Spåren till det förflutna utplånas snabbt

År 1989 uppfanns URL, “Uniform Resource Locator”. Härigenom kan en viss fil definieras och hittas. Detta skapar möjligheten att “för alltid” göra dokument elektroniskt tillgängliga över hela världen. Man blir inte längre beroende av bibliotek och “enklare” dokument blir tillgängliga (om “rättsinnehavaren” så önskar). En mycket stor och växande del av världen befolkning utnyttjar detta system. Lagringskapaciteten ökar snabbt och tekniken utvecklas och sätter knappast en gräns för hur länge “normala” dokument kan hållas tillgängliga med sin URL. I ett samhälle som eftersträvade att vara uthålligt och behålla länken till historik och information skulle man nu ha börjat tillämpa detta system för identifikation på lång sikt. Men detta görs inte, länkar till viktiga dokument och informationskällor har ofta kort halveringstid (bara några år).
Vad har jag råkat ut för de sista året (åren): Doktorsavhandlingar som lagras på SLU-bibliotekets webb har bytt URL senaste året, så mina länkar till dem fungerar inte längre. Det gäller också en konferensvolym jag var redaktör för, biblioteket svarade inte när jag påpekade det. Naturvårdsverket har reformerat sitt länksystem och bytt sina gamla URL-system sista året. Jag uppmärksammade Naturvårdsverket sommaren 2012 på det genom att påpeka att regeringens länkar till Naturvårdsverkets dokument inte fungerade, och då bad de att få reda på vilka! Naturvårdsverket sade att det berodde på omläggning av systemet, men denna “omläggning av systemet” förklarade också att URL upplagda i slutet av 2012 inte funkade längre våren 2013 Min närmaste samarbetspartsorganisation är Skogforsk. Deras URL har inte hållit sig konstant, en utredning jag deltog i som publicerades 2011 verkar inte ligga kvar på samma ställe. Skogsstyrelsen ändrade sina URL för något år sedan så de legala dokument jag hänvisat till i en utredning tillställd regeringen för två år sedan fungerar inte. Man får inte ens ett felmeddelande att URL ändrats utan bara att länken inte finns (vilket kan bero på ett tillfälligt fel)! Detta är svenska stora statliga eller halvstatliga organisationer, som hanterar långsiktigt viktig information! Det är inte bättre i utlandet, det viktigaste internationella vargdokumentet rörande riktlinjer för att beräkna nödvändigt vargantal enligt EUs direktiv bytte URL och blev mycket svårfunnet i början av 2013. Min egen privata hemsida som sköts av en samfällighet för 72 hus har släcktes ned vid byte av leverantör av nättjänsten efter diverse tjafs och tog ett år att återupprätta med annan adress. En privat leverantör som vår institution köpte en nättjänst av ersatte de vetenskaplig URLen med en porrwebb, när projektet gått ut och därmed betalningen upphört. Länkar till Holmens tidskrift ändrades. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) håller mig med en web men adressen till den ändrades för ett antal år sedan av någon IT kille så att ett “.” byttes ut mot ett “-“.  De som sparat URL till tidigare eller Googlar får bara besked om att länken inte finns. Nu verkar SLU vilja ändra igen.
Jag noterade redan för ett decennium sedan att URL hade kort livstid, men hade då något större förståelse för att det hände eftersom URL fortfarande var något ganska nytt. Men halveringstiden för URL verkar inte öka och hänvisningen när den ändras har inte blivit bättre. Trots att tekniken att behålla den gamla URLen samtidigt som man ger en kanske funktionellare ny har utvecklats liksom nivån på IT-utbildning.

Slutsatsen är att långsiktighet inte är högt prioriterad och detta är ett bidragande skäl att jag inte tror civilisationen kommer att bli bättre och uthålligare.

Atomåldern
När jag var liten gick mänskligheten in i atomåldern, en ny era, vi skulle få mycket och billig energi (el och fjärrvärme). Men nu minskar energiproduktionen från kärnkraften, Japan använder för första gången på fyra decennier inte kärnkraft alls och Tyskland har politiskt beslutat att avskaffa sin vilket fick konsekvenser för vattenfalls tyska reaktorer.. etc, etc. Bakom kärnkraften hägrade vätekraften som driver solen och ger mycket lite radioaktiva restprodukter, för femtio år sedan så bedömdes den 50 år avlägsen. Man bygger nu en vätekraftreaktor, ITER, som kanske skall producera mer energi än den förbrukar. Men skulle den leva upp till förväntningarna efter stora förseningar och fördyringar, behövs en ytterligare cykel med nya utvecklingsanläggningar, vätekraften hägrar fortfarande i en lika avlägsen framtid som för ett halvsekel sedan. Men optimismen om att vätekraften verkligen kan ge ett stort bidrag till energiförsörjningen 2100 har svalnat. Istället är det väderkvarnarnas renässans som är det stora hoppet. Vem trodde det för 50 år sedan? Kan man då prata om steget in i atomåldern? Om man bortser från kärnvapnen, som ju lyckligtvis knappast fått praktisk användning (vilket politikerna förtjänar en eloge för och kanske protesterna för ett halvsekel sedan hjälpte) så blev det knappast en ny era.

Rymdåldern
För ett halvsekel sedan började vi sända ut rymdfarkoster och människor utforskade månen. Artur C Clarkes bok 2001 handlade om vad en bas på månen upptäckte. Exloateringen av månen sågs som nyckeln till resten av rymden, från månen verkar det mycket enklare att understödja projekt i kretsbana för rymdfärder.  Men det kom ingen bas på månen och inga fler människor de sista decennierna och det finns inte ens planer. Man kan inte tala om rymdålderna som en ny era.

Det finns många andra exempel som jag återkommer till, kanske det rent av är bra att atom- och rymdåldern inte realiseras enligt de mest positiva scenariorna, det kanske skulle gett ännu sämre förutsättningar inför 2100. Men poängen är att människans positiva visioner om framtiden sällan realiserats, framstegen blir oftast mindre genomgripande än rimliga förhoppningar. Det är illavarslande för att det skall bli ett bra 2100 inför de problem som tornar upp sig.

Det skulle underlätta enormt om alla människor talade samma språk. Det skulle göra alla människor mer likvärdiga och med samma möjligheter. Det skulle öka den internationella förståelsen. Vi skulle känna oss mer som en värld och mindre som hundratals nationaliteter.

Detta språk kunde vara lätt att lära, entydigt logiskt uppbyggt, lätt att förstå med liten risk för missförstånd och lätt att hantera med IT.

Det skulle friställa kanske 10 % av jordens humana resurser för andra ändamål.

Att man inte nu förbereder detta språk genom institutionella globala initiativ och institutioner är ett tecken på bristen på långsiktigt tänkande, som gör artens överlevnad osäker. Man respekterar i för hög grad ett nationalistiskt betonat motstånd med relativt kortsiktiga motiv (få nutida makthavare skulle tjäna på det).

Att utreda, forska och bygga upp ett internationellt språk innebär inte att det implementeras i den nära framtiden. Det har tagits en del privata initiativ såsom esperanto och interlingua, vilka ger en del lärdomar. Men ett nytt språk måste beslutas och organiseras uppifrån, om än av organ med demokratisk förankring, det kan inte växa fram nedifrån, det måste vara en hela världens angelägenhet. Det finns korsiktiga nackdelar och kan finnas långsiktiga, dessa måste diskuteras, och det måste diskuteras hur språket skall se ut och konstrueras. Att “man” (EU eller FN) börjar studier och utveckling är inget beslut att det verkligen kommer, utan bara öppnar optionen att så småningom göra en sådan övergång, och skapar en “lobbygrupp” för det. Även om ett internationellt språk inte skulle realiseras i den nära framtiden kan det underlätta kompatibilitet, nationella språk- och stavnings- reformer och datoröversättningar. Arbete mot ett internationellt språk skulle ge männskligheten ett mycket konkret hundraårsprojekt att arbeta tillsammans mot, vilket i sig ökar chansen för överlevnad.

Finns det högre medvetanden? Är det synd om jorden för att vi utarmar den? Är det bästa som kunde ske att människan försvann och förstöringen av jorden avbröts? Eller om jorden är medveten kanske den är stolt över att härbergera civiliserade människor och skulle bli glad om vi lyckades långsiktigt överleva och utveckla civilisationen, men inte bryr sig om faktorer som brytvärda malmer eller ändrad atmosfärskemi? Är universum blint eller finns det någon mening?
Det är frågor som vi knappast kan veta något om.
De flesta av oss har en viss moral som säger att vi har ett ansvar för de som kommer efter oss. Detta är genetiskt styrt eftersom det är den grundläggande iden med evolutionen “den själviska genen”, att generna “eftersträvar” att överleva. Inte för att generna “tänker” utan för att det naturliga urvalet tenderar att gynna de gener vars bärare gynnar sig och sina släktingar och ättlingar. I viss mån är alla levande varelser våra släktingar, men jorden själv är det knappast utan är “bara” en livsmiljö. Evolutionen har lett till den civiliserade människan genom en utveckling från aporna, där samarbetsförmåga prioriterats snarare än uppenbar egoism, vilket är en av de faktorer som leder till vad vi kallar moral.
Så det är moraliskt att tänka hur “vi” kan överleva på ett bra sätt till 2100 även om den moralen inte inplanterats av något högre väsen.
Skulle civilisationsgraden minska, så kan civilisationen förmodligen inte resa sig igen. Går vi tillbaks till stenåldern, så kommer vi aldrig att nå järnåldern igen. Detta beror på att vi nu uttömt de lättillgängliga icke förnybara resurserna. Ett argument att slå vakt om den civilisation vi faktiskt har.
Försåvitt vi vet kan vi vara den enda civilisationen i universum. Finns andra inom de närmaste tusen ljusåren borde vi märkt dem nu. Fanns det andra tidigare borde vi se spår av dem (sonder som de sänt hit). Om det inte finns några andra som kan ta över, borde det vara ett argument för ytterligare försiktighet med den civilisation vi har.

Temat för bloggen är att det kommer att bli sämre år 2100 än nu.

Det är naturligtvis möjligt, och något att hoppas på, att jag blir felspådd. Jag trodde när jag tog studenten nedgången skulle synas om 50 år, dvs 2012, och där hade jag gruvligt fel, även om inte alla delar den uppfattningen! Det mesta har blivit bättre och bättre sedan Homo sapiens kom till. Tidigare undergångsprofeter har hittills haft fel. Även om det blivit sämre i några avseenden, så kanske det inte blivit så mycket sämre, eller är diskutabelt om det egentligen blivit sämre.

Lite lägre materiell levnadsstandard, färre “prylar” och färre utlandsresor kanske är diskutabelt om man verkligen kan säga det blivit sämre. Katastrofscenarior, en liten återstående befolkningsspillra, som 2100 ser ut att gå tillbaks till stenåldern, eller att vår art dör är höjt över diskussion på denna blogg att det är sämre. Får se var bloggen hamnar, jag vet inte mer om det än att jag avser att hålla fast vid uppfattningen att det blir “sämre”. Annars blir det vad jag får inspiration för. Men en hypotes bör vara testbar, och kommer jag inte på något bättre, så är hypotesen att genomsnittlig återstående livslängd i vad som nu är de 20 länder med längst genomsnittslivslängd kommer att minska med minst ett år.

Det minskar risken att det blir sämre 2100 om man analyseras varför det skulle bli sämre. Det kan ses som ett skäl till denna blogg.

Det här är en invigningsartikeln av en webplats, som jag nu avser ägna viss, men troligen liten uppmärksamhet, till våren 2017. 2012 blev det nästan inget försök att göra bloggen märkbar.

Att göra inlägg
Vem som helst får kommentera befintliga inlägg utan moderering. Jag tar kanske tar bort något dumt, brytande mot net-ikett eller irrelevant när jag upptäcker det. För att göra inlägg måste jag skriva en inbjudan som besvaras positivt. Det går bra att be i en kommentar eller ett email.

Texten i denna inledning kommer inte att kvarstå oförändrad för evigt!