Atomåldern
När jag var liten gick mänskligheten in i atomåldern, en ny era, vi skulle få mycket och billig energi (el och fjärrvärme). Men nu minskar energiproduktionen från kärnkraften, Japan använder för första gången på fyra decennier inte kärnkraft alls och Tyskland har politiskt beslutat att avskaffa sin vilket fick konsekvenser för vattenfalls tyska reaktorer.. etc, etc. Bakom kärnkraften hägrade vätekraften som driver solen och ger mycket lite radioaktiva restprodukter, för femtio år sedan så bedömdes den 50 år avlägsen. Man bygger nu en vätekraftreaktor, ITER, som kanske skall producera mer energi än den förbrukar. Men skulle den leva upp till förväntningarna efter stora förseningar och fördyringar, behövs en ytterligare cykel med nya utvecklingsanläggningar, vätekraften hägrar fortfarande i en lika avlägsen framtid som för ett halvsekel sedan. Men optimismen om att vätekraften verkligen kan ge ett stort bidrag till energiförsörjningen 2100 har svalnat. Istället är det väderkvarnarnas renässans som är det stora hoppet. Vem trodde det för 50 år sedan? Kan man då prata om steget in i atomåldern? Om man bortser från kärnvapnen, som ju lyckligtvis knappast fått praktisk användning (vilket politikerna förtjänar en eloge för och kanske protesterna för ett halvsekel sedan hjälpte) så blev det knappast en ny era.

Rymdåldern
För ett halvsekel sedan började vi sända ut rymdfarkoster och människor utforskade månen. Artur C Clarkes bok 2001 handlade om vad en bas på månen upptäckte. Exloateringen av månen sågs som nyckeln till resten av rymden, från månen verkar det mycket enklare att understödja projekt i kretsbana för rymdfärder.  Men det kom ingen bas på månen och inga fler människor de sista decennierna och det finns inte ens planer. Man kan inte tala om rymdålderna som en ny era.

Det finns många andra exempel som jag återkommer till, kanske det rent av är bra att atom- och rymdåldern inte realiseras enligt de mest positiva scenariorna, det kanske skulle gett ännu sämre förutsättningar inför 2100. Men poängen är att människans positiva visioner om framtiden sällan realiserats, framstegen blir oftast mindre genomgripande än rimliga förhoppningar. Det är illavarslande för att det skall bli ett bra 2100 inför de problem som tornar upp sig.