Det skulle underlätta enormt om alla människor talade samma språk. Det skulle göra alla människor mer likvärdiga och med samma möjligheter. Det skulle öka den internationella förståelsen. Vi skulle känna oss mer som en värld och mindre som hundratals nationaliteter.

Detta språk kunde vara lätt att lära, entydigt logiskt uppbyggt, lätt att förstå med liten risk för missförstånd och lätt att hantera med IT.

Det skulle friställa kanske 10 % av jordens humana resurser för andra ändamål.

Att man inte nu förbereder detta språk genom institutionella globala initiativ och institutioner är ett tecken på bristen på långsiktigt tänkande, som gör artens överlevnad osäker. Man respekterar i för hög grad ett nationalistiskt betonat motstånd med relativt kortsiktiga motiv (få nutida makthavare skulle tjäna på det).

Att utreda, forska och bygga upp ett internationellt språk innebär inte att det implementeras i den nära framtiden. Det har tagits en del privata initiativ såsom esperanto och interlingua, vilka ger en del lärdomar. Men ett nytt språk måste beslutas och organiseras uppifrån, om än av organ med demokratisk förankring, det kan inte växa fram nedifrån, det måste vara en hela världens angelägenhet. Det finns korsiktiga nackdelar och kan finnas långsiktiga, dessa måste diskuteras, och det måste diskuteras hur språket skall se ut och konstrueras. Att “man” (EU eller FN) börjar studier och utveckling är inget beslut att det verkligen kommer, utan bara öppnar optionen att så småningom göra en sådan övergång, och skapar en “lobbygrupp” för det. Även om ett internationellt språk inte skulle realiseras i den nära framtiden kan det underlätta kompatibilitet, nationella språk- och stavnings- reformer och datoröversättningar. Arbete mot ett internationellt språk skulle ge männskligheten ett mycket konkret hundraårsprojekt att arbeta tillsammans mot, vilket i sig ökar chansen för överlevnad.

Finns det högre medvetanden? Är det synd om jorden för att vi utarmar den? Är det bästa som kunde ske att människan försvann och förstöringen av jorden avbröts? Eller om jorden är medveten kanske den är stolt över att härbergera civiliserade människor och skulle bli glad om vi lyckades långsiktigt överleva och utveckla civilisationen, men inte bryr sig om faktorer som brytvärda malmer eller ändrad atmosfärskemi? Är universum blint eller finns det någon mening?
Det är frågor som vi knappast kan veta något om.
De flesta av oss har en viss moral som säger att vi har ett ansvar för de som kommer efter oss. Detta är genetiskt styrt eftersom det är den grundläggande iden med evolutionen “den själviska genen”, att generna “eftersträvar” att överleva. Inte för att generna “tänker” utan för att det naturliga urvalet tenderar att gynna de gener vars bärare gynnar sig och sina släktingar och ättlingar. I viss mån är alla levande varelser våra släktingar, men jorden själv är det knappast utan är “bara” en livsmiljö. Evolutionen har lett till den civiliserade människan genom en utveckling från aporna, där samarbetsförmåga prioriterats snarare än uppenbar egoism, vilket är en av de faktorer som leder till vad vi kallar moral.
Så det är moraliskt att tänka hur “vi” kan överleva på ett bra sätt till 2100 även om den moralen inte inplanterats av något högre väsen.
Skulle civilisationsgraden minska, så kan civilisationen förmodligen inte resa sig igen. Går vi tillbaks till stenåldern, så kommer vi aldrig att nå järnåldern igen. Detta beror på att vi nu uttömt de lättillgängliga icke förnybara resurserna. Ett argument att slå vakt om den civilisation vi faktiskt har.
Försåvitt vi vet kan vi vara den enda civilisationen i universum. Finns andra inom de närmaste tusen ljusåren borde vi märkt dem nu. Fanns det andra tidigare borde vi se spår av dem (sonder som de sänt hit). Om det inte finns några andra som kan ta över, borde det vara ett argument för ytterligare försiktighet med den civilisation vi har.

Det är synd att svenska flaggans dag uppgraderats till nationaldagshelg. Betoning av nationalism minskar chansen att släktet överlever. Nationalism ökar chansen för förödande krig och minskar lätt toleransen för andra. Nationalism kan medföra en otillräckligt kritisk nivå mot nationalstatens beslut och värdenormer. Indelningen i nationer minskar tolerans och förståelse för de som hör till andra nationer. Nationaldag och nationalsång glorifierar ofta diskutabla världen.

Det är respektabelt att slå vakt om gamla traditioner, därför tycker jag inte vi skulle avskaffat svenska flaggans dag. Att bevara traditioner tror jag bidrar till långsiktig överlevnad, om det görs med en glimt i ögat och utan överdrivet engagemang från staten. Det är tveksamt om staten försöker ingripa mot för Sverige nya traditioner som “Halloween” och “Alla hjärtans dag” (dessa är kommersiellt styrda, inte uppfunna av staten).

Men nationella beslut som leder till förstärkningar av nationellt glorifierande institutioner bör användas med mycket större restriktivitet än vad som skett med nationaldagen, och framförallt dess upphöjande till helg. Möjligen skulle den kunna vara ursäktligt t ex i svåra orostider eller för att läka sår, eller till på köpet för att legitimera kontroll, men en sådan situation förelåg inte i Sverige.

6 juni fattades ett formellt beslut att utse Gustav Vasa till kung. Detta var ett led i Gustav Vasas kampanj för erkännande. Erkännandet hade ett mycket tveksamt parlamentariskt underlag. Gustav Vasa splittrade definitivt Kalmarunionen, ett tidig försök till internationellt närmande. Det gav intrycket att Sverige befriades från danskarnas ok genom den svenska “patriotiska självständighetsrörelsen” om man ser det ur Vasas historieskrivning. Men terrorstyrd upprorsrörelse om man ser det från Danmark. Den grymme Kristian Tyrann i den svenska historien, men den anti-aristokratiska Kristian bondekjaer i den danska. Analogt med att norrmännen firar befrielsen från svenskarna den syttonde maj! Gustav Vasa har en viktig plats i den svenska historien, men han hade många osympatiska drag som statsbyggare, det känns inte bra att ytterligare idealisera och glorifiera honom. Att fira svenska flaggans dag efter honom är en ganska ny tradition som inte vidmaktshölls på sexton- och sjuttonhundratalet. Det antogs en grundlag 6 juni 1809, men i folkmedvetandet är det nog att Gustav Vasa blev kung som är händelsen. Att det blev nationaldag är nog inte så viktigt för uppmärksamheten, som att den gjordes till nationell helg. Därmed höjdes nivån på “minnesdagen” och vad den står för. Nationaldagen kallar mycket fler svenskar under fanorna ute i kommunerna än svenska flaggans dag, som huvudsakligen utspelades på Skansen utan att vara helg. Själv deltog jag i år för första gången och det var trevligt, vilket kanske motsäger vad jag framför, fast vi förlorade ju en pingsthelgdag som kanske var trevligare.

På nationaldagen skall vi sjunga nationalsången att vi tronar på minnen från fornstora dagar när ärat namnet flög över jorden. Särskilt goda associationer har nog inte minnet efter svenskarnas besök i Köpenhamn, Prag, Krakow, Brest etc hos de lokala.

Nationalism är generellt sett en icke önskvärd och potentiell farlig fraktionsbildning, även om den generellt bör tolereras och man bör inte vara fundamentalisk anti-nationalist. Det är ändå den svenska nationalstaten som kontrollera oss vilket vi måste tolerera och är långt bättre än anarki. Vi har faktiskt anledning att uppskatta den svenska staten. Just Sveriges nationaldag är ganska godartad. Men att underblåsa nationalism genom att upphöja en dag med nationell anknytning till nationaldag och helgdag är ett av de skäl som gör det svårt att tro att det inte kommer att bli sämre 2100, vi prioriterar fenomen som kan leda till elände.

Temat för bloggen är att det kommer att bli sämre år 2100 än nu.

Det är naturligtvis möjligt, och något att hoppas på, att jag blir felspådd. Jag trodde när jag tog studenten nedgången skulle synas om 50 år, dvs 2012, och där hade jag gruvligt fel, även om inte alla delar den uppfattningen! Det mesta har blivit bättre och bättre sedan Homo sapiens kom till. Tidigare undergångsprofeter har hittills haft fel. Även om det blivit sämre i några avseenden, så kanske det inte blivit så mycket sämre, eller är diskutabelt om det egentligen blivit sämre.

Lite lägre materiell levnadsstandard, färre “prylar” och färre utlandsresor kanske är diskutabelt om man verkligen kan säga det blivit sämre. Katastrofscenarior, en liten återstående befolkningsspillra, som 2100 ser ut att gå tillbaks till stenåldern, eller att vår art dör är höjt över diskussion på denna blogg att det är sämre. Får se var bloggen hamnar, jag vet inte mer om det än att jag avser att hålla fast vid uppfattningen att det blir “sämre”. Annars blir det vad jag får inspiration för. Men en hypotes bör vara testbar, och kommer jag inte på något bättre, så är hypotesen att genomsnittlig återstående livslängd i vad som nu är de 20 länder med längst genomsnittslivslängd kommer att minska med minst ett år.

Det minskar risken att det blir sämre 2100 om man analyseras varför det skulle bli sämre. Det kan ses som ett skäl till denna blogg.

Det här är en invigningsartikeln av en webplats, som jag nu avser ägna viss, men troligen liten uppmärksamhet, till våren 2017. 2012 blev det nästan inget försök att göra bloggen märkbar.

Att göra inlägg
Vem som helst får kommentera befintliga inlägg utan moderering. Jag tar kanske tar bort något dumt, brytande mot net-ikett eller irrelevant när jag upptäcker det. För att göra inlägg måste jag skriva en inbjudan som besvaras positivt. Det går bra att be i en kommentar eller ett email.

Texten i denna inledning kommer inte att kvarstå oförändrad för evigt!