lars Laestadius, Håkan Olsson, Göran Ståhl and Seppo Ruotsalainen.


Figures and tables are in the better version

Skogen i artdatabanken

Naturvård, naturtyper och skog

Artdatabankens presentation av naturtyper

Svårigheterna att förstå gör motivation om de stora naturvårdsförändringar, som anses behövas, svårtillgängliga för alla, utom mycket väl insatta som just därför kanske är för positiva och toleranta.

Det försvårar att få politiskt gehör; acceptans för stora kostnader; och acceptans hos markägare, speciellt de som känner sig ”drabbade” i mer än marginell omfattning. Genom att nalkas naturtyper lite naivt oförberedd och utan mycket bakgrundskunskap i ryggsäcken så kan jag kanske hitta nya vinklar. Denna webbartikel står på en mycket lite läst och svårfunnen blogg där det är ganska förlåtligt att skriva något ej färdigutvecklat. Faktapresentationer av experter är viktiga bl a för i varierande decibelläge framförda vittgående och generaliserade argument av andra. Ett viktigt faktaunderlag är underlaget för Sveriges rapportering till EU enligt art- och habitatdirektivet om arter och naturtyper. Denna rapportering 2013 och en jämförelse med läget sex år tidigare som det beskrivs i förra rapporten till EU har presenterats av artdatabanken vid SLU. .  Idén tycks vara att nå eller eftersträva gynnsam bevarandestatus både för naturtyper och arter. Detta dokuments behandling av skogen (mest sid 16-17) blir utgångspunkt för denna betraktelse och betraktelsen har större tonvikt vid naturtyper än arter. Dokument är sällan lättlästa, och något kan missförstås. Jag har kontaktat bl a artdatabanken för att minska risken för missförstånd men inte helt tillgodosett min bättre förståelse än.

Sammanfattning av skogen  I artdatabankens inledande sammanfattningen står det om skogens naturtyper “Skogens naturtyper brister framförallt i areal av tillräckligt hög kvalitet… ”   Läget i skogen (s 16) sammanfattas med tre meningar: ”Precis som vid förra rapporteringen har endast en av femton skogliga naturtyper, fjällbjörkskog, gynnsam bevarandestatus. Övriga 14 naturtypers arealer är för små, minskar eller har en alltför långsamt ökande areal, trots naturvårdsinsatser för att utveckla och skydda landets skogsmark. Framför allt i den boreala och den kontinentala regionen behöver naturtypernas arealer öka kraftigt för att nå referensvärdena för gynnsam bevarandestatus.”

Mitt intryck av sammanfattningens tre meningar: 1 Den första meningen förmedlar budskapet att ingen förbättring skett med skogen de sista sex åren. 2 Den andra meningen tolkas som att det finns för lite av alla skogliga naturtyper i Sverige (utom fjällbjörkskog) och indikerar att läget försämras. 3 Den sista meningen förefaller vara en onödig självklarhet, eftersom det finns lite produktiv skogsmark utanför den boreala och kontinentala regionen.

Arealen verkar inte för liten för alla behandlade naturtyper! Skogsbevuxen myr finns i tillräcklig areal. För skogbevuxen myr är arealerna 2013 (i km2, med ”behoven” (= referensvärdena) i parantes) enligt rapporten följande: Alpin 1820 (1820); Boreal 18 800 (18 800, inte transparent skrivet) och Kontinental 166 (166).  Att förekomsten är tillräckligt stor markeras också med gröna pluppar. I den lilla kontinentala delen (som till en del inte ens ingår i utbredningsområdet) som förefaller mindre än en hundradel av den befintliga arealen (men inte de andra 99%en) anses det finnas kvalitetsproblem.  Det verkar överdrivet och vinklat att detta problem för en synnerligen marginell del av naturtypen får dra ned totalbedömningen och ge underlag för att ett generellt underkännande av alla naturtyper. Naturtypens areal är alltså inte för liten och alla (beaktade) naturtypers areal är inte för små. För rapporteringen 2007 var både verkliga arealer och behövliga arealer avsevärt lägre. Att faktiska arealer överenstämmer med behov torde bero på att behovet satts lika med vad det var vid inträdet till EU 1995. Men inte heller 2007 var arealerna för små. (de var då A: B: och K: och har alltså sedan dess ökat i bokföringen. Naturtypen har en stor areal så den vision texten ger att det bara finns i procent är missledande

Antalet relevanta naturtyper är 16 och inte 15. Det finns det sexton skogliga naturtyper med kod i tabellerna på sid 57-60, men bara femton i sammanfattningen sid 17. Den som saknas i sammanfattningen är ”trädklädd betesmark” vilket rimligen är relevant för skog (träd) och formellt vad jag förstår räknas till skog.

Är andelen naturtyper “endast ett fåtal procent”? Det står i rapporten ”Resultaten från miljöövervakningen visar att det bara är i den alpina regionen, där påverkan av skogsbruk hittills varit minst, som naturtyperna utgör mer än tio procent av skogsmarksarealen. På fastmarken nedanför fjällen är andelen endast ett fåtal procent.” Förekomsten av skogbeklädd myr och taiga förefaller det enligt rapportens tabeller vara (1820) + 18 800 + 166 + (7370) + 13 300 + 44 = drygt 40 000 km2, dvs betydligt över tio procent av Sveriges skogsmark. Om man tar bort alpint (inom parantes ovan) blir det mer än 30000. Om rapportförfattaren utlämnar både myr och alpint (kanske för att välja formuleringar så det ter sig mer drastiskt) så blir det ändå knappt 20000 (uppräknade naturtyper utom alpin och myr), vilket ligger närmare en tiondel av “icke alpint”  än ”ett fåtal procent” av skogklädd fastmark utom alpin och tar man med myr blir det en bra bit över 10%.  Rapporten förefaller ge ett missledande intryck på ett sätt jag uppfattar som tendensiöst och ger underlag för överdriven kritik från t ex naturskyddsföreningen.

Taiga” Det i särklass största arealbehovet för ”naturvårdsavsättningar” är förvandling av annan mark till taiga och bevarande av befintlig taiga. ”Taiga” är förekomst i km2 respektive angivet ”behov” (inom parantes) följande: alpin 7370 (7900); boreal 13 300 (35000) kontinental 44 (85) och därför är förekomsten taigan markerad med ”dåligt och blir sämre”. Om definitionen och annat om på taiga på

Om det “ursprungligen” fanns 20 miljoner hektar (inklusive icke produktiv skogsmark) “boreal taiga” och anser att behovet är 20% blir det 40 000, men anser man det tillkommande behovet av skydd är 10% vilket verjar möjligt att härleda ur Angelstams analys, så blir marginalen till gynnsam bevarandestatus 20000. Möjligen kan Angelstams m fl beräkningar stämma med detta men de känns intuitivt ge orimligt stora behövliga arealer och är ganska gamla och de aktuella naturtyperna var inte aktuella när beräkningarna gjordes mm. (se nedan). Med hänsyn till den låga förekomsten av skogsbränder lär det vara helt orealistiskt att återskapa miljontals hektar taiga,  så även om arelbehovet skulle kunna försvaras ur ren artbevarandesynpunkt, så är det så orealistiskt och samtidigt inte tillräckligt prioriterat ur artbevarandesynpunkt för att arealbehovet på allvar skall framföras på det sätt som gjorts.

Sammanfattande bedömning av artdatabankens rapportering av skogens naturtyper.   Rapporten förefaller ge ett överdrivet dåligt intryck av tillståndet i skogen. Se mer nedan.

Brandekologi och historik Jag har inte hittat en sammanfattning som kanske finns och vad som finns refererar visserligen till naturvårdsbränning men nästan aldrig till “habitatet” naturtaiga så den kopplingen verkar leva sitt eget liv. En ingång till brandhistoriken är

Denna trend med fler antändningar till följd av ökad mänsklig aktivitet i skog och mark har fortsatt fram till idag, men brandbekämpningen har samtidigt blivit så effektiv att de allra flesta bränder idag släcks innan de hunnit växa sig större än 1 hektar i storlek. Bekämpning av skogsbränder var något man började med i mitten av 1800-talet, när skogen fick ett timmervärde. Gradvis lyckades man få befolkningen att överge svedje- och betesbränningen och under de senaste 100-150 åren har branden i stort sett helt utestängts ur våra skogar. Man uppskattar att det idag i Sverige brinner mindre än 1% av den skogsareal som tidigare brann varje år (Hellberg & Granström 1999, Granström 2001). I Särnatrakten kom brandbekämpningen igång under senare delen av 1850-talet. Enligt en rapport från länsmannen i Särna var det ännu 1855 vanligt att invånarna i socknen tände på skogen och det var svårt för honom att övertyga dem om fördelarna med brandbekämpning (Länsmannens i Särna distrikt arkiv 1855). Även Collén anger vid sitt besök 1863 att det tidigare varit vanligt att befolkningen antänt skogseldar, men att detta bruk upphört helt de senaste fyra åren sedan de fått köpare till sitt virke (Brev från Överjägare Collén 1865). Under första hälften av 1900-talet började man använda hyggesbränning som föryngringsmetod. Detta bruk ökade och nådde sin topp på 1950-60-talen. I Särna revir brände Domänverket dygnet runt när vädret var lämpligt (muntligen Göte Åkerman). När de maskinella markberedningsmetoderna kom började man använda dessa istället och hyggesbränningen försvann nästan helt ur det svenska skogsbruket. Idag är hyggesbränningen tillbaka, men nu som naturvårdsåtgärd.

FRC kraven på bränning!  FRCs krav för certifiering rörande (bland annat) bränning står i  ”Enligt FSC-standarden ska större skogsbrukare bränna 5 % av den årliga föryngringsarealen på torr och frisk mark. Bränder skapar nya strukturer i skogen. Beroende på brandens intensitet skapas döda och förkolnade träd, samtidigt som överlevande träd kan förändras av branden. Det mest naturliga sättet att efterlikna brandstörning är att bränna skogar utan uttag av virke. Utgångsläget för FSC:s beräkning av arealen bränd skog är dock att bränning utförs efter en normal avverkning (hyggesbränning). För att uppmuntra till bränning i stående skog har FSC infört ett system där den brända arealen kan räknas upp”… ”beroende på hur åtgärderna utförs:

• Om markägaren tillåter naturlig föryngring på den brända arealen räknas arean upp med faktor 1,2.

• Om bränning utförs där 15-30 % av ursprungsvolymen lämnas kvar före brand räknas den brända arean upp med faktor 1,5.

•Om bränning utförs där > 30 % av ursprungsvolymen lämnas kvar före brand räknas den brända arean upp med faktor 2.

• Om bränning utförs på marker som är avsatta för naturvårdsändamål räknas den brända arean upp med faktor 3.

Hur FSC fungerar ur en privat markägares synpunkt ger denna länk ett intryck av


All skog hör inte till en naturtyp. Det är bara en begränsad del av skogen som hänförs till någon naturtyp. Jag har svårt att ta till mig att det är viktigt att öka arealen av ”taiga” och ”skogbevuxen myr”. Det bidrar till att jag inte vet vilken naturtyp de har förvandlats till. Summerar man de i rapporten angivna skogliga naturtyperna har jag svårt att tro att rapporten tillnärmelsevis kommer upp till arealen skogsrelevant mark i Sverige (280 000 km2 eller något sådant tror jag). Var man får tag i naturtypsfördelningen för de resterande för skog relevanta arealerna (som omfattar mer än ”skogsmark”) vet jag inte. Många av dem kan ligga så nära de uppräknade naturtyperna att de i varje fall delvis kan fylla deras ekologiska funktioner och således kunde beaktas i behovsanalys. Om stora arealer tidigare varit taiga men inte är det längre fast de fortfarande är relevanta för skog, vilken naturtyp tillhör de då? Egentligen skall man väl fråga – sånt som tidigare kallats taiga och som starkt påminner om t ex boreal barrskog, vad är det nu? Taiga skall ha brunnit och man vill bevara Taiga så är historik med mycket brand viktigt. Summerar man de i rapporten angivna skogliga naturtyperna har jag svårt att tro att rapporten tillnärmelsevis kommer upp till arealen skogsrelevant mark i Sverige (280 000 km2 eller något sådant tror jag). Var man får tag i naturtypsfördelningen för de resterande för skog relevanta arealerna (som omfattar mer än ”skogsmark”) vet jag inte. Många av dem kan ligga så nära de uppräknade naturtyperna att de i varje fall delvis kan fylla deras ekologiska funktioner och således kunde beaktas i behovsanalys.

Från naturvårdsentusiaster möter man förestållningar som att skogsplanteringar inte kan betraktas som ekosystem. Om alla skogar tillhörde en naturtyp så skulle man inte underblåsa föreställningen att skogsplanteringar generellt ger upphov till så radikalt annorlunda ekologiskt döda skogar.

Taiga är förvillande terminologi. Beträffande taiga och kanske också skogbevuxen myr beror intuitiva missuppfattningar delvis på att det är annorlunda definitioner än de föreställningar jag haft till slutet av april 2014. Det finns ganska mycket skog intill där jag bor som jag har närkontakt med och hittills trodde kunde betecknas som taiga och skogbevuxen myr. Det är olyckligt med terminologi som förorsakar en omedelbara tveksam reaktion. Rapporten skriver: ”Förändringar 2007–2013: I de fall där statusbedömningarna ändrats beror detta på bättre underlag snarare än reella miljöförändringar. Ofta handlar det om att det gjorts nya skattningar av förekomstarealerna baserat på de stickprovsinventeringar som sedan 2008 görs inom miljöövervakningen.” Dvs inget av det arbete som skogsbruket i samråd med andra lagt ned under Skogsstyrelsens ledning har givit något påvisbart resultat enligt artdatabanken! Skogsstyrelsen beskrivning av perioden Uttrycket taiga förvirrar eftersom de flesta gör andra tolkningar av taiga. Det är förståeligt att man gör en enhetlig definition så jämförelser kan göras mellan länder men det är När jag söker naturtyper (tex taiga) på skogstaxering eller skogsstyrelsen hittar jag ingen statistik så artdatabanken tycks använda sig av en för riksskogstaxeringen onaturlig klassificering av naturtyper. I vedertaget språkbruk är taiga mer eller mindre synonymt med boreal skog, och då ter sig ”naturtyperna” alpin och kontinental taiga egendomliga. Vad jag inte förstod i början är att taiga i naturvårdsdefinitionen skall vara uppkommen efter brand och aldrig utsatt för ”kalhygge”, men även andra situationer med medveten eller naturlig brand tycks ibland acceptabla. Skall Sverige delas upp i arealer av olika naturtyper borde uppdelningen vara fullständig och inte som artdatabanken hanterar det bara enligt någon subjektiv uppfattning skyddsvärda typer. Klassificering av naturtyper (men inte arealer) finns på  Vad jag inte riktigt tog till mig initialt är att taiga i denna definition skall vara uppkommen efter brand och aldrig utsatt för ”kalhygge”, men även andra situationer med medveten eller naturlig brand tycks ibland acceptabla. Det verkar fel att arealen är liten men den är självklart mindre än innan skogsbränder blev ovanliga och det kan vara riktigt att arealen ung ”naturvårdstaiga” är liten. Inte desto mindre känns det fel att åberopa den begränsade totala arealen för uttryck som anger att det är dåligt. ”Naturvårdstaiga” stämmer definitivt inte med den vedertagna definitionen som ligger nära boreal skog. Söker man på Googles efter taiga finner man inte mycket som stämmer med ”naturvårdstaigan”.

Är det kritiskt att kalhyggesbruk började 1950? Rapporten nämner den stora förändringen genom kalhyggesskogsbruket 1950, jag har svårt att se förändringen 1950 som så drastisk. Kalhyggen eller kalhyggesliknande operationen förekom tidigare, fast kanske i mindre omfattning. Rapporten nämner den drastiskt minskande brandfrekvensen, men inte att människan bidrog till den höga brandfrekvensen tidigare och att anpassningen till den knappast var anpassning till naturen (jag tänker på människans användning av eld för värme och matlagning, för att underlätta jakt, för svedjning, för att få bort skogen mm.). Inte heller att den minskade brandfrekvensen inträffade före 1950 och knappast har med kalhyggesskogsbrukets införande att göra, jag tror däremot att brandfrekvensen ökade med ökat kalhyggesskogsbruk fram till säg 1960, eftersom hyggesbränning var vanligt dels ofta gav upphov till okontrollerade bränder utanför ”kalavverkningen”. Påverkan på själva föryngringsytan räknas ju inte av naturräknenissarna så att det klassas som ”taiga”. Och jag tror att även för femtio år hade skogsbrand blivit ovanligt. Skogsbrandsfrekvensen har stadigt minskat ända från slutet av 1800 talet och blev låg före 1950.

Valet av att 20 % av ”ursprunglig areal” av en naturtyp behövs förefaller för högt och är dåligt underbyggt
Det kanske inte är strikt 20% men uppfattas lätt så. Tanken att 20% av en naturtyp måste bevaras för tillräckligt artbevarande anges vara vad Angelstam och Andersson (2001) kom fram till (Per Angelstam & Leif Andersson (2001): Estimates of the Needs for Forest Reserves in Sweden, Scandinavian Journal of Forest Research, 16:S3, 38-51). Det finns som en skogsstyrelserapport Det är anmärkningsvärt att resultatet och diskussionen inte vidareutvecklats, åtminstone borde det gjorts för den tidigare mycket omfattande taigan. Tittar man så kommer de 20 procenten från följande (sid 42)  “fall in the range of 10–30% of the original habitat coverage. Well aware of the tentative nature of these numbers, we used 20% as the critical threshold value for our calculations.”  Det är alltså en tämligen subjektiv gissning av ett lämpligt värde. På sid 46 understryks den teoretiska karaktären av gissningen: ”From the chosen theoretical habitat threshold value of 20%”  och det är första ansatsen (globalt?) som tydligen inte följts av fler ”To our knowledge, this study is the first attempt to provide a numerical estimate of the need for”. Aknowledgements antyder också att skattningen är snabbt tillkommen och inte länge övervägd: ”The analyses presented here were made during three months in the winter of 1996:97.” Uppsatsen utgår inte från EUs naturtypsbegrepp och är därför av tveksam relevans för skattningen av behov av naturtyper. Att 20% av arealen behöver avsättas är ett missförstånd, i den svenska versionen står: ”Vissa livsmiljöer upprätthålls givetvis i det brukade skogslandskapet med konventionell naturvårdshänsyn. Därför blev det beräknade behovet av att avsätta skogsbestånd för att bevara biologisk mångfald dels lägre än tumregeln 20%, och dels olika för olika skogsregioner eftersom sammansättningen av skogsmiljöer och deras dynamik inte är densamma.” Det förefaller som 10 % skulle ligga närmare behovet för skydd. De arealer som anges i artdatabankens rapport för ”behov” i förhållande till befintlig areal av naturtyper är väl stora och verkar inte ha fullt stöd i Angelstams analys. Argumentationen utvecklas i en debattartikel i skogen . .Att den före industrialiseringen helt dominerande naturtypen med dess i allmänhet brett anpassade generalister i allmänhet skulle ställa samma krav på bibehållen procentuell areal som till mer särpräglade specister ter sig otroligt. Vore bättre att mer specifikt diskutere de arter som är specifikt anpassade till skogseld habitat.

Rapportens tabeller är inte lättlästa. Jag läser .pdf versionen  ”skogars naturtyper” gås igenom på sid 57-60 och det är inte uppenbart att två på varandra följande sidor skall tolkas som en stor sida. På den första sidan står under aktuella värden förekomst och på den andra följande sidan under ”referensvärden 2013” förekomstareal. Arealerna är uppdelade på alpin, boreal och kontinental. Det som är relevant för produktiv skogsmark är mest boreal.

Sverige – ointresserade av fred

Den 14 augusti 1814 undertecknades konventionen i Moss som avslutatde stridigheter i Norge. Därmed inleddes en i världshistorien unikt lång fredsperiod. Inget annat land har haft fred lika länge.

Dick Harrisson, som är känd svensk historiexpert, utredde detta i en artikel på sin blogg  och ytterligare en artikel på fredsdagen . Det går att diskutera om Sverige verkligen har fred nu, och haft det i 200 år, och om perioden är unikt lång. Men med rimliga definitioner är det det så.

Jag trodde att det skulle uppmärksammas på 200 årsdagen 140814, men ingen svensk dagstidning verkade ha en artikel om det. Förvånande!  Sveriges radio hade en intervju med en fredsforskare Peter Wallensten

Att dagspressen inte tar upp en sådan här sak ens i en notis åskådliggör hur skevt urval av ämnen dagspressen tar upp. Denna brist på objektivitet (de flesta håller väl med om att årsdagen för två hundraårig fred är värt en notis) och mångfald (ingen enda tidning tog upp det) hos de som förmodas bevaka det är en viktig orsak till att jag inte tror civilisationen kommer att överleva.

En arrangör av ett fredssymposium på i anslutning till 200 års jubileet utnyttjar tillfället att diskutera omkring freden i en tänkvärd artikel  men att den ena av de två artiklarna om tvåhundraårsminnet kom från en fredsorganisation understryker faktiskt än mer ointresset från omvärden, fred ter sig som ett vanligt partsintresse, som får använda sina egna bloggar om de vill föra fram något.

De få bloggar som tar upp frågan vid tvåhundraårsminnet verkar göra det för att ifrågasätta om vi haft fred snarare än att framhäva den långa freden som något bra  och  Den föregivna långa freden används som ett argument mot Sveriges nuvarande militära eskapader. Skulle skälet att det inte tas upp vara just för att dagspressen anser att det inte är sant, att Sverige inte har haft en lång period av fred. (Men se Harrisons artiklar ovan!)

De svenska tidningarna är dagarna omkring 200 års dagen istället för fredsjubileet uppfyllda av frågan om Sverige och EU skall leverera vapen till Irak eller kanske kurderna i Irak. Det är en långt viktigare fråga än fred på mycket lång sikt.

Dock blev det fler hittar med Googles på kvällen den 14e, en del tidingar hade tagit upp det på webben efter morgonpubliceringen

Jubileet togs upp i en svensk webtidning på engelska   där man påpekar att bl a det norska kungaparet och andra högt uppsatta företrädare för Norge deltog i 200 årsjubileet i Moss. Dokumentet var ett viktigt steg mot Norges självständighet och det var det Norge markerade, inte Sveriges 200 åriga fredsperiod. Att styrka nationell självständighet är mycket viktigare än att styrka fred.

Jag skrev till biträdande debattredaktören i DN om det låga intresset från journalisterna och fick följande svar:
“Jag håller med om att detta borde uppmärksammats mer. Det finns väl dock ett drag i just vårt land om att vi inte ska slå oss för bröstet. Viljan att framhålla de problem som finns kvar snarare än de som lösts är
dessutom ett mer allmänmänskligt drag än att hänföras till enbart journalistkåren. Lyssna bara på grannsamtal, bostadsrättsföreningsmöten
och föräldramöten i skolor.
Anders Bolling  Dagens Nyheter

Själv blev jag så nedstämd av det låga intresset för fred att jag skrev följande insändare

“I min sinnevärld hittills trodde jag att majoriteten av svenskarna tyckte att fred var viktigt!

14 augusti fanns ett mycket viktig skäl att komma ihåg och ta upp fred och dess stora betydelse! Då blev Sverige den enda staten i världen, som haft fred i mer än 200 år! För de som tycker fred är bra borde detta varit något att ta fasta på! Att den krigiska oron tycks öka gör det aktuellt att gynna freden. Pressen styr genom val och kommentering av nyheter. Dagstidningarna tycks förbigått fredsnyheten med tystnad. Den 14 augusti 1814 undertecknades konventionen i Moss. Fred slöts med Norge, och därmed ändades Sveriges historia som krigarnation.

För att privat uppmärksamma händelsen dammsög jag Strömpilens köpcentrum efter fredsprylar. Det enda jag hittade var ett påslakan-set med texten ”make love not war”. Jag köpte det sista svårsålda exemplaret reat till en fjärdedel av ursprungspriset, och tömde därmed Strömpilens fredssortiment! ICAs sortiment tillhör de där fred saknas. Fred tycks kommersiellt ointressant.”

Ointresset för fred finner jag oroande. Det minskar chansen för civilisationens långsiktiga överlevnad att fred inte prioriteras högre. Man kan inte heller tala om att civilisationen utvecklas och förfinas, om civilisationen inte blir mindre krigisk.

Men jag inte kan förneka att civilisationen klarat sig ganska bra, trots dess tidigare krigiska historia. Kriget har drivit på en teknisk utveckling som också kommit resten av samhället tillgodo.

Sista editering september 15