En artikel publicerad 2021 är 10. Biodiversity trends in a historical perspective | How Was Life? Volume II : New Perspectives on Well-being and Global Inequality since 1820 | OECD iLibrary (oecd-ilibrary.org)  Mycket kan läggas i begreppet biologisk mångfald (Biodiversitet) och kvantitativa skattningar kan göras på många sätt.  Artikel använder ”Living Planet Index” (LPI) som mått på biodiversitet, det används av WWF. LPI skattar utifrån olika källor hur populationer av ryggradsdjur ändras. Data hämtades från en internationell databas från 1970. En del tidigare LPI baserade rapporter har använt olika vägningar och då kommit till större biodiversitetsförlustskattningar. Datamängderna är begränsade, så slumpinflytandet blir för stort om man studerar förändringar över tid i mindre regioner (som Sverige) utgående från databasen.  Artikeln redovisade biodiversitetsändringar i olika regioner enligt tabellen.

Region	Förändring av biodiversitet 1970-2010
Östeuropa	-4%
Mellersta Östern och Nordafrika	-34%
Södra och sydvästra Asien	-75%
Nordamerika mm	-34%
Latinamerika och Karibien	-81%
Östasien	-55%
Afrika söder Sahara	-62%
Västeuropa	+36%

Den enda region där biodiversiteten har ökat är Västeuropa, och därnäst kommer Östeuropa där minskningen är låg. Det finns ingen annan region där biodiversiteten verkar börja öka efter 2000.

Artikeln gör speciella beräkningar för Holland hur biodiversiteten ändrats från 1900 till 2015 med utvidgade datakällor. Den minskade från 1900 till 1970 och steg därefter, men har inte nått 1900 års nivå.

En minskad LPI som en följd av människans ökade ekologiska avtryck är inte förvånande. Numera utgörs den helt dominerande biomassan av landlevande ryggradsdjur av människor och husdjur.

Förmodligen minskade biodiversiteten tidigare i Västeuropa med ett snabbare genomslag av den industriella revolutionen än i andra regioner. Förmodligen är uppodling och avskogning obetydlig i Västeuropa efter 1970.

Artikeln har en utförlig diskussion om biodiversitet över tiden och hur den kan skattas på olika sätt. Det finns många aspekter utöver LPI. LPI mäter inte artrikedom eller artförluster och är beroende av hur ingångsdata skapas på ett sätt som knappast kan betraktas som objektivt. Det är egentligen fel att benämna det biodiversitet men eftersom det nu är vedertaget så accepterar jag det.

Procentuellt stora LPI-förluster måste accepteras när människan breder ut sig i en avvägning med kostnader och fördelar med låga LPI-förluster. Komponenter och variation blir viktigare än genomsnitt. Men genomsnittligt LPI förefaller inte ge indikation på något allvarligt i Västeuropa, men vara en indikation på att biodiversitetsförlust är ett mindre problem i Västeuropa än resten av världen.

Dag Lindgren senast modifierad 21-08-14      

Vår art Homo sapiens har skapat en civilisation som tycks förbättrat våra liv, de sista seklen i rasande takt. Det viktigaste skälet är vår intelligens, där vi är unika. Trots detta förefaller vi för dumma för att åstadkomma en hållbar utveckling av vår civilisation. Detta kan leda till släktet homos snara undergång. Varför har det blivit så? Jag beskriver möjlig förklaring hur vår evolution lett till detta. Diskussion omkring troliga förklaringar kan kanske hjälpa sapiens att bättre bekämpa effekterna av det ”onda” arvet som inte gynnar en uthållig framtid.

Intelligensen har inte utvecklats mycket på femtio tusen år. För mellan femtio och trehundra tusen år blev sapiens i stort sett lika intelligent som idag. Intelligensen är den viktigaste av de många förmågor som lett till vår snabbt växande dominans. Den låga differentieringen av intelligens mellan ”raser” och våra gemensamma band till våra förfäder gör det osannolikt den grundläggande intelligensen skulle utvecklats nämnvärt sent i sapiens utveckling. Men mindre centrala genetiskt kontrollerade egenskaper ändras när deras bärare för dem vidare i högre grad än genomsnittsmänniskan.  

Korta tidsperspektiv Tills helt nyligen var genomsnittsåldern låg och få blev gamla. Därav följer att det är en evolutionär fördel för genkonstellationer som gagnade individerna och flocken på avsevärt mindre än ett sekels sikt, men knappast längre. Förmodligen var den begränsade faktorn för klanens storlek ganska korta perioder av svält. Det genetiska urvalet av vad som var fördelaktigt hade korta perspektiv i tid om rum, såsom vilka som klarade svältperioder. Egenskaper som var bra för mänskligheten som helhet eller i en avlägsen framtid gynnades inte.

Underordnande, disciplin och aggressivitet Före domesticeringen av andra arter levde människan som samlare och jägare i flockar med typiskt tjugo medlemmar även om det förstås fanns stora variationer i tid och rum. Det gynnade flocken om individerna anpassade sig till de andra medlemmarna. Det var viktigt att flocken håll ihop. I många situationer underordnade man sig ledaren, det var fördelaktigt att agera samordnat (t ex vid jakt) även när det kunde vara till kortsiktig nackdel för individer. Underordning och disciplin även när det strider mot omedelbart självintresse har fördelar för flocken, evolutionen gynnar förmåga till detta.  Ett visst inslag av aggression och egoism är dock en evolutionär fördel, men för mycket är negativt för flocken. Viss förmåga till oberoende tänkande och opposition kan resultera i bättre beslut och i viss utsträckning kan detta i kombination med förmåga till diskussion vara en fördel för flocken. Människan fick specifika förutsättningar för miljoner år sedan att denna egenskap skulle förstärkas med evolutionen. Evolutionen leder i riktning mot ”demokrati” (jämfört med ”aporna”), men utvecklingen mot demokrati och opposition skedde när populationen kontakter skedde med var liten. Kanske den nu lett till minskad chans för artens bestånd, när den ofta leder till inbördeskrigsliknande situationer, diktatoriska tendenser, polariserande förtal, överdriven byråkrati och sekteristiska fraktioner. Även i relationen med andra flockar har ganska fredlig samexistens fördelar. Det minskar förlusterna som aggression orsakar. Det gynnar ”handel” och tekniköverföring, som var viktigt även för hundra tusen år sedan. Utbyte av gener motverkar inavel och främjar genetisk variation som ger evolutionen råvara. Men igen är dessa fördelar nästan lika stora med kontaktpopulationer på några tusen som med millioner.

Befolkningsstorlek är utvecklingsbefrämjande. Att vara få är en nackdel för teknisk utveckling som fordrar specialisering och resurser. Ett exempel på specialisering och utveckling är jaktvapens utveckling från naturligt förekommande tillhyggen som grenar och stenar till spjutspetsar och harpuner med sofistikerad tillverkningsteknik, som säkert fordrar samverkan bland långt fler än en klan men inte jättemånga. Det var först vid teknikutvecklingen efter domesticeringen stora populationer fick påtagliga fördelar för teknikutvecklingen. Jag tror dock inte mer än två miljarder människor understödjer teknikutvecklingen nämnvärt, kanske vi bara hade nått 2015 års nivå nu istället för 2020 års nivå om befolkningen varit konstant sedan jorden fick två miljarder innevånare (1925).

Spridningsförmåga En stor evolutionär fördel är förmåga att grunda nya flockar, dvs tillväxt och expansion och förmåga att möta nya utmaningar. ”Ungarna flyger ur boet”, denna drift har delvis med förmåga till opposition och maktkamp att göra. Grundläggande drift till expansion är gemensam för allt liv.

”Vi” skall bli större och mäktigare! Domesticeringen och fasta bosättningar gynnade hövdingar över större befolkningsantal och därmed följde också mer våld och aggression när man inte längre känner varandra personligen och folket var mottagligt mot mer artificiell uppdelning av ”vi och dom” där principen är att ”vi” skall klå ”dom”. Hövdingar från de första samhällena till dagens strävar vanligen efter territoriell och ideologisk expansion av sina välden. Denna anda genomsyrar fortfarande oss i en grad som ofta närmar sig fanatism (sporter av olika slag tex). Fler människor dog i konflikter och massmord än när stora sammanhållna grupper med permanent bosättning inte fanns. De genetiska förutsättningarna fanns att underordna sig högre syften typ ledare eller bygemenskap möjliggjorde framväxten av riken eller religiösa ideologier och så småningom vad vi kallar för demokratiska stater som motverkade våld minskade våldet successivt till ca 2000 men verkar därefter avstannat på en nivå där människor dödar varandra (i stridigheter och våldsamma konflikter, dödsstraff etc) ungefär lika ofta som schimpanser.

Människans evolution har inte upphört och går allt snabbare med den allt snabbare ändrade ”miljön”. Men psykosociala egenskaper som varit fördelaktigt under hundratusentals år har troligen förändrats lite.  Resultatet av människans genetiska egenskaper har blivit en värld som ter sig bättre än någonsin förut. Våra gener har anpassat sig till jordbrukssamhällets förhållanden. De har anpassat sig till bättre hygien Vetenskapen har gjort att allt fler överlever som inte skulle klarat sig på stenåldern. därför har den sena evolutionen ökat sårbarheten för att klara sig i ett samhälle som kollapsat förutom den drastiska livsmiljöförändringen en kollaps skulle medföra. Miljön före kollapsen har inte varit gynnsam för livet efter kollapsen. T ex att klara sjukdomar och epidemier. Kommer kollapsen nu skulle en större del av människorna klara sig än om kollapsen kommer om hundra år.

Svårt att återupprätta civilisation efter en kollaps! Mänskligheten har tömt ut de lättillgängliga naturresurserna och gjort sig beroende av en komplex teknologi och globala nätverk. Smärre fel och störningar av olika slag inträffar hela tiden och är mycket vanliga. Men hittills begränsade i tid och rum. Men de visar att perfektion inte är en hög prioritet. IT, robotik eller syntetisk biologi kan spår ur. Världskrig 3 kan komma. En solstorm kan utlösa något. Kollapsar civilisationen i större delen av världen blir det förmodligen omöjligt för spillror att återupprätta den. Det finns krafter som eftersträvar begränsade kollapser. Dessa kan utvecklas till större kollapser än avsett, och kan leda till totala kollapser. Ibland kan (nästan) total kollaps eftersträvas. Olyckor och tekniska fel kan eskalera till totalkollapser.  Även yttre händelser som en solstorm kan få den globala civilisationen att kollapsa. Risken för storkrig har knappast minskat sedan millenniumskiftet. Försvagningar av den globala civilisationen typ ekonomisk kollaps eller pandemi kan i praktiken omöjliggöra återhämtning efter en utlösande kollaps av annan natur.  Indelningen i ”vi” och ”dom” försvagas inte. Politiska ledare demoniseras.

Svårt förbereda för överlevnad efter kollaps! Förloras den civiliserade kontrollen tar nog ”våldet” och ”gäng” överhanden och detta kommer i sin tur förstöra vad som faktiskt fungerar efter kollapsen och kunnat utgöra ett embryo till en ny civilisation (typ ekobyar eller preppers) om inte rövare försökte ta över vad som bevarats. Det är kanske enda möjligheten rövarband ser att inte dö av svält inom några månader.

Dumheten inspirerade! Jag fick inspiration i Dumhet 23 juni 2021 – P3 Dystopia | Sveriges Radio Introduktion: ”Trots vår unika intelligens verkar vi människor vara oförmögna att lösa de stora problem vi ställts inför. Vi gör fel trots bättre vetande och vi förstör för oss själva och andra. Varför?”. Det finns massor med böcker om den annalkande kollapsen och hur vi hanterar den, men få som verkar realistiska och skildrar hur civilisationen återuppstår när den väl kollapsat djupt.

Sapiens möjliga undergång initierad före 2121 och möjliga orsaker. Analyser av sannolikheten för förlopp som initierar sapiens undergång inom hundra år analyseras på Global catastrophic risk – Wikipedia , där finns en tabell 2008 från Future of Humanity Institute – Wikipedia  och i en bok 2020 The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity – Wikipedia De sammanvägda ”bästa” uppskattningarna hamnar på knappt 20%. Den globala uppvärmningen har fått successivt ökad uppmärksamhet. Ganska ospecificerade undergångsvisioner finns Climate apocalypse – Wikipedia  Uppvärmningen ingår inte i riskuppskattningstabellen 2008, men i tabellen 2020 sätts den till 0,1%, drygt en tvåhundradel av undergångsrisken. Att klimatförändringarna blir huvudorsak till undergången bedöms alltså som osannolikt både absolut och relativt. Detta innebär ju inte att klimatförändringarna kan få katastrofala konsekvenser. Själv tror jag att – om sapiens går under – uppvärmningen gör att vi inte kan återhämta oss efter att något annat initierat undergången.

Boken 2020 uppskattar att ”unaligned” artificiell intelligens utgör över hälften av undergångsrisken, uppskattningen 2008 ger detta något mindre roll. Genomgång av resonemangen i källorna jag pekat visar att människan kan gå under även av andra orsaker än de ”ofullkomligheter” evolutionen försett oss med, men de verkar spela in i en stor del av riskerna för vår framtid.

sista editering 210825