Dag Lindgren 250418

LRF Uddevalla anordnade ett informationsmöte omkring kärnkraft i Ljungskile 250414 med anledning av att Uddevalla kommun beställt en utredning om Ljungskile kan vara en lämplig plats för en liten kärnreaktor. Syftet enligt utannonseringen var Folkbildning och dialog och en nyanserad faktabaserad diskussion. Jag tog de som en invit att framföra något relevant to Ljungskile, men tyvärr missförstod jag.

Det är positivt med feed back på aktiviteter så det är väl bra jag skriver,

Det är bra att de som är intresserade av information om kärnkraft kan få det, den information massmedia ger är vanligen för förenklad och ibland missledande. Informationen var bra och det som jag tror var fel eller missvisande var marginellt och ingen anledning till misstroende.

Det var något 20-tal lyssnare, jag var förvånad att det inte var dubbelt så många med hänsyn till de många negativa reaktioner till kommunens intentioner som märks. Jag konstaterar att det inte är särskilt många högljudda motståndare, kanske de skulle vara högljuddare om det var en vindkraftpark som planerades i Ljungskile.

Före informationsmötet tyckte jag det var bra för Sveriges framtid att några kommuner gjorde några sådana här utredningar även om chansen till byggstart inom den förutsägbara framtiden är försvinnande låg. Det är bra om hindren på vägen i Sverige kartläggs närmare för man skall inte säga kategoriskt nej till något andra tror på och elförsörjningen blir säkrare ju fler metoder, överstora kärnkraftverk ger för stora kraftbortfall om de oförberett slutar fungera och det blir lättare att koppla till fjärrvärmenät om de ligger stadsnära. Men efter informationen tycker jag det kunde väntat några år eftersom det inte finns något färdigt system och tar tid innan det kommer att finnas. Ambitionen för Sverige bör inte vara att ligga först i EU. Sverige har mycket vattenkraft per innevånare. Sverige producerar väldigt lite el med fossila bränslen. Behoven är större längre söderut där elproduktionen inkluderar mycket fossilt och import behovet större, så de första små reaktorerna borde ligga längre söderut.

Jag bor i Ljungskile och har forskarutbildning i strålningsbiologi och gjort en beräkning av hur många som dog till följd av reaktorkatastrofen i Tjernobyl. Jag har jobbat en månad i Belarus i en aktivitet att hjälpa Belarus med en del, bla de biologiska effekterna av den närliggande Tjernobylreaktorn, huvuddelen av nedfallet efter katastrofen hamnade i Belarus. Min arbetsgivare lånade ut mig och fick ersättning för min lön.

Jag är gammal och har många fel, bl a lättstressad och en tendens att söka efter fel men jag tycker ändå jag kunde tillföra en del bl a av bl a anekdotiskt värde så jag skrev ned ett anförande som skulle tagit mindre än 10 min att framföra men jag var inte säker så jag sade 10. Men när jag anmälde det så klargjordes att jag inte skulle få några 10 minuter och bara kunde ställa frågor. Jag hade inte tänkt skriva ned det här och tyckte jag hade viktigare saker för mig. Men får man inte framföra vad man vill muntligt så kan man göra det skriftligt, och det uttrycktes faktiskt ett intresse för detta från några.

Jag frågade om risker med slutförvarat plutonium. Jag tror chansen människor får i sig det är liten och vi borde ju veta ganska mycket eftersom vi (med kärnvapenprov) pudrat världen med plutonium.

Svaret var att på tusen års sikt är det många andra isotoper som är värre än plutonium. Jag tolkar det så att hotet från långlivade plutoniumisotoper i slutförvar är överdrivet.

Jag frågade om kärnkraftkontakter med Ryssland och fick till svar att Sverige inte är inblandat i det och sköter sin upparbetning etc själv. Det var mot bakgrund av artiklar som “10 november 2024 10:00 Det finns kärnkraftverk i nästan hälften av EU:s länder. Nästan alla försöker avveckla importen av ryskt kärnbränsle och anrikat uran – men trots alla intentioner och sanktionspaket fördubblades importen från Ryssland till EU förra året.” Även om inte Sverige är berört och även om det gäller mycket annat än kärnkraft, så bidrar kärnkraft till beroende av andra länder. Det går ju inte att lita på andra länder – som USA – heller. Jag förespråkar faktiskt en “nedglobalisering” och kärnkraft passar inte väl in i det.

Sedan ser jag ett problem att samtidigt som Sverige på allvar börjat ta i kärnenergi så väcks tanken om att Sveriges trygghet ökar om vi har svenska kärnvapen.

Jag frågade hur många som dog pga Tjernobyl och fick inget kvantitativt svar så då accepterades det att jag kortfattat läste vad jag skrivit. Även om jag förstår att det är en omöjlig fråga så bör man ända kunna ge någon form av bästa skattning. Som jag gjort.

Men nu tittade jag på hur det såg ut på Wikipedia   https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjernobylolyckan. och tycker det är en bättre och djupare källa än mitt dåliga minne om vad jag kommit fram till för den som vill tränga in i frågan. Men kom ihåg att det mesta av denna informations-framställning inte fanns när jag gjorde min beräkning. Den ryska skattningen på någon miljon döda med en felaktig metod spreds dock. Jag ansåg då det fanns ett behov av bättre beräkningar för hela världen och Sverige, men spred det bara via lokalpressen och bloggartikel (som jag uppmärksammade en del relevanta personer på). Tyckte inte heller jag skulle lägga ned mycket tid på något jag inte fick lön för, betalar svenska folket för en expert på skogsgenetik har de skäl att förvänta sig att jag också sysslar mest med det. Inför informationsmötet tyckte jag inte det fanns behov av att jag kollade, jag skrev bara ned vad jag hade i mitt dåliga minne. Min skattning ligger faktiskt i underkant. För Sverige stämmer min skattning exakt med det trovärdigaste estimatet på Wikipedia, minns inte vad det kan bero på. En detalj är att jag tog hänsyn till de värnpliktiga som byggde den första sarkofagen över den havererade reaktorn. De var många men de exponerades inte mer än högsta acceptabla dos. Jag anmärkte att IAEA inte var trovärdigaste utredare eftersom de har ansvar för utveckla kärnkraftens fredliga utveckling finns en motvilja mot osäkra skattningar med höga dödstal. Men Wikopedia nämner inte IAEA så tydligen har man uppmärksammat den problematiken sedan jag gjorde beräkningen. Jag betonar också att visserligen är antalet döda stort men en försvinnande liten del av alla som dör el eller energi relaterat under några decennier eller de miljarder som totalt dött totalt. Död menas här får livet avsevärt förkortat kausalt relaterat till joniserande strålning orsakad av katastrofen.

För Fukushima grovgissar jag på några tusen döda så småningom, dvs det var “bara” en mindre del av den skada tsunamin gjorde. Det fanns elanslutningar där man hade kunnat koppla in mobil reservkraft för kylning, men även dessa kontakter låg för lågt för att klara tsunamin, detta är säkert åtgärdat på alla reaktorer nu. Jag frågade Ringhals hur stor vatten-nivåhöjning de skulle klara och fick svaret 3m.

Jag noterade att hade kommunen lyssnat på den här informationen skulle de insett att det var för tidigt att försöka höja kommunens tillväxt på detta sätt (anläggningsarbetena ger många arbetstillfällen). Jag har nyligen hört kommunstyrelsens ordförande förklara hur de tänker. Så jag tycker det är orättvist att vissa tycker att Uddevalla kommunledning mörkar, mitt intryck är att de söker medborgarkontakter. Däremot tycker jag kommuner är för tillväxt fixerade, men Uddevalla kommun ligger nog ett snäpp över genomsnittet och det reflekteras i viljan att bygga kärnkraftverk. Detta reflekteras också i kommunbiblioteken. Jag frågade kommunens informationskontor om de kände till informationsmötet i Ljungskile på förmiddagen före mötet, men de hade de ingen aning om eller intresse för.

För att börja från början. Tills jag blev 8 hade jag en kompis, men han flyttade så vi förlorade kontakten. Men vi återsågs vid ca 25 vid en kärnreaktor. Jag var där för att som forskarstuderande undersöka biologiska effekter av Sr90 och då behövs ett högrisklaboratorium som fanns i anslutning till reaktorn. Han var där som praktikant, en del av hans skolning i kärnfysik. Han guidade mig och vi tittade tillsammans ner i härden genom en vattenbassäng, glömmer aldrig det tjusiga blå skenet omkring. Sedan tog det ett halvsekel innan vi träffades igen och det var över en lunch här på Folkhögskolan i Ljungskile där informationsmötet ägde rum.

Skälet att vi träffades var gemensamt intresse för jordens överbefolkning. Detta ledde till att han har fixat att vi tillsammans ordnar en session om överbefolkningen vid en vetenskapsfestival i juni. Detta är ett mycket viktigare framtidsproblem än kärnkraftens vara eller icke vara.

Han utvecklades till en mycket aktiv kärnkraftsmotståndare. Han var en av organisatörerna i en stor demonstration mot kärnkraft i Stockholm dan före informationsmötet. Medan jag inte tycker vi skall backa ur atomåldern. En video från demonstrationen (som var på riksnyheterna) på Manifestationen 13 april 2025, Stockholm, Nej till finansiering av ny karnkraft. där min kompis har ett 10 minuters anförande med start 50 minuter in på videon.

En lustig grej är att han som kärnfysiker är emot kärnkraft medan jag som biolog är försiktigt för. Brukar vara tvärtom. En mycket positiv grej är att vi båda samarbetar om att jordens befolkning är större än uthålligt, också i Sverige. Ett exempel som manar till efterföljd på fruktbärande samarbete även om man inte alltid kommer till samma slutsatser.

Huvudskälet jag inte tycker vi skall sluta använda kärnkraft är att vi måste minska fossilt. Jag har lågmält och försiktigt sista decennierna kommenterat ibland till artiklar för vad som nu blivit huvudspåret, en nybyggd ersättningsreaktor i Ringhals, gärna inkopplad till fjärrvärmenätet i Göteborgsområdet. Men innan Sverige fortsätter med detaljplan för nästa reaktor tycker jag man skall vänta på byggstart för den första nya svenska reaktorn i detta millenium, då har man klarare för sig trösklar på vägen i Sverige. Min framtidsvision nu är att lika mycket el som nu och mer varmvatten kommer från kärnreaktorer fram till 2100. Eftersom jag hyllar nedväxt och lågt födande tycker jag det räcker.

Vem jag är? Huvuddelen av mitt verksamma liv har jag varit professor i skogsgenetik vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå 1977-2009. Det gick ganska bra att förbättra människans framtid med den tjänsten. Men jag gick en ovanlig väg in i det jobbet universitetsutbildning i fysik, började lite lätt med kärnfysik men gick över till strålningsbiologi. Mina två viktigaste mentorer in i vetenskapen var strålningsbiologer, den ena fram till livets slut, den andra gick över till skogsgenetik och jag följde honom i spåren. Detta är ett exempel på hur slumpen styr våra liv och vad individer håller på med och hur deras gärning påverkar världens framtid snarare än andra krafter. Detta bidrar till att göra framtiden oförutsägbar. Men det är väl uppenbart för många att enstaka händelser och indivuella ageranden är superviktiga för framtiden. Nu blev en konsekvens av konflikten för mig som den något enkelriktade diskussionen på informationsmötet skapade att jag tänkte över mitt liv som strålningsbiolog.

Jag höll kontakten med aktiviteter i Umeå till i augusti då jag flyttade till Ljungskile med avsikt att spänna av att engagera mig i de stora framtidsfrågorna. Men det blev inte så. Provokationer i stil med denna men värre gjorde mig övertygad att jag skulle fortsätta att förbättra förutsättningarna för de människor som lever vid sekelskiftet och jag inbillar mig jag kan göra det. Men egentligen inte via synpunkter på kärnkraft, det var allt för länge sedan jag tänkte på sånt och har inga personliga kontakter längre. Men eftersom kärnkraften valt att fokusera på mig där jag bor på ett lite tråkigt sätt, så kanske jag borde intressera mig för den igen.

Jag tycker att man skall försöka se andra människor som resurser och att bygga broar och inte fokusera på att de kan orsaka problem och riva broar. Det är inte bra att skapa utanförskap. Jag hoppades att man skulle se mig som en resurs för Ljungskile men jag känner det inte så, jag får leva med att jag (till min förvåning) fortfarande känner mig som en resurs för världen, i första hand dess skogar.