Inledning

Människan blev den viktigaste ekologiska faktorn och i särklass värsta artutrotaren på jorden innan jordbruket, skriften och redskap av metall uppfunnits! En tillbakablick ger anledning att överväga prioriteten av de åtgärder som anses viktiga för att motverka fortsatt artutdöende.

Biodiversitetsförlust framstår som det område där överskridandet av de gränser planeten sätter är mest allvarlig i Rockströms välkända figur http://www.stockholmresilience.org/21/research/research-news/7-2-2012-planetary-boundaries-are-valuable-for-policy.html. Massutdöendet verkar accelerera ju närmare man kommer nutid, särskilt det sista halvseklet. Några artiklar: http://www.expressen.se/nyheter/forskaren-ny-fas-av-massutdoende/ och http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/vi-ar-pa-vag-mot-ett-sjatte-massutdoende. Naturvård för att hindra artutdöende får stora resurser och hög prioritet i Sverige och drar stora kostnader, även om många kunniga hävdar att det är för lite. Men tittar man på den stora artförlust som inträffade mycket tidigt i människans historia, så kan det finnas skäl att prioritera åtgärder för att förhindra artutdöende i Sverige lägre.

Vår tidiga historia

Alla människoarter har uppkommit i Afrika och spridit sig därifrån. Ett antal människoarter spred sig från Afrika till Eurasien före vår art. Den enda kvarstående människoarten är Homo sapiens. Arten uppkom för några hundra tusen år sedan och blev globalt framgångsrik. Artens evolution skapade förutsättningarna för detta. Evolutionen går långsamt och dagens människor skiljer sig inte i sina nedärvda förmågor nämnvärt från de H sapiens som fanns för 70 000 år sedan. Vi tänker inte mycket på att människan blev den ekologiskt i särklass betydelsefullaste faktorn i planetens utveckling långt före jordbruket påbörjades. Tidigare människoarter spred sig över Eurasien. Men en del av jordens landmassa var isolerad av vatten och tidigare människoarter kunde inte överbrygga avståndet till Amerika och Australien, vår människoart blev den första som fick kontakt med nästan hela jordens biosfär. För 45000 år sedan nådde människan Australien. Detta fordrade farkoster som kunde överbrygga åtskilliga mil öppet vatten. Oceangående farkoster måste ha utvecklats för (minst) 45000 år sedan. Människan nådde Amerika för 15000 år sedan. Passagen från Sibirien till Alaska fordrade utveckling av teknologi för övervintring långt norrut, som fordrar en lång rad av tekniska framsteg. Visserligen hade Neanderthalarna anpassat sig till ett klimat som ibland var kallt i centrala och södra Europa under istiden. Men vintern är längre, mörkare och mer krävande på nordliga latituder och de fysiska förutsättningarna för Neanderthalarna var bättre. På några tusen år spred sig invandrarna från Alaska till Sydamerikas sydspets. En stor del av megafaunan över hela Amerika försvann inom drygt tusen år efter människans ankomst till regionen.

Att megafaunan delvis försvann påverkade vegetationen och ekologin påtagligt. Det beskrivs t ex i: http://www.eurekalert.org/pub_releases/2015-10/nioe-eop102615.php Många av de stora djur som försvann kan beskrivas som nyckelarter.

Eld behärskades av föregångare till H sapiens, och hade betydelse bl a eftersom maten kunde tillagas och därigenom blev födobasen större, matsmältningsapparaten mindre, och en större hjärna kunde stödjas. Men tekniken för hantering av eld utvecklades och fick långt större ekologisk betydelse när världen utanför Afrika togs i besittning. I Australien och troligen på många platser omgestaltade människans kontroll av elden biosfären drastiskt redan före jordbruket (urinnevånarna i Australien utvecklade knappast jordbruk men däremot var kontinenten känslig för eld).

H sapiens utvecklade tekniker bl a i samband med jakt. Tidigare människoarter nådde inte tillnärmelsevis lika höga nivåer. För en halv miljon år sedan var nog människans utökade animala födointag i egenskap av asätare och inte jägare. Genom att springa långt uthålligt hann människan fram till det döda djuret innan det var konsumerat och genom utvecklat samarbete kunde människan konkurrera med kraftigare rovdjur. Även förmågan att kasta sten och dessutom flera på en gång kan ha räckt för att hålla rovdjuren på avstånd. Många rovdjur i Afrika dog ut men under en längre tid, vilket förmodligen berodde på konkurrens med människan även före sapiens utvecklats, se t ex http://fof.se/tidning/2015/9/artikel/rovdjuren-formade-oss . Med stenverktyg kunde människan utnyttja kadavren bättre med styckning, skrapning och att komma åt benmärgen. Men H sapiens utvecklade möjligheter till direkt jakt genom bättre samarbete och bättre vapen. Utvecklingen av effektiva distansvapen, som kastspjut och pilbåge, öppnade ytterligare möjligheter till direkt jakt utan att behöva komma i närkontakt med bytet.

Vilken var den avgörande egenskapen?

Den avgörande egenskapen som givit H sapiens kapacitet att ändra världen i grunden jämfört med de tidigare människoarterna förmodar jag är bättre och mer disciplinerat samarbete i större grupper. Tidigare homo-arter uppträdde oftast i band med kanske några tiotal medlemmar, som kan karaktäriseras som storfamiljer och hade få positiva kontakter med andra band. Skälet var huvudsakligen att födotillgången i kombination med att hålla ihop bandet fysiskt oftast premierade sådana mindre band, men också att de mentala och sociala egenskaperna försvårade större. Egenskapen gott samarbete i större grupperingar blev viktig i ett fåtal miljöer karaktäriserade av god och förutsägbar födotillgång, där försvar och också erövring av territorier blev lönsamma. Sådana miljöer fanns på Afrikas sydöstra kust. I huvuddelen av världen och för de tidigare homo-arterna var födotillgången inte tillräckligt god och förutsägbar för att göra aggressivt territorialhävdande evolutionärt lönsamt, och därför accentuerades egenskapen inte tidigare. Utvecklingen av andra färdigheter måste också nått tillräckligt långt för att territoriellt beteende skall bli effektivt. Samarbetsförmåga i större grupper i miljöer med rik och pålitlig födotillgång möjliggjorde strukturer med fastare boende, fler specialister, bättre utveckling och bevarande av kunskap, större förråd av potentiellt viktiga föremål och föda, och potential för mobilisering av fler individer vid behov. Mindre grupper kunde samarbeta med varandra även om alla inte kände alla, det räckte med att man litade på och var lojala mot samarbetet. Man kunde utväxla föremål och föda. Kunskap spred sig effektivt mellan grupperingar. Stammar med denna egenskap kunde breda ut sig på bekostnad av stammar där egenskapen var mindre framträdande. Grunden för ”folk”, byar, nationer, imperier och arméer var lagd! Men även om en egenskap är bra om den delas av många människor, så får generna som ligger till grund svårt att öka om generna inte är gynnsamma för de individer som har egenskapen gentemot andra individer i gruppen. Det är knepigt att beskriva vilka evolutionära urvalsmekanismer, som gynnade de individer som hade de önskvärda egenskaperna inom stammen och således höjde frekvensen av genen. Gener är ”egoistiska” och ökar bara i frekvens om de ger bäraren av generna en fördel. Det kan även hjälpa om bärarens nära släktingar har en fördel för även de bär ju samma gener, men den mekanismen är nog inte tillräckligt stark för att vara huvudmekanism. Socialt beteende som yttrar sig i samarbete även med individer man inte känner och obesläktade stammedlemmar måste gynnas. Alla människor som träffas är ”vi”, slumpmöten med ”dom” är ovanliga och vanligen drar båda sig undan. Det räcker med en allmänt positiv attityd till människor man möter även om de inte är förut kända. Tjänster belönas med gentjänster. Den som inte gör några tjänster får färre gentjänster. De som inte har denna attityd missgynnas vid sexuellt urval och delandet av viktiga resurser. De kan utsättas för ”mobbning” och ”straff”. ”Dom” uppfattas inte som medmänniskor utan konkurrenter och risk. Den positiva attityden mot ”vi” innebär att det blir mentalt lättare att hävda och erövra territorium. Att H sapiens spred sig till områden med andra arter ledde till deras utdöende, minst tre människoarter försvann från Eurasien under tiden mellan 50 000 och 10 000 år sedan, samtidigt som mycket av den andra Megafaunan dog ut. Överlägsenheten i samarbete och vapenteknologi ledde till att H sapiens blev den enda återstående människoarten.

Vi kanske skall se oss som en ras och inte en art, vi har inte varit genetiskt isolerade från de andra människoarterna för 50 000 år sedan. Deras lilla bidrag behöver inte ses som ett resultat av fysisk utrotning eller mobbning, den moderna människan kan ha tillväxt starkt i antal där andra människoraser inte fanns och sedan genom migration så småningom blivit i stark majoritet genetisk.

Kanske spelade också slump och genetisk drift roll för att ”vi” genen blev vanlig. Den förefaller som huvuddelen av människans genom kommer från ganska få individer som kan representera de områden och familjegrupper där förutsättningarna för urval för genen var goda samtidigt som genen råkade finnas i påtagliga proportioner just där och då.

Vilka som är ”vi” måste nödvändigtvis i betydande grad bygga på instinkter och insocialisering, inte på logik. Logiken för indelningen är ofta oklar och det funkar inte som en evolutionär mekanism om det ifrågasätts för mycket.

Den allra viktigaste egenskapen hos människan som skiljer oss från andra är talspråket. Även schimpanser och andra djur har språkliknande förmåga och kan respondera och uttrycka sig på språkliknande sätt, men har inte förmågorna som är nödvändiga för nyanserat tal, så det blir därför via dataskärmar med bilder och endast enkla tankar kan uttryckas. Det är inte lätt att förstå hur schimpanserna blivit så mentalt duktiga på att tillägna sig språk, när det inte verkar vara en evolutionärt viktig egenskap. Det fordras tiotals förändringar för att utveckla det mänskliga språket från schimpansnivå, både anatomiska och mentala. Var och en isolerad måste ha inneburit en evolutionär fördel. Det är lätt att förstå den evolutionära fördelen med ett färdigutvecklat språk, men detta uppstår först när urvalet satt alla komponenter på plats hos nästan alla individer. Det måste vara en stegvis process där en del egenskaper kom före andra och redan utan de andra komponenterna innebar en fördel för bärarna. Vi vet inte hur nyanserat Neandertalarnas språk var, deras anatomi var sämre för ett avancerat språk, men processen är så komplicerad och måste rimligen ske så gradvis att även andra människoarter tillkomna de sista årmiljonerna måste delat en del av de språkliga förmågorna även om ingen nådde vår nivå!

Språket var en central del i den accelererande vetenskapliga innovation och mentala anpassningen till större grupper som karaktäriserar H sapiens, och språkutvecklingen måste legat före.

De förbättrade möjligheterna till ömsesidig information mellan individer och den tilltagande specialiseringen mellan individer större grupper möjliggjorde skapade förutsättningar för inriktning mot mer ”demokrati”. Det blev relativt alla andra arter bättre för gruppen att dess kollektiva intellektuella förmåga utnyttjades och detta fungerar bättre om ”alla” har möjlighet att yttra sig och bidra med synpunkter och kunskap. Parat med en viss mental lojalitet och disciplin versus fattade beslut. Således underlättade H sapiens viktigaste särdrag, en utveckling mot demokrati. Dvs. att många har en reell möjlighet att påverka beslut, men efter beslutet har fattats rättar man sig efter det. Men förmågan till lojalitet med större grupper gäller inte bara lojalitet mot ”makthavaren” vilket ger utrymme för ”rebelliskt beteende” på alla nivåer, vilket jag tror kan gå så långt att det är ett hot mot civilisationen. Vi har svårt med en tillräcklig balans mellan lojaliteten till olika subgrupper av ”vi”.

Även efter jordbrukets upptäckt har artutdöendet varit stort. Med mer avancerade oceangående farkoster nådde människan mer isolerade öar senare i historien. Exempel är Madagaskar och Nya Zealand. Mönstret med artutdöende av de stora djuren upprepades. Eftersom det ligger senare i tiden och är mer begränsade områden kan utdöendet av mindre organismer studeras bättre när människan nådde mindre isolerade öar, även där blev artutdöendet vanligen dramatiskt. Även om civilisationen blivit mer utvecklad, kunde den mindre befolkningen i expansionsfronten inte utnyttja den tekniska utvecklingen fullt ut, dessa senare utdöendehistorier styrker också att förmågan att konkurrera ut andra arter uppträdde mycket tidigt.

”Urinnevånarna” av H sapiens undanträngdes snabbt i kontakt med en tekniskt mer avancerad civilisation av H sapiens, vilket styrker styrkan av ”vi” och ”dom” syndromet vid undanträngning av människoarter. ”Vi” och ”dom” syndromet är fortfarande idag en av de mycket viktiga karaktärerna för relationer inom vår art! Indelningen i och attityderna till ”vi” och ”dom” är en nedärvd förmåga som primärt inte beror på de fysiska skillnaderna mellan ”vi” och ”dom”. Vad som skiljer ”vi” och ”dom” är inlärt, den ärftliga förmågan är att tillämpa skillnaden. Människans stora problem för utveckla civilisationen så den blir hållbar är att det inte finns både ”vi” och ”dom”, bara ”vi”. Även de som man misstänker tror på skillnaderna är ”vi”. Vilka som är ”vi” och ”dom” beror på sammanhanget och är flexibelt och det verkar fullt möjligt att implementera tanken att det bara finns ”vi”.

Ett exempel på undanträngande av ”urinnevånarna” verkar vara att när jordbruket kom till vår del av världen för fem till sex tusen år sedan verkar det kopplat till människor som kom från sydost med jordbrukstekniken. Den nya tekniken verkar inte tagits upp av ”urinnevånarna” och deras gener blandades inte effektivt trots att de geografiskt samexisterade i uppåt tusen år. Det verkar snarare som urinnevånarnas ättlingar undanträngdes. Trots att det logiskt sett borde vara en stor fördel att ha båda gruppernas tekniker.

Avskogning är också karaktäristisk för tidiga civilisationer, för en del fall var det en del av övergången till jordbrukssamhälle och bidrog till artutdöende. Avskogningen fortsätter fram till idag även om takten verkar ha passerat sitt maximum och i Sverige avstannat helt.

Det nuvarande artutdöendet relaterat till det tidiga.

Vissa aspekter på de människoorsakade artutdöendet är säkert allvarligare nu än någonsin förut, men att människan orsakar drastiskt artutdöende av en stor del av ekologiskt viktiga arter blev globalt signifikant för jordbrukets upptäckt. Talet om accelererat artutdöende idag gäller inte generellt. För grupper som de stora rovdjuren skedde en stor del av det människoorsakade globala artutdöendet långt före upptäckten av hjulet och metallredskapen.

En annan aspekt på människan och den korta historien sedan våra anfäder är att den genetiska diversiteten på DNA nivå bland de nu levande människorna är låg. Schimpanser och andra människolika arter har större genetisk diversitet än människor. Ändå har den låga genetiska diversiteten hos H sapiens inte bromsat vår utveckling, tvärtom har vi blivit den i särklass mest framgångsrika arten på jorden. Inte heller uppfattas den obetydliga genetiska variationen mellan människor som ett problem utan vi uppfattar den genetiska mångfalden mellan människor som rik. Detta är ett argument som antyder att hög genetisk variationen har begränsad betydelse för utvecklingspotentialen.

Det är väldigt förvånande att det låga antal människor med den begränsade teknologi som fanns före domesticeringen ändå var tillräckligt många för att reducera viktiga delar av den biologiska mångfalden i samma storleksordning som idag.

De forntida människorna hade ingen global överblick och kände bara till regionala förhållanden. Artutdöendet de orsakade var en omedveten konsekvens av deras livsstil. Mänskligheten blev medveten om den globala artutdöendeproblematiken först för några hundra år sedan, och det är först de sista seklet mänskligheten i accelererad takt och med prioritet försöker satsa adekvata resurser på att åtgärda artutdöendeproblemet. För svenska åtgärder för att bevara utrotningshotade arter tycker jag man kan tala om en rekyleffekt, de resurser och åtgärder som görs verkar på mig tillräckliga och kraven på radikalt mer omfattande åtgärder överdrivna och är på väg att göra artbevarandet kontroversiellt.

Människan har lyckats fantastiskt bra på jorden samtidigt som vi sedan länge utrotat många ekologiskt viktiga djur. Det sista halvseklet har globalt antalet extremt fattiga minskat, medellivslängden ökat, barna- och mödradödligheten minskat, utbildningsnivån ökat. Detta kombinerat med en mer en fördubbling av folkmängden. Vår försörjning är avhängig av domesticerade arter. Vilda arter spelar en liten och minskande roll. Domesticeringsprocessen går nu mycket snabbt. Det är inte tillflödet av nya domesticerade arter eller gener från de vilda som sätter gränserna för hur långt anpassningen av andra arter till människans behov kan drivas. Argumentet att artutdöendet är ett hot mot civilisationens överlevnad i fysisk bemärkelse förefaller överdrivet, och argumenterat osakligt emotionellt. Civilisationens och människans framtid är mycket allvarligt hotade, men artutdöendet har liten betydelse för det hotet. Jag tror faktiskt det är omvänt, att den kraftiga fokuseringen på att minska risken för artutdöende för t ex skogslevande arter i Sverige ökar risken för civilisationens utdöende genom att för mycket uppmärksamhet satsas på denna aspekt, som förskjuter uppmärksamheten och drar resurser från andra, och minskar stödet för åtgärden. Ekologerna talar om en balans i naturen, arterna beror av varandra, och tar man bor en så rubbas balansen. Men dessa rubbningar i den natur den tidiga människan levde i verkar inte fått allvarliga konsekvenser. Ekologerna talar om näringsvävar, men dessa fann nya vägar. Visst finns fortfarande exempel på att vilda arter kan vara viktiga. T ex beträffande livet i haven kan framtida skördemöjligheter säkert ökas med artbevarande åtgärder. Det är nog vara bäst att bevara mycket av den biologiska mångfalden, men en ideologiskt driven ambition att bevara allt ger nog inte mycket i gengäld.

Livet är oerhört flexibelt. Försvinner en art så anpassar sig andra och ”fyller” snabbt utrymme som blivit tomt. Det finns ingen naturlag som säger att många arter är bäst, och även om några försvinner finns det ändå många kvar. Redan två arter kan växelspela på ett mycket komplicerat sätt, en fjärdedel så många arter som vi har kan säkert bilda fullvärdiga ekosystem. Det finns knappast harmoni och jämvikt ens i en ekologi med några få arter.

Det finns andra skäl för artbevarande. Det viktigaste tycker jag kan betecknas som etiskt eller kanske mentalt. Vad som gått fel i evolutionen av människan är att vi delar in världen i ”vi” och ”dom” i en grad som hotar vår egen art. Det var en förutsättning för vår evolutionära framgång, men kan orsaka vår undergång. Vi måste motverka detta med civiliserad kultur, där det ingår respekt för andra och annat, inklusive livet och dess varianter och mångfald. I detta ingår att inte utrota arter. Vår civilisation blir inte alltmer civiliserad om vi inte vidtar åtgärder för att hindra att arter dör ut. De ökande resurser, teknikutveckling och prioritet detta fått under de gångna sextio åren tycker jag känns befogat. Det behövdes ett paradigmskifte, men detta paradigmskifte verkar ha nu skett i tillräcklig grad för den svenska skogen. Även om prioriteten måste vara hög måste den inte vara oändlig. Det dör människor hela tiden fast vi satsar stora resurser på att hålla liv i dem. Och de människor som lever nu och i den nära framtiden måste också få bra liv, alltför mycket skall de inte behöva försaka för att i mycket osäker och förmodligen låg grad förbättra överlevnadsmöjligheten av en civiliserad civilisation. Det ter sig för mig troligt att civilisationen går under i ett sekelperspektiv och då skall vi kanske inte förneka för mycket för de som lever nu för att rädda något som ändå är dömt. Nog med svenska arter kommer att överleva i hundra år med den prioritet artöverlevnad redan har för att andra problem skall få större prioritet. Även i en civiliserad civilisation måste avvägningar kunna göras, de flesta principer får inte vara oantastligt heliga.

Många har liksom jag den intuitiva känslan av att civilisationen och implementationen av tekniska framsteg går för fort och oöverlagt och för globalt enhetligt. Det känns som vi ökar vår dominans av jorden för snabbt i många avseenden på områden där den inte var så total tidigare. Ett exempel är att vikten av alla människor i världen nu är 300 Mton, vikten av alla husdjur 700 Mton, men vikten av alla vilda djur i storlek från pingvin uppåt till de största som val bara 100 Mton. Artbevarande motverkar nog denna oroande utveckling, men bara i liten grad. Minskning av människor och husdjur vore mer verkningsfyllt!

Det finns många skäl för artbevarande utöver att förhindra utdöende. Det finns museala skäl, människor vill gärna ta del av hur det var förr. Kännedom om historien kan nog bidra till att minska risken för civilisationens undergång. Vi vill gärna ha mål för aktiviteter, och naturreservat passar bra. Bevarandeaktiviteter ökar den kunskap, som ger civilisationen förbättrade överlevnadsmöjligheter. Studium av vad som minskar livsutrymmet för arter och artgrupper kan peka på förändringar i vår miljö, som kan få andra allvarliga konsekvenser än artutdöende. Vi vill gärna ha lokal biologisk mångfald, inte bara global. Jag fokuserar framförallt på den svenska skogen. Jag tror det är riktigt och rätt att vi mår bättre om vi känner att vi bidrar till att bevara biologisk mångfald.

Det framförs ofta i den svenska debatten hur många arter som är rödlistade eller hotade och att det finns teoretiska skäl att tro att hotbilden ökar. Vad som inte sägs är att förändringar i rödlistan sedan 2000 inte ger skäl att tro att hotet mot den svenska mångfalden generellt ökat. Det är inte känt hur rödlistan skulle sett ut tidigare, det kan ha funnits lika många hotade arter före industrialiseringen som nu. Det är känt att det nu kommer flera nya arter till Sverige än de som försvinner. Man kan därför inte generellt påstå att biodiversiteten i Sverige minskar. De åtgärder som vidtags i Sverige för att minska risken för artutdöende och slå vakt om den biologiska mångfalden har blivit alltmer omfattande och allt mer kunskapsbaserade. Jag tycker det är befogat att påstå att den biologiska mångfalden i Sverige inte generellt minskar och att åtgärderna har effekt. Detta innebär givetvis inte att frågan bör avvecklas.

Betraktelser av vår natur före domesticeringen kan nog sägas visa att vi har ett ont arv, som vi nu försöker kulturellt förbättra bla med att bevara arter. Men det är hybris att tro eller ens arbeta för att artutdöendet i Sverige på några decennier skall elimineras. Med siktet inställt på 2070 verkar det tillräckligt att fokusera på att utdöendetakten hos Sveriges nuvarande arter skall minskas jämfört med före 1970. För att nå detta mål är andra åtgärder (t ex för att begränsa klimatändringar) viktigare än direkt skydd av arterna. Fast vi skall förstås göra både och…

Kommer vi att överleva?

En astronomisk betraktelse gör det osannolikt att vår civilisation överlever det närmaste seklet. Om det fanns civilisationer på andra ställen som passerat vår nivå skulle de lämna för oss märkbara avtryck i rymden, men det är kusligt tyst. Spår av deras besök i närheten skulle ha upptäckts (månlandare t ex). Det vimlar av planeter där förutsättningar för liv är gynnsammare än på jorden och varit så i miljarder år längre. Den teknologi vi nu har gör det möjligt att upptäcka oss själva om vi fanns inom ett avstånd, där ett stort antal planeter är belägna. Räckvidden ökar nu dessutom mycket snabbt. Den troliga förklaringen att vi är ensamma är att civilisationer har mycket kort återstående livslängd när de nått vår nivå. Undergången är nära!!! Men om uppkomsten av en civilisation är mycket osannolik, då kanske vi är (nästan) ensamma utan att det är en allmängiltig regel att civilisationer har kort livslängde. De många delhändelser som via evolutionen lett till civilisationens uppkomst beror på så många och så osannolika händelser att det kanske (nästan) inte hänt på någon annan plats i Universum. Vår utbildning, erfarenhet och etiska uppfattning strider mot detta egocentriska synsätt, men det kan ändå vara sant. Det ter sig dessutom som ett trevligare alternativ än vår snara undergång. Fast det ena utesluter ju inte det andra…

Biologiska arter har inte evigt liv men dels är vi unika och dels verkar det fel att definiera evigt liv som något biologiskt och inte något mentalt. IT-utvecklingen och robotiseringen leder kanske till att våra tankar och vår existens och rent av våra intellekt lagras i dataminnen och kan hanteras av artificiella intelligenser som härrör från oss. Detta kan kallas en chans till evigt liv.