Risken för artutdöende (utrotning) överdrivs minst tiofalt av rödlistan. Det finns därför nu tunga skäl att nedjustera uppskattningar av nödvändigt artskydd!
Artdatabanken publicerar vart femte år rödlistor. I rödlistan 2010 (Gärdenfors ed. 2010. ”Rödlistade arter i Sverige 2010”) https://www.artdatabanken.se/globalassets/ew/subw/artd/2.-var-verksamhet/publikationer/4.-rodlista-2010/274614_inlaga_liten_sid-del1-1-199.pdf Det står: ”Rödlisteindex…är konstruerat så att det ger ett mått på hur stor andel av artstocken som förväntas finnas kvar på medellång sikt (i storleksordningen 50 år)”; ”andel av arterna som förväntas finnas kvar i området inom den närmaste framtiden (storleksordningen 50 år)”; ” RLI tyder på att uppemot 30 % av arterna för vilka naturskog är viktig kan komma att dö ut från Sverige inom det närmaste halvseklet.”; ”Likväl talar både rödlistan och rödlisteindex sitt tydliga språk: Inom stora områden krävs fortfarande omfattande och kloka insatser för att vi inte ska tappa en betydande del av vår flora och fauna under detta århundrade.” Ett kort och lättläst koncentrat av Gärdenfors finns på Biodiverse 2010 nr 2 sid 22 http://www.biodiverse.se/articles/rli-visar-fortsatt-forlust/ Där står ”Eftersom rödlistans kategorisering bygger på utdöenderisk ger RLI ett mått på hur stor andel av artstocken som förväntas finnas kvar på medellång sikt (i storleksordningen ett halvt århundrade från nu))”
Rödlistindex för alla analyserbara arter har värde nära 0.9. Detta skulle alltså betyda att ungefär 90% av arterna förväntas finnas kvar efter 50 år och en tiondel dö ut (”utrotas”).
Jag gör några approximativa grova överslagsberäkningar för att visa hur överdriven uppskattningen är. Ca 20000 arter i Sverige har bedömts för rödlistning och av dessa har ca 200 dött ut de senaste århundradena. Således är andelen arter som förväntas finnas kvar om femtio år vid konstant utdöendetakt ca 0.9975. Observerad överlevnad är ungefär fyrtio gånger större än artdatabanken kom fram till! Rödlisteindex uppskattar ungefär andelen arter som kan förmodas finnas kvar efter tusen år. Av de arter som föredrar naturskog förutsägs någon procent att försvinna de närmaste femtio åren.
Rödlistan inleds med: ”En rödlista redovisar analyser av risken för att arter dör ut, dvs. den är en prognos om arternas fortlevnad.”. Detta är fel, risken för att arter dör ut överdrivs med minst en faktor tio och prognosen för arternas fortlevnad är minst tio gånger längre.
Naturvårdstänkandet är genomsyrat av dessa alarmistiskt överdrivna riskuppskattningar. De sprids genom ”utbildning”. Det var först i mars 2018 som artdatabanken tog bort definitionen av rödlisteindex som chansen att överleva ett halvsekel. Rödlistan 2015 gör inte risktolkningen, men vidarebefordrar ändå den alarmistiska icke vetenskapligt underbyggda slutklämmen från 2010. Resonemanget sitter nog i ryggmärgen på många naturvårdare för många decennier framåt. Det är lätt att slå i spikar, men svårare att få bort dem, speciellt om spikarna slås in av universiteten.
Ett exempel på överdrivna utdöenderisker ges i faktarutan på artikeln http://www.landskogsbruk.se/skog/flesta-skogsarterna-pa-rodlistan-inte-hotade/
Länkar som ifrågasätter utarmandet av den biologiska mångfalden i skogen ges här. Den kraftiga överskattningen av utdöenderisken analyseras utgående från kategoriändringar 2000-2015 på http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Rodlistekategori2000.html
På rödlistan baserade utdöenderiskuppskattningar och åtföljande kravspecifikationer är inte vetenskapligt underbyggda, och bör revideras nedåt. De faktiska utdöenderisken som är förknippade med rödlistekategorierna måst beräknas. Grunden för rödlistan är utdöenderisken och eftersom den våldsamt överdrivits måste nya mer realistiska värden i bättre överenstämmelse med verkligheten beräknas.
Givetvis finns det andra överväganden än artutdöende och även en utdöenderisk på några procent i ett sekelperspektiv kan motivera åtgärder.
Tillägg: En förkortad version av denna bloggartikel publicerades som debattartikel 180420 Land Skogsbruk 17 sid 4. http://www.landskogsbruk.se/debatt/rodlistan-overdriver-hotet-mot-arterna/
Dag Lindgren. Senaste webbversionen av detta dokument 180503 på http://downto.dagli.se/ (Rödlistan har våldsamt överdrivit utdöenderisk!), första versionen på webben 180224
“Det sjätte massutdöendet” anses som den sektor där de planetära gränserna överskrids mest och det framförs att vi inte överlever om vi inte stoppar artutdöendet. Jag tror detta hot överdrivs. Både risken och konsekvenserna överdrivs betydligt.
Reservation: Jag undantar havet som är svårare att förstå sig på, och jag nämner inte ytterligare mycket goda motiv (av kulturell natur) att hindra artutdöende. Jag tycker artskyddet i den svenska skogen tenderar att leda till för stora konsekvenser för skogsbruket, som jag ser som en del av lösningen på framtidsproblemen. Hotet mot biodiversiteten i världen framförs som ett motiv emot skogsbruk vilket jag tycker överdrivs.
Det har sedan länge varit uppenbart att ett betydande antal ekologiskt viktiga arter försvunnit pga människan. Denna utrotning blev globalt betydelsefull för kanske 50 000 år sedan, och har accentuerats åtminstone fram till hundra år sedan. Det är dock knappast troligt att mänskligheten haft det nämnvärt bättre nu om inga arter försvunnit de sista 50 000 åren, vi verkar klara oss bra utan grottbjörnar och sabeltandade tigrar. Människan har ökat tusenfalt samtidigt med en stor artförlust. Det går t ex bra att leva utan mammutarna, deras potentiella köttproduktion verkar ingen stor förlust. Människan har haft en sagolik utveckling parallellt med denna artutrotning. Människor gillar fauna och flora, men möjligheterna att få kontakt med den förbättras kontinuerligt. Minskning av vissa individers antal (t ex pollinatörer) kan orsaka problem, men minskat livsutrymme för en del arter leder sällan till utrotning.
Artutdöendet i Sverige verkar nu inte stort och inte ökande. Inga av de arter som fanns i Sverige för några hundra år sedan har dött ut globalt. Ett massutdöende i Sverige ter sig inte nära förestående. Många motåtgärder ger effekt, men det tar lång tid innan de får fullt genomslag. Det verkar som den reella risken för massutdöende nu minskar i Sverige och många andra länder, men det är säkrare att dra slutsatsen att den inte ökar nämnvärt.
De arter som försvinner har oftast små och likartade utbredningsområden (en ö eller sjö eller bergsluttning), är ganska specialiserade och är en mycket liten del av den totala “biomassan”. Deras försvinnande “gör inte” så mycket.
Människan är för livsmedel och annan konsumtion nu beroende av ett ganska litet antal domesticerade arter, de viktigaste domesticerades för tusentals år sedan. De kan förbättras och anpassas genom förädling och potentialen till förbättringar ökar med de nya genetiska verktygen. En stor del av den i en oviss framtid teoretiskt användbara genmassan bevaras i olika typer av genbanker. Det ter sig dock inte särskilt sannolikt någon nu ej utnyttjad eller påtänkt men hotad art skulle ha en potential för domesticering, som är väsentligt större än något annat alternativ och det verkar otroligt att den största delen av konsumtionen skulle lämna nu utnyttjade arter, som vanligen varit viktiga sekler tillbaks.
93-99% av biomassan av landlevande ryggradsdjur är människor och deras husdjur, vilket givetvis har effekter på numerären för andra arter. De största hotet mot arterna är nog husdjur som gris, hund, katt, get, men de blir allt mindre frilevande. De möjligheter vi skapar för predatorer omkring oss är också ett hot mot diversiteten i vår omgivning, men vi blir renligare och sprider mindre åtkomligt ätbart avfall. Jakt prioriterar vissa arter som växer till “onaturligt” stora numerär som älg i Sverige, de stora numerären har nog ett negativt inflytande på biodiversiteten.
Det verkar trångsynt att se skogsbruket med dess återkommande förtunningar och förtätningar av vegetationen som huvuddrivare på artutdöende eller minskad biologisk mångfald.
Medvetenhet och motåtgärder ger dock globalt märkbara effekter på många mer märkbara arter.
Hele argumentet ditt faller sammen som følge av dine antagelser om at utdøelsesrisikoen er konstant (både i tid og mellom arter) og din helt feilaktige måte å regne ut utdøelsesrisiko på. Risikoen for å dø ut henger sammen med hvilke påvirkninger de ulike artene utsettes for, og disse forandres selvfølgelig over tid og er helt ulike fra art til art. Det blir derfor helt feil å regne ut sjansen for utdøelse for hver enkelt art, slik du har gjort, ved å dele antall (påviste) utdødde arter på antall vurderte arter. Alle arter har sin egen risiko for å dø ut, basert på de trusler arten står ovenfor. De aller fleste svenske arter har en mye lavere risiko for å dø ut i løpet av de neste 50 år enn det du har kommet frem til. Men noen arter har faktisk en mye høyere sjanse for å dø ut, og en del av disse står derfor oppført på rødlisten.
At ingen har svart deg er vel rett og slett som følge av at dine argumenter viser klare mangler på en biologisk forståelse.
Svar på kommentar: Utdöenderisken är definierad av rödlistekategorin för varje art. Gärdenfors prognos förutsätter konstant genomsnittsrisk över arter i framtiden. Min överslagsberäkning utgår från den realiserade risken de sista seklerna som inte behöver vara konstant men antas samma i framtiden i likhet med Gärdenfors. Både är genomsnitt över alla arter vare sig de idag är rödlistade eller ej och oberoende av variationer mellan enstaka arter i tid och rum.
Gärdenfors resonemang har nu underkänts av artdatabanken, som tagit bort det från sin hemsida.
Nu är det publicerat i Land http://www.landskogsbruk.se/debatt/rodlistan-overdriver-hotet-mot-arterna/ som har kommenteringsmöjligheter om du vill framföra dina invändningar där.
Det känns bra om detta är den enda kritik som kommit fram bygger på missförstånd och inte erkänner genomsnitt som ett övergripande mått när alla inte är lika. Det antyder att bättre underbyggd kritik inte finns (vilket jag väl inte trodde heller). Vad som är allvarligare är att vilja till seriös diskussion inte finns. Kommentaren visar hur mycket av tron på den förestående snara undergången av en väsentlig del av de skogsarter som nu finns i landet är ett inrotat psykosocialt överdrivet försiktighetstänkande snarare än något grundat i vetenskaplig forskning.