Det är synd att svenska flaggans dag uppgraderats till nationaldagshelg. Betoning av nationalism minskar chansen att släktet överlever. Nationalism ökar chansen för förödande krig och minskar lätt toleransen för andra. Nationalism kan medföra en otillräckligt kritisk nivå mot nationalstatens beslut och värdenormer. Indelningen i nationer minskar tolerans och förståelse för de som hör till andra nationer. Nationaldag och nationalsång glorifierar ofta diskutabla världen.

Det är respektabelt att slå vakt om gamla traditioner, därför tycker jag inte vi skulle avskaffat svenska flaggans dag. Att bevara traditioner tror jag bidrar till långsiktig överlevnad, om det görs med en glimt i ögat och utan överdrivet engagemang från staten. Det är tveksamt om staten försöker ingripa mot för Sverige nya traditioner som “Halloween” och “Alla hjärtans dag” (dessa är kommersiellt styrda, inte uppfunna av staten).

Men nationella beslut som leder till förstärkningar av nationellt glorifierande institutioner bör användas med mycket större restriktivitet än vad som skett med nationaldagen, och framförallt dess upphöjande till helg. Möjligen skulle den kunna vara ursäktligt t ex i svåra orostider eller för att läka sår, eller till på köpet för att legitimera kontroll, men en sådan situation förelåg inte i Sverige.

6 juni fattades ett formellt beslut att utse Gustav Vasa till kung. Detta var ett led i Gustav Vasas kampanj för erkännande. Erkännandet hade ett mycket tveksamt parlamentariskt underlag. Gustav Vasa splittrade definitivt Kalmarunionen, ett tidig försök till internationellt närmande. Det gav intrycket att Sverige befriades från danskarnas ok genom den svenska “patriotiska självständighetsrörelsen” om man ser det ur Vasas historieskrivning. Men terrorstyrd upprorsrörelse om man ser det från Danmark. Den grymme Kristian Tyrann i den svenska historien, men den anti-aristokratiska Kristian bondekjaer i den danska. Analogt med att norrmännen firar befrielsen från svenskarna den syttonde maj! Gustav Vasa har en viktig plats i den svenska historien, men han hade många osympatiska drag som statsbyggare, det känns inte bra att ytterligare idealisera och glorifiera honom. Att fira svenska flaggans dag efter honom är en ganska ny tradition som inte vidmaktshölls på sexton- och sjuttonhundratalet. Det antogs en grundlag 6 juni 1809, men i folkmedvetandet är det nog att Gustav Vasa blev kung som är händelsen. Att det blev nationaldag är nog inte så viktigt för uppmärksamheten, som att den gjordes till nationell helg. Därmed höjdes nivån på “minnesdagen” och vad den står för. Nationaldagen kallar mycket fler svenskar under fanorna ute i kommunerna än svenska flaggans dag, som huvudsakligen utspelades på Skansen utan att vara helg. Själv deltog jag i år för första gången och det var trevligt, vilket kanske motsäger vad jag framför, fast vi förlorade ju en pingsthelgdag som kanske var trevligare.

På nationaldagen skall vi sjunga nationalsången att vi tronar på minnen från fornstora dagar när ärat namnet flög över jorden. Särskilt goda associationer har nog inte minnet efter svenskarnas besök i Köpenhamn, Prag, Krakow, Brest etc hos de lokala.

Nationalism är generellt sett en icke önskvärd och potentiell farlig fraktionsbildning, även om den generellt bör tolereras och man bör inte vara fundamentalisk anti-nationalist. Det är ändå den svenska nationalstaten som kontrollera oss vilket vi måste tolerera och är långt bättre än anarki. Vi har faktiskt anledning att uppskatta den svenska staten. Just Sveriges nationaldag är ganska godartad. Men att underblåsa nationalism genom att upphöja en dag med nationell anknytning till nationaldag och helgdag är ett av de skäl som gör det svårt att tro att det inte kommer att bli sämre 2100, vi prioriterar fenomen som kan leda till elände.