Skogen i artdatabanken

Naturvård, naturtyper och skog

Artdatabankens presentation av naturtyper

Svårigheterna att förstå gör motivation om de stora naturvårdsförändringar, som anses behövas, svårtillgängliga för alla, utom mycket väl insatta som just därför kanske är för positiva och toleranta.

Det försvårar att få politiskt gehör; acceptans för stora kostnader; och acceptans hos markägare, speciellt de som känner sig ”drabbade” i mer än marginell omfattning. Genom att nalkas naturtyper lite naivt oförberedd och utan mycket bakgrundskunskap i ryggsäcken så kan jag kanske hitta nya vinklar. Denna webbartikel står på en mycket lite läst och svårfunnen blogg där det är ganska förlåtligt att skriva något ej färdigutvecklat. Faktapresentationer av experter är viktiga bl a för i varierande decibelläge framförda vittgående och generaliserade argument av andra. Ett viktigt faktaunderlag är underlaget för Sveriges rapportering till EU enligt art- och habitatdirektivet om arter och naturtyper. Denna rapportering 2013 och en jämförelse med läget sex år tidigare som det beskrivs i förra rapporten till EU har presenterats av artdatabanken vid SLU. http://www.slu.se/Global/externwebben/centrumbildningar-projekt/artdatabanken/Dokument/Publikationer/Arter%20och%20naturtyper%20i%20habitatdir_litet%20format.pdf .  Idén tycks vara att nå eller eftersträva gynnsam bevarandestatus både för naturtyper och arter. Detta dokuments behandling av skogen (mest sid 16-17) blir utgångspunkt för denna betraktelse och betraktelsen har större tonvikt vid naturtyper än arter. Dokument är sällan lättlästa, och något kan missförstås. Jag har kontaktat bl a artdatabanken för att minska risken för missförstånd men inte helt tillgodosett min bättre förståelse än.

Sammanfattning av skogen  I artdatabankens inledande sammanfattningen står det om skogens naturtyper “Skogens naturtyper brister framförallt i areal av tillräckligt hög kvalitet… ”   Läget i skogen (s 16) sammanfattas med tre meningar: ”Precis som vid förra rapporteringen har endast en av femton skogliga naturtyper, fjällbjörkskog, gynnsam bevarandestatus. Övriga 14 naturtypers arealer är för små, minskar eller har en alltför långsamt ökande areal, trots naturvårdsinsatser för att utveckla och skydda landets skogsmark. Framför allt i den boreala och den kontinentala regionen behöver naturtypernas arealer öka kraftigt för att nå referensvärdena för gynnsam bevarandestatus.”

Mitt intryck av sammanfattningens tre meningar: 1 Den första meningen förmedlar budskapet att ingen förbättring skett med skogen de sista sex åren. 2 Den andra meningen tolkas som att det finns för lite av alla skogliga naturtyper i Sverige (utom fjällbjörkskog) och indikerar att läget försämras. 3 Den sista meningen förefaller vara en onödig självklarhet, eftersom det finns lite produktiv skogsmark utanför den boreala och kontinentala regionen.

Arealen verkar inte för liten för alla behandlade naturtyper! Skogsbevuxen myr finns i tillräcklig areal. För skogbevuxen myr är arealerna 2013 (i km2, med ”behoven” (= referensvärdena) i parantes) enligt rapporten följande: Alpin 1820 (1820); Boreal 18 800 (18 800, inte transparent skrivet) och Kontinental 166 (166).  Att förekomsten är tillräckligt stor markeras också med gröna pluppar. I den lilla kontinentala delen (som till en del inte ens ingår i utbredningsområdet) som förefaller mindre än en hundradel av den befintliga arealen (men inte de andra 99%en) anses det finnas kvalitetsproblem.  Det verkar överdrivet och vinklat att detta problem för en synnerligen marginell del av naturtypen får dra ned totalbedömningen och ge underlag för att ett generellt underkännande av alla naturtyper. Naturtypens areal är alltså inte för liten och alla (beaktade) naturtypers areal är inte för små. För rapporteringen 2007 var både verkliga arealer och behövliga arealer avsevärt lägre. Att faktiska arealer överenstämmer med behov torde bero på att behovet satts lika med vad det var vid inträdet till EU 1995. Men inte heller 2007 var arealerna för små. (de var då A: B: och K: och har alltså sedan dess ökat i bokföringen. Naturtypen har en stor areal så den vision texten ger att det bara finns i procent är missledande    http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/vl-91D0-skogsbevuxenmyr-maj-12.pdf

Antalet relevanta naturtyper är 16 och inte 15. Det finns det sexton skogliga naturtyper med kod i tabellerna på sid 57-60, men bara femton i sammanfattningen sid 17. Den som saknas i sammanfattningen är ”trädklädd betesmark” vilket rimligen är relevant för skog (träd) och formellt vad jag förstår räknas till skog.

Är andelen naturtyper “endast ett fåtal procent”? Det står i rapporten ”Resultaten från miljöövervakningen visar att det bara är i den alpina regionen, där påverkan av skogsbruk hittills varit minst, som naturtyperna utgör mer än tio procent av skogsmarksarealen. På fastmarken nedanför fjällen är andelen endast ett fåtal procent.” Förekomsten av skogbeklädd myr och taiga förefaller det enligt rapportens tabeller vara (1820) + 18 800 + 166 + (7370) + 13 300 + 44 = drygt 40 000 km2, dvs betydligt över tio procent av Sveriges skogsmark. Om man tar bort alpint (inom parantes ovan) blir det mer än 30000. Om rapportförfattaren utlämnar både myr och alpint (kanske för att välja formuleringar så det ter sig mer drastiskt) så blir det ändå knappt 20000 (uppräknade naturtyper utom alpin och myr), vilket ligger närmare en tiondel av “icke alpint”  än ”ett fåtal procent” av skogklädd fastmark utom alpin och tar man med myr blir det en bra bit över 10%.  Rapporten förefaller ge ett missledande intryck på ett sätt jag uppfattar som tendensiöst och ger underlag för överdriven kritik från t ex naturskyddsföreningen.

Taiga” Det i särklass största arealbehovet för ”naturvårdsavsättningar” är förvandling av annan mark till taiga och bevarande av befintlig taiga. ”Taiga” är förekomst i km2 respektive angivet ”behov” (inom parantes) följande: alpin 7370 (7900); boreal 13 300 (35000) kontinental 44 (85) och därför är förekomsten taigan markerad med ”dåligt och blir sämre”. Om definitionen och annat om på taiga på http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/vl-9010-taiga-maj-%202.pdf

Om det “ursprungligen” fanns 20 miljoner hektar (inklusive icke produktiv skogsmark) “boreal taiga” och anser att behovet är 20% blir det 40 000, men anser man det tillkommande behovet av skydd är 10% vilket verjar möjligt att härleda ur Angelstams analys, så blir marginalen till gynnsam bevarandestatus 20000. Möjligen kan Angelstams m fl beräkningar stämma med detta men de känns intuitivt ge orimligt stora behövliga arealer och är ganska gamla och de aktuella naturtyperna var inte aktuella när beräkningarna gjordes mm. (se nedan). Med hänsyn till den låga förekomsten av skogsbränder lär det vara helt orealistiskt att återskapa miljontals hektar taiga,  så även om arelbehovet skulle kunna försvaras ur ren artbevarandesynpunkt, så är det så orealistiskt och samtidigt inte tillräckligt prioriterat ur artbevarandesynpunkt för att arealbehovet på allvar skall framföras på det sätt som gjorts.

Sammanfattande bedömning av artdatabankens rapportering av skogens naturtyper.   Rapporten förefaller ge ett överdrivet dåligt intryck av tillståndet i skogen. Se mer nedan.

Brandekologi och historik Jag har inte hittat en sammanfattning som kanske finns och vad som finns refererar visserligen till naturvårdsbränning men nästan aldrig till “habitatet” naturtaiga så den kopplingen verkar leva sitt eget liv. En ingång till brandhistoriken är

http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/Naturv%C3%A5rdsbr%C3%A4nning/Brandhistorik%20S%C3%96%20Sverige_minskad.pdf

http://www.lansstyrelsen.se/jamtland/Sv/djur-och-natur/hotade-vaxter-och-djur/skog/naturvardsbranning/brandhistorik/Pages/default.aspx

Denna trend med fler antändningar till följd av ökad mänsklig aktivitet i skog och mark har fortsatt fram till idag, men brandbekämpningen har samtidigt blivit så effektiv att de allra flesta bränder idag släcks innan de hunnit växa sig större än 1 hektar i storlek. Bekämpning av skogsbränder var något man började med i mitten av 1800-talet, när skogen fick ett timmervärde. Gradvis lyckades man få befolkningen att överge svedje- och betesbränningen och under de senaste 100-150 åren har branden i stort sett helt utestängts ur våra skogar. Man uppskattar att det idag i Sverige brinner mindre än 1% av den skogsareal som tidigare brann varje år (Hellberg & Granström 1999, Granström 2001). I Särnatrakten kom brandbekämpningen igång under senare delen av 1850-talet. Enligt en rapport från länsmannen i Särna var det ännu 1855 vanligt att invånarna i socknen tände på skogen och det var svårt för honom att övertyga dem om fördelarna med brandbekämpning (Länsmannens i Särna distrikt arkiv 1855). Även Collén anger vid sitt besök 1863 att det tidigare varit vanligt att befolkningen antänt skogseldar, men att detta bruk upphört helt de senaste fyra åren sedan de fått köpare till sitt virke (Brev från Överjägare Collén 1865). Under första hälften av 1900-talet började man använda hyggesbränning som föryngringsmetod. Detta bruk ökade och nådde sin topp på 1950-60-talen. I Särna revir brände Domänverket dygnet runt när vädret var lämpligt (muntligen Göte Åkerman). När de maskinella markberedningsmetoderna kom började man använda dessa istället och hyggesbränningen försvann nästan helt ur det svenska skogsbruket. Idag är hyggesbränningen tillbaka, men nu som naturvårdsåtgärd.

FRC kraven på bränning!  FRCs krav för certifiering rörande (bland annat) bränning står i http://se.fsc.org/download.fsc-certifieringens-bidrag-till-biologisk-mngfald.639.pdf  ”Enligt FSC-standarden ska större skogsbrukare bränna 5 % av den årliga föryngringsarealen på torr och frisk mark. Bränder skapar nya strukturer i skogen. Beroende på brandens intensitet skapas döda och förkolnade träd, samtidigt som överlevande träd kan förändras av branden. Det mest naturliga sättet att efterlikna brandstörning är att bränna skogar utan uttag av virke. Utgångsläget för FSC:s beräkning av arealen bränd skog är dock att bränning utförs efter en normal avverkning (hyggesbränning). För att uppmuntra till bränning i stående skog har FSC infört ett system där den brända arealen kan räknas upp”… ”beroende på hur åtgärderna utförs:

• Om markägaren tillåter naturlig föryngring på den brända arealen räknas arean upp med faktor 1,2.

• Om bränning utförs där 15-30 % av ursprungsvolymen lämnas kvar före brand räknas den brända arean upp med faktor 1,5.

•Om bränning utförs där > 30 % av ursprungsvolymen lämnas kvar före brand räknas den brända arean upp med faktor 2.

• Om bränning utförs på marker som är avsatta för naturvårdsändamål räknas den brända arean upp med faktor 3.

Hur FSC fungerar ur en privat markägares synpunkt ger denna länk ett intryck av

http://www.skogsaktuellt.se/?p=31443&usg=AFQjCNHV-EPpcA7Kb5xATkVk8ptTSPy37A

 

All skog hör inte till en naturtyp. Det är bara en begränsad del av skogen som hänförs till någon naturtyp. Jag har svårt att ta till mig att det är viktigt att öka arealen av ”taiga” och ”skogbevuxen myr”. Det bidrar till att jag inte vet vilken naturtyp de har förvandlats till. Summerar man de i rapporten angivna skogliga naturtyperna har jag svårt att tro att rapporten tillnärmelsevis kommer upp till arealen skogsrelevant mark i Sverige (280 000 km2 eller något sådant tror jag). Var man får tag i naturtypsfördelningen för de resterande för skog relevanta arealerna (som omfattar mer än ”skogsmark”) vet jag inte. Många av dem kan ligga så nära de uppräknade naturtyperna att de i varje fall delvis kan fylla deras ekologiska funktioner och således kunde beaktas i behovsanalys. Om stora arealer tidigare varit taiga men inte är det längre fast de fortfarande är relevanta för skog, vilken naturtyp tillhör de då? Egentligen skall man väl fråga – sånt som tidigare kallats taiga och som starkt påminner om t ex boreal barrskog, vad är det nu? Taiga skall ha brunnit och man vill bevara Taiga så är historik med mycket brand viktigt. Summerar man de i rapporten angivna skogliga naturtyperna har jag svårt att tro att rapporten tillnärmelsevis kommer upp till arealen skogsrelevant mark i Sverige (280 000 km2 eller något sådant tror jag). Var man får tag i naturtypsfördelningen för de resterande för skog relevanta arealerna (som omfattar mer än ”skogsmark”) vet jag inte. Många av dem kan ligga så nära de uppräknade naturtyperna att de i varje fall delvis kan fylla deras ekologiska funktioner och således kunde beaktas i behovsanalys.

Från naturvårdsentusiaster möter man förestållningar som att skogsplanteringar inte kan betraktas som ekosystem. Om alla skogar tillhörde en naturtyp så skulle man inte underblåsa föreställningen att skogsplanteringar generellt ger upphov till så radikalt annorlunda ekologiskt döda skogar.

Taiga är förvillande terminologi. Beträffande taiga och kanske också skogbevuxen myr beror intuitiva missuppfattningar delvis på att det är annorlunda definitioner än de föreställningar jag haft till slutet av april 2014. Det finns ganska mycket skog intill där jag bor som jag har närkontakt med och hittills trodde kunde betecknas som taiga och skogbevuxen myr. Det är olyckligt med terminologi som förorsakar en omedelbara tveksam reaktion. Rapporten skriver: ”Förändringar 2007–2013: I de fall där statusbedömningarna ändrats beror detta på bättre underlag snarare än reella miljöförändringar. Ofta handlar det om att det gjorts nya skattningar av förekomstarealerna baserat på de stickprovsinventeringar som sedan 2008 görs inom miljöövervakningen.” Dvs inget av det arbete som skogsbruket i samråd med andra lagt ned under Skogsstyrelsens ledning har givit något påvisbart resultat enligt artdatabanken! Skogsstyrelsen beskrivning av perioden Uttrycket taiga förvirrar eftersom de flesta gör andra tolkningar av taiga. Det är förståeligt att man gör en enhetlig definition så jämförelser kan göras mellan länder men det är När jag söker naturtyper (tex taiga) på skogstaxering eller skogsstyrelsen hittar jag ingen statistik så artdatabanken tycks använda sig av en för riksskogstaxeringen onaturlig klassificering av naturtyper. I vedertaget språkbruk är taiga mer eller mindre synonymt med boreal skog, och då ter sig ”naturtyperna” alpin och kontinental taiga egendomliga. Vad jag inte förstod i början är att taiga i naturvårdsdefinitionen skall vara uppkommen efter brand och aldrig utsatt för ”kalhygge”, men även andra situationer med medveten eller naturlig brand tycks ibland acceptabla. Skall Sverige delas upp i arealer av olika naturtyper borde uppdelningen vara fullständig och inte som artdatabanken hanterar det bara enligt någon subjektiv uppfattning skyddsvärda typer. Klassificering av naturtyper (men inte arealer) finns på http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/skogstolkningar_2011.pdf  Vad jag inte riktigt tog till mig initialt är att taiga i denna definition skall vara uppkommen efter brand och aldrig utsatt för ”kalhygge”, men även andra situationer med medveten eller naturlig brand tycks ibland acceptabla. Det verkar fel att arealen är liten men den är självklart mindre än innan skogsbränder blev ovanliga och det kan vara riktigt att arealen ung ”naturvårdstaiga” är liten. Inte desto mindre känns det fel att åberopa den begränsade totala arealen för uttryck som anger att det är dåligt. ”Naturvårdstaiga” stämmer definitivt inte med den vedertagna definitionen som ligger nära boreal skog. Söker man på Googles efter taiga finner man inte mycket som stämmer med ”naturvårdstaigan”.

Är det kritiskt att kalhyggesbruk började 1950? Rapporten nämner den stora förändringen genom kalhyggesskogsbruket 1950, jag har svårt att se förändringen 1950 som så drastisk. Kalhyggen eller kalhyggesliknande operationen förekom tidigare, fast kanske i mindre omfattning. Rapporten nämner den drastiskt minskande brandfrekvensen, men inte att människan bidrog till den höga brandfrekvensen tidigare och att anpassningen till den knappast var anpassning till naturen (jag tänker på människans användning av eld för värme och matlagning, för att underlätta jakt, för svedjning, för att få bort skogen mm.). Inte heller att den minskade brandfrekvensen inträffade före 1950 och knappast har med kalhyggesskogsbrukets införande att göra, jag tror däremot att brandfrekvensen ökade med ökat kalhyggesskogsbruk fram till säg 1960, eftersom hyggesbränning var vanligt dels ofta gav upphov till okontrollerade bränder utanför ”kalavverkningen”. Påverkan på själva föryngringsytan räknas ju inte av naturräknenissarna så att det klassas som ”taiga”. Och jag tror att även för femtio år hade skogsbrand blivit ovanligt. Skogsbrandsfrekvensen har stadigt minskat ända från slutet av 1800 talet och blev låg före 1950.

Valet av att 20 % av ”ursprunglig areal” av en naturtyp behövs förefaller för högt och är dåligt underbyggt
Det kanske inte är strikt 20% men uppfattas lätt så. Tanken att 20% av en naturtyp måste bevaras för tillräckligt artbevarande anges vara vad Angelstam och Andersson (2001) kom fram till (Per Angelstam & Leif Andersson (2001): Estimates of the Needs for Forest Reserves in Sweden, Scandinavian Journal of Forest Research, 16:S3, 38-51). Det finns som en skogsstyrelserapport http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art81/4646181-6b7f20-1825.pdf. Det är anmärkningsvärt att resultatet och diskussionen inte vidareutvecklats, åtminstone borde det gjorts för den tidigare mycket omfattande taigan. Tittar man så kommer de 20 procenten från följande (sid 42)  “fall in the range of 10–30% of the original habitat coverage. Well aware of the tentative nature of these numbers, we used 20% as the critical threshold value for our calculations.”  Det är alltså en tämligen subjektiv gissning av ett lämpligt värde. På sid 46 understryks den teoretiska karaktären av gissningen: ”From the chosen theoretical habitat threshold value of 20%”  och det är första ansatsen (globalt?) som tydligen inte följts av fler ”To our knowledge, this study is the first attempt to provide a numerical estimate of the need for”. Aknowledgements antyder också att skattningen är snabbt tillkommen och inte länge övervägd: ”The analyses presented here were made during three months in the winter of 1996:97.” Uppsatsen utgår inte från EUs naturtypsbegrepp och är därför av tveksam relevans för skattningen av behov av naturtyper. Att 20% av arealen behöver avsättas är ett missförstånd, i den svenska versionen står: ”Vissa livsmiljöer upprätthålls givetvis i det brukade skogslandskapet med konventionell naturvårdshänsyn. Därför blev det beräknade behovet av att avsätta skogsbestånd för att bevara biologisk mångfald dels lägre än tumregeln 20%, och dels olika för olika skogsregioner eftersom sammansättningen av skogsmiljöer och deras dynamik inte är densamma.” Det förefaller som 10 % skulle ligga närmare behovet för skydd. De arealer som anges i artdatabankens rapport för ”behov” i förhållande till befintlig areal av naturtyper är väl stora och verkar inte ha fullt stöd i Angelstams analys. Argumentationen utvecklas i en debattartikel i skogen http://skogen.se/nyheter/analys-skydda-20-procent-ett-missforstand . .Att den före industrialiseringen helt dominerande naturtypen med dess i allmänhet brett anpassade generalister i allmänhet skulle ställa samma krav på bibehållen procentuell areal som till mer särpräglade specister ter sig otroligt. Vore bättre att mer specifikt diskutere de arter som är specifikt anpassade till skogseld habitat.

Rapportens tabeller är inte lättlästa. Jag läser .pdf versionen  ”skogars naturtyper” gås igenom på sid 57-60 och det är inte uppenbart att två på varandra följande sidor skall tolkas som en stor sida. På den första sidan står under aktuella värden förekomst och på den andra följande sidan under ”referensvärden 2013” förekomstareal. Arealerna är uppdelade på alpin, boreal och kontinental. Det som är relevant för produktiv skogsmark är mest boreal.

Leave a Reply

Your email address will not be published.